Här är det lag på att alla hälsar!

Jag vet att jag har nämnt det tidigare, men jag vill skriva lite till om det. Fenomenet – eller artigheten – att alla hälsar på varandra här på ön. Det gäller på hela ön och jag vill påstå att även de som är turister här smittas av den här fina vanan. Oavsett varifrån man kommer i världen så tittar man varandra i ögonen när man möts, man hälsar på spanska och man ler.

”Hola!”
”Buenas!”

Det första betyder typ hej, det andra kanske lite mer som ett positivt hej.
Tyskar som möter engelsmän, svenskar som möter holländare, italienare som möter fransmän. Alla hälsar vi med hola eller buenas. Ibland kläms det till med Buen día eller Buenos días. Eller allt i en harang. Hola, bueno días. Här är det inte det som är noga, inte hur mycket klockan är och om man ska säga hej på dagtid, eftermiddag eller kväll. Det viktiga är Att man säger hej.
Det är trevligt.

När jag har varit här i flera veckor och kommer hem så märker jag att jag ler och morsar på folk som jag möter på stora ICA i Uppsala, på macken eller var som. Dom ser för det mesta lite undrande ut, men dom flesta hälsar lite mumlande tillbaka i alla fall. Kanske tänker dom att vem är det där? Det måste vara någon jag har träffat?
Men nej, det behöver det inte vara. Jag tror att vi alla skulle må så mycket bättre och känna oss så mycket mer sedda om vi kostade på oss ett hej när vi möter någon. Det finns en aspekt till, när man är den som levererar det där hejet och ser 1) först förvåningen i den andras ögon, 2) sen hör det trevande svaret för att sedan 3) se den lilla glimten av glädje i den mötandes blick, då blir man själv glad.

På den skola där jag jobbar som rektor har vi ibland ”HEJ – kampanjer” där vi liksom uppmuntrar och påminner varandra att det där hejet är viktigt. Men varför inte starta upp en sjudundrandes HEJ-rörelse i hela landet, i hela världen?

Det tror jag skulle gynna alla.

Hola! Buenas!