Djuren

En av dom bästa sakerna på El Hierro är att där inte finns några giftiga djur. Och inga ormar. Som svensk så hoppar man ju alltid till lite när det prasslar på marken när du är ute och rör dig i naturen. Men här…det flaxar upp en koltrast (black bird som dom heter här) om det är i skogen eller en ödla om du är i vulkanstenmiljön. För där trivs dom. Ödlorna. Det finns mindre arter som är lite tjockare, det finns randiga och det finns smäckra och långa som är alldeles svarta. Det finns ju också dom stora urödlorna (Gallotia simonyi) som är utrotningshotade och föds upp på speciella ställen. Där är ett ställe på Frontera-sidan där man både kan få guidad visning och se dessa urödlor samt få en inblick i hur urinnevånarna, bimbaches, bodde tidigare; Ecomuseo de Guinea y Lagartario.
En av de vanligaste sorterna är den blåkindade kanarieödlan (Gallotia galloti). Hanen har lite starkare färg på kinden än honan, medan ungarna är lite randiga.

Jag är fascinerad av dessa ödlor. En del är så tama att man kan sitta där på en stenmur, dela ett chips eller ett fruktskrutt i värmen. Andra är så skygga att dom springer in i en stenskreva så fort man andas. Men vackra är dom.

Sen finns det en massa tamdjur, som ändå lever ganska fritt. Eller man tror att dom gör det. Getter är frigående, man kan träffa på både en gethona med hängande tuttar ihop med sina killingar utmed vägkanten och ett gäng bergsgetter som klättrat uppför branter och äter…ja, vaddå? Det är ofta torrt och dammigt, men ett och annat blad på någon taggig buske får dom i sig. Vi har till och med sett att getter och får har tuggat i sig stora, vassa kaktusblad! Det är klart – dessa innehåller nog mycket vätska.

Sedan finns det kor och mulor och hästar. Vid en första anblick tror man att dom håller sig i sina små hagar omgärdade av låga stenmurar. Och man tänker att -Oj, vad härligt dom måste ha det. Fria och tama och…sedan ser man att deras ben är hopknutna med rep. Just för att dom inte ska kunna rymma eller springa iväg. Lite ledsamt.