Målet är ingenting – vägen är allt…stämmer inte alls i det här fallet!

Jag vet inte om ni känner igen känslan, men när man har räknat ner. Först jobbdagar, sen resdagar. Och man börjar kommunicera med människorna på ön igen, Sonja och Sabine som bor där hela tiden, Rebecca och Frédéric och deras barn som bor på ön som vi. Sen får man lite meddelanden från de få svenska vänner som liksom oss delvis bor på El Hierro. Det är något Wi-Fi som inte fungerar, det är någon stängning som måste kollas.

Det är så fint att vi inte är fler här på ön än att vi vet om varandra. Och att vi kan hjälpa varandra.

Vi kom ner den 29 juni och efter en resa som kändes ganska så utmanande så kunde vi hämta vår lilla hyrbil från Bamirs. Vi äger ju en bil här men första dygnet, från det att vi landar till det att vi har handlat och startat upp vår lilla Seat Ibiza, då är det guld att kunna hyra en bil. Ett dygn så vi kan komma i fas.

Det tar många timmar att komma hit. Den här gången började vi på Arlanda med att flyget var överbokat, så vissa skulle inte få plats. Vi blev lite nervösa då vi hade två mellanlandningar fram till El Hierro men pust. Vi kom med.

Vår första mellanlandning var i Madrid. Vi hade en timme och femtio minuter på oss. Det stod inget på skärmen och när vi frågade så svarade hon i informationsdisken att vi bara kunde sitta ner i båten och chilla. När vår gate var bestämd så skulle vi se den.

Så vi satte oss på ett café och CHILLADE. Inte bra. När jag sen kollade lite närmare och såg att inga Binterplan alls fanns med på skärmen så gick jag till tjejen i cafeterian som sa att vi behövde både ta ett tåg och en buss för att komma till rätt terminal. Nu var tiden liten knapp. Men med hjälp av en snäll medresenär så hann vi.

Och Binter levererade. Det bjöds på tapastallrik och valfri dricka. Fast vi bara skulle flyga i tre timmar. Gott.

Sen kom vi till Las Palmas, där kände vi oss hemma. Vi gick till terminal 4 och drack lite vatten och tänkte att nu, nu är det bara ett litet skutt kvar.
Då blev det stopp. Vi fick inte gå på planet för att vi hade bokat med vårt passnummer (vilket vi har gjort de senaste fyra åren). Vi förstod ingenting. När vi blev skickade till ”bossen” och det bara var tjugo minuter kvar ringde vi en livlina. Lucía. Jag vet inte vad hon sa där i telefonen, men vi blev insläppta. Och kunde åka över.

Det ska ju inte vara lätt att ta sig till huset vid världens ände. Men nu är vi här. I vårt paradis. På El Hierro.