Horisonten

När man befinner sig på den här fantastiska lilla ön så ser man allt som ofta horisonten; himmel och hav försvinner långt där borta och man kan tillslut inte riktigt skilja på vad som är just himlen eller havet. I bland kan det vara nyanser som skiljer, men det är långt ifrån säkert.

När vädret är klart bryts horisontlinjen åt vissa håll av någon av de andra öarna. Du kan se såväl La Palma, La Gomera och Teneriffa härifrån. Vissa dagar syns öarna så tydligt att man med blotta ögat kan urskilja dom små husen och man undrar om man kan ro över? Vi tröttnar aldrig på det, när vi ser dom där andra öarna så måste vi alltid kommentera det, vi stönar vällustigt och utstöter:
”Ser du La Palma där? Herregud, så vackert det är!”

Från vårt hus ser vi rakt ut i horisonten. Vi är så lyckligt lottade att det just nu är den sista tomten i stadsplaneringen som får bebyggas. Det innebär att ända fram till havet är det en sluttning med odlingar, en getfarm, en ravin, kaktusar och andra fruktträd. Bland annat. Men inga stora hus framför oss som stör utsikten.

Horisonten här på El Hierro är så fantastiskt vacker. Det var också nästan det första som vår granne pratade om den allra första gången vi var här. Han skämtade och sa att om man har druckit lite för mycket vin och tittar ut mot horisonten så kan man få för sig att båtarna svävar där ute. Just för att det är svårt att skilja havet från himlen.

Av den anledningen, och en del andra så klart, är vi så glada att vi nu också har en fin tavla inne i vårt hus som just heter ”Horisonten”. Den är målad av Stina Wollter och jag fick den av min man Tomas i somras när vi firade att vi hade varit gifta i 30 år.

Den är makalöst vacker! Färgerna i den är rogivande och livgivande, rörelsen i tavlan är böljande och leder en framåt mot friheten. Det är himmel, hav, mark och en trösterik fågel. Jag älskar den!

Så nu har vi en horisont att njuta av ute och en alldeles speciell att beröras av inne.
Som en spegling av det vackra och vår längtan till frihet.