El Hierro betyder Järnet.

Av den gamla ursprungsbefolkningen på Kanarieöarna, guancherna, kallades ön för Hero från början. Namnet utvecklades allt som och blev till slut Hierro som är det spanska ordet för järn. Översatt till tex portugisiska blev ön därför kallad Ferro (från latin) vilket i sin tur gav namn åt det som man en gång i tiden trodde var nollmeridianen, den så kallade Ferromeridianen. Den punkten ligger alltså på öns västliga sida och räknades vara världens ände innan Christoffer Colombus gav sig iväg över havets ”kant” för att upptäcka Amerika. Men, men. Nu är det namnet som är i fokus.

El Hierro betyder alltså Järnet. När man är här på ön så ser man det i varje del av ön, utmed varje väg och som symboler vid öns speciella attraktioner.  Det finns en stolthet över öns historia som speglar sig i hur man beslutar sig för att presentera den.

När man åker på vägen mellan Mocanal och Valverde, på öns norra sida, så ska man hålla ögonen öppna. Utmed vägen hittar man bimbacher, som visselpratar på det gamla viset att kommunicera på, över öns berg och slätter. Man möter äldre som sitter med barn i knäna och man möter getfarmare som med stavar leder sina djur. Alla är dom konstnärligt utskurna i järnplåtar, naturligt oxiderade så det rostbruna fint går ihop med naturens färger.
Nere i Restinga reser sig stora informationsplåtar av samma oxiderade järn. Dom står i hamnen, tunga och efter varandra, som en del av en stor solfjäder.
Uppe på den nyrenoverade utkiken Las Playas har det blivit nya platser att hisnas över utsikten på, alla med fina, rostiga avskärmningar. Självklart med dom allra vackraste utskurna pinjekottar i.

Jag tycker om att det finns en medveten och informerande ton i det som görs här. Det är ett sätt att upprätthålla och skapa nyfikenhet kring öns historia och värderingar.
Det sägs ju att Gammal kärlek rostar aldrig, men i det här fallet kan man vända på orden och säga Rostig kärlek blir aldrig gammal.
Jag blir bara mer och mer förälskad i den här ön.