Under många år hade tanken vuxit fram för mig och min man Tomas. Vi ville ha ett hem på ett ställe där solen var varm, där dofterna hängde tunga och miljön var lugn och inbjudande. Vi ville hitta ett hem där vi kunde bo längre stunder den dagen den möjligheten fanns. Vi ville hitta ett hem som ändå fanns i ett sammanhang av riktiga människor. Ett hem med grannar som pratar ett annat språk, där det blir lite problem och konstigheter när en ska handla eller besöka banken. Ett hem där vi kan lära oss om det vi hamnat i. Ett hem att leva i.
Efter år av ”knarkande” av Hemnet så hittade vi en liten annons på Blocket. Rubriken var: Huset vid Världens ände. Vi tittade på varandra, sedan på bilderna. Det var himmelskt. Det var vackert. Det var…vårt. Men vart låg det? El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om.
Vi googlade och förstod att det var en av de sju Kanarieöarna. Den allra minsta. Den som låg längst västerut. Den som man trodde var världens ände tills Colombus upptäckte att det fanns något på andra sidan Atlanten. En gång alltså världens ände.
Vi skrev ett mail till dom som sålde huset samma kväll. Vi sa till varandra att; vi behöver ju inte köpa för att vi skriver ett mail? Vi kan bara visa intresse och kolla hur det verkar?
Snabbt fick vi svar från Bengt och Christina, dom berättade om hur dom hade hittat denna pärla, hur dom hade jobbat med den och hur beslutet att sälja den hade vuxit fram. Dom hade nämligen ytterligare ett hus på samma ö. Ett större hus med ett gästhus som deras vänner hade köpt så nu skulle dom sälja huset i El Pinar. Även om det var känsligt och jobbigt. Det var ändå ett hus där dom hade lagt ner tid, kraft och kärlek.
Det blev en del mail med frågor och svar. Men det kändes bra och tryggt.
Vi bestämde att vi skulle hälsa på hos dom i det lilla torp som dom bodde i under sommarmånaderna när dom var i Sverige. Vi skulle få låna en nyckel till huset om vi ville åka dit och ”provbo”. Dealen var att om vi köpte huset så skulle dom stå för resekostnaderna. Om inte fick vi se det som en liten minisemester. Vi åkte dit och direkt när vi klev ur bilen kändes värmen från paret som stod där på uppfarten och såg så fina ut. Vi gick fram och kramade om dom, det kändes som om vi alltid hade känt varandra.
Vi blev bjudna på middag och Bengt och Christina plockade fram fotoböcker så vi fick se hur allt började för dom. Och vi kunde förstå vilket jobb och vilken känsla som låg i detta hus.
När vi åkte hemåt efter en fin kväll med en känsla av att vi stod inför ett stort äventyr där det både ingick nya vänner och kanske ett nytt husprojekt hade vi en nyckel i fickan. Nyckeln till Huset vid världens ände. Och flygbiljetterna var bokade innan vi hade lämnat den smala vägen från torpet vi nyss besökt.
Huset vid världens ände 