I skrivandes stund så har det gått fem dagar på det nya året. 2026. Vårt första nyår i Sverige sedan vi köpte vårt hus i El Pinar, El Hierro. Varför är vi här kan man tänka? Jo, den här våren är lite speciell. Ett – vi har tagit beslutet att sluta jobba båda två, i mars närmare bestämt. Två – vi, eller jag, har en mamma som fyller nittio år om typ tio dagar. Det sker inte ofta så det vill vi absolut inte missa! Så därför firar vi nyår här i detta snöstinna land!
Vi var så tacksamma i julas när det ändå blev några minusgrader, det låg ett millimetertunt lager av snö över vår del av världen, solen sken och det var liksom krispigt. Våra vuxna barn och alla familjer som hör dem till kom och det var så fint. Juligt.
Efter dryga tio dagar med fullt hus av familj och extra gäster så längtade vi efter att bara vara … vi igen. Så nyår firades i en väns lägenhet i Uppsala. Vi åkte till simhallen och motionssimmade innan vi laddade för en stilla men skön nyårskväll och natt i centrala Uppsala.
Jag hade ju läst på om allt man behövde veta om spanskt nyår. Men vi har ju liksom aldrig gjort rätt. Vi har ätit gott, vi har dansat i köket och vi har kollat på fyrverkerier. Så den här kvällen, som kallas Nochevieja, alltså den gamla natten, blev ju än mer viktig när vi inte var på plats så att säga. Så vi handlade hem druvor. Las uvas de la suerto. Lyckodruvor. Det här blev ju lite haipat i år på sociala medier men som historisk kuriosa så var det mest vanligt för den rika överklassen på 1800-talet men efter 1909 då vinodlarna i Elche på spanska fastlandet hade fått en rekordskörd så lyckades man lansera det hela även till medelklassen. Nu i våra dagar så tror jag att de flesta i Spanien försöker få i sig de här lyckodruvorna, en för varje kommande månad i året som väntar. Det kan vara lite trixigt eftersom man ska äta en druva till varje klockslag där vid midnatt.
Vi åt vitlök- och saffransfrästa jätteräkor, pasta med sås av grädde, grönmögelost och champinjoner toppad med uppskuren entrecote och persilja. Till efterrätt blev det pistageglass. Vi drack en god champagne och Barolovin. Till förrätten läste jag upp en liten årskrönika där jag hade gjort ett försök att sammanfatta 2025, vilket medförde att vi båda kom överens om att vi verkligen behöver dra ner på tempot. Vi pratade och smidde planer, försökte lista ut om vi hade några speciella mål eller förväntningar inför 2026. Några listade vi:
- Bli färdiga med vårt tredje manus ”Huset i citronträdets skugga”.
- Få mer balans i livets alla kringelikrokar.
- Börja rensa och städa ur vårt stora hus i Vällnora.
När så äntligen klockan skulle slå tolv rumlade vi ut på innegården för att kunna se lite fyrverkeriexplosioner på himlen och skåla in det nya året. Om vi åt druvorna? Nej, dom glömde vi bort så dom fick bli fruktsallad till årets första dags frukost.
2026 – Nu kör vi!
Huset vid världens ände 