Skillnaden, enligt Wikipedia, mellan dimma och moln är att moln inte når marken. Det kan omöjligt stämma här på El Hierro. Molnen som sveper in över ön och framförallt över bergen, slickar marken. Det är som att se älvorna dansa långdans, hand i hand, utan slut. Över stock och sten, över murar och vidare ut över bergstupen. Dom är ett med just marken, tills dom slänger sig ut över kanten för att flyga vidare.
Vissa dagar är sikten så klar att vi ser över till La Gomera, La Palma och Teneriffa. Vi kan se Teides topp utan problem, ibland vit av snö och ibland brunaktig som resten av ön. Det ser till och med nära ut. Som en synvilla kan vi få för oss att vi skulle kunna simma över, så klart syns dom andra öarna.
Andra dagar, som idag, så är dimman, eller dom kompakta molnen (jag förstår verkligen inte skillnaden) så täta att vi inte ser mer än fem meter framför oss. När vi kommer nära kan vi se träden, djuren och i bästa fall vägen när vi är ute och kör, men bakom är det som en vägg av grått. En dimridå.
Uppe i pinjeskogen så ligger det täta diset som slöjor mellan de mosaikmönstrade tallstammarna. Dom slingrar sig runt, rör sig hela tiden och sveper över dom gröna barrklasarna. Det är vackert och sagolikt, som en trollskog målad av John Bauer.
Det hjälper inte med paraply, dom mikroskopiska vattendropparna kommer inte uppifrån och ner, dom är runt om dig. Så fuktig blir du ändå. Det är som att kliva in i en magisk värld där du inte alls vet vad som döljer sig. Spännande och nyfiket kan du ta dig an detta dis, men om du inte nödvändigtvis behöver – ge dig inte ut på öns slingriga vägar i det här vädret.
Huset vid världens ände 