När vi bokade biljetter så blev vi såklart varse att det inte var för inte som det stod ”Huset vid världens ände” i annonsen…det gick inte jättelätt att ta sig dit. Det hade ju säljarna i och för sig meddelat oss, men det var inte förrän nu, när vi själva skulle göra denna resa, som vi förstod. Vi kom helt enkelt inte dit på en och samma dag från Sverige. Det fanns flera alternativ men om vi satsade på att komma ner så enkelt som möjligt så fanns det tre sätt. Antingen kunde vi åka via Gran Canaria, sova en natt och ta Binter (som är bolaget som flyger mellan och till/från dom olika kanariska öarna) direkt till El Hierro. Det flyget går från samma flygplats som vi landar på. Rätt enkelt tänkte vi. Det andra alternativen är att vi åker till Teneriffa och endera tar båten från södra sidan av ön; Los Critianos, eller tar bussen upp till norra sidan för att ta Binter från den flygplatsen.
Vi valde Gran Canaria-grejen.
Vi hade inte mycket till semester att ta ut, så det fick bli ett tråcklande för att få ihop lite dagar runt påsken 2017. Fem dagar lyckades vi skrapa ihop. Så vi flög. Spända och pirriga, nervösa och förväntansfulla. Vad höll vi på att göra? Vi vågade inte säga det till någon. Inte än. Måste förstå själva först. Och vara fria att välja utifrån bara oss.
På nätet hade vi hittat ett ställe nära flygplatsen, det verkade vara som ett vandrarhem med delat badrum och inget lyx. Det slog vi till på. Vi skulle ju bara sova en natt på Gran Canaria innan vi skulle flyga över till vårt slutmål; El Hierro.
Mitt i natten kom vi fram. Över skumpiga vägar mitt bland insydda tomatodlingar (ni vet att dom liksom syr in odlingarna med väv, antar att det är för att skydda från värmen?) åkte vi. Mitt i ödemarken (det tog dock bara ca 7 minuter med taxi) så kom vi fram. Till det vi fortsättningsvis kommer att kalla Ranchen. Ett bra och enkelt ställe med en fantastisk familj som håller i alla trådar. Stort och rymligt, många små och stora hundar. Varmt, rent och precis vad vi ville ha.
Huset vid världens ände 