Det var en spännande resa över till El Hierro. Vi skulle ju åka med Binter och det visade sig att det var ett propellerplan. Inte speciellt stort.
Eftersom det var påsk så var planet fullbokat av hemvändare – det pussades och kacklades så vi inte hörde säkerhetsgenomgången. Det var lite som att stiga på en buss.
Själva flygresan skulle ta 50 minuter. Under den tiden så hann vi med att starta, bli serverade en kexchoklad och vatten, senare en karamell och en våtservett, sen var vi nästan framme.
Vi såg en liten ö där mitt i Atlanten. Det pirrade i magen, jag var tvungen att ta fram mobilen och ta kort. Det allra första kortet på El Hierro. Den allra första gången vi såg El Hierro.
Själva landningen i sig var ett äventyr. Även om vi hade förstått att den här ön aldrig skulle bli någon stor turistmagnet pga den minimala flygplatsen så hade vi inte riktigt förstått hur liten den var. Så fort planet tog mark så tvärbromsade piloten. Jag for fram mot sätet framför mig, innan vi riktigt hade fått ner farten ordentligt så svängde planet helt om och jag kunde se bergskanten ner mot havet svischa förbi utanför fönstret.
Vi visste att vi skulle bli mötta av en kvinna vid namn Antoinette, vi hade sett henne på bild.
Och där stod hon, leende och varm och hälsade oss välkomna. Efter pussar på kinderna så gick vi mot utgången och bilen.
-Thomas, you have to drive, sa hon och lämnade över bilnycklarna.
Huset vid världens ände 