1998 var vi i Lille samma kväll som Frankrike slog Brasilien i VM-finalen. En av våra söner satt och hejade på brassarna lite mindre högljutt mitt bland alla fransoser med en Zidanetröja på sig, så han blev förlåten. Frankrike vann och vi kunde inte sova på hela natten; bilar körde runt och tutor skrällde, det brölades och det festades, alla älskade franska laget – och varandra. Jag minns att jag på morgonen efter, när nästan alla andra sov, gick till en affär och skulle köpa frukost. Killen som jobbade där mötte mig med en jättebukett med liljor. Och pussade mig på kinderna och sa en massa fina saker på franska som jag inte förstod (tror jag, det kändes så). Den där blombuketten var lite svår att ta med, men jag knölade in den i vår lilla buss ihop med fyra ungar, tält och allt annat som vi hade med oss på vår roadtrip. Några dagar fick buketten pryda vårt campingbord både till frukost, lunch och middag. Och minnet är med än i dag.
I går kväll var vi i La Rastinga (eftersom vår största pub har stängt i El Pinar i väntan på någon ny som vill ta hand om den) och skulle se på finalen på storskärm. Samma kväll som det ska festas till 90-talsmusik och Carmen inte riktigt är färdigfirad än, så vi förväntade oss en sjudundrande kväll.
Och det blev det! Hela storgatan var avstängd, där satt och stod hela södra öns befolkning, små och stora, och storskärmen var uppbyggd ut mot havet. Som rekvisita till festen som skulle ta vid efter så fanns det rosa Barbieprylar, ett tält med 90-talets TV- och datorspel och ett gigantiskt spöke från filmen Ghostbusters svävade över hela torget. Matchen var spännande, det oh-ades och buades, det viftades med tröjor och det dansades. När det bara var tio minuter kvar hände det som inte får hända en sån här kväll.
Skärmen slocknade.
Torget blev helt knäpptyst. Först. Sen började ett febril gemensamt fixande. Så på några minuter var allt igång igen. Och vi fick se det sista målet och jag fick stå där i det mänskliga havet när hela gatan först lite tvekande och undrande började förstå att det nog var så att Spanien hade vunnit till då allt var klart och slutvisslingen ljöd…då exploderade allt. Både bland folket och i form av fyrverkerier uppe på himlen.
Jag är inte jätteintresserad av fotboll men när den får upplevas så här får även jag gåshud.
Sen dansade hela Restinga till fem på morgonen. Det gjorde inte vi. Efter några timmar kröp vi in i vårt lilla hyrda rum och stoppade in öronproppar, visa av erfarenhet att står det att festen ska pågå hela natten – då gör den det.
Viva España!
Huset vid världens ände 