Vad händer när det fina Hierro-vinet tar slut?

När vi är här på sommaren och på hösten så brukar vi alltid åka till vår grannbodega Elysar och köpa några kartonger med vin och lägga i vårt mörkaste förråd. Bara för att vara på den säkra sidan. Alla vinbodegor här är nämligen ganska små, så det kan hända att årets vinskörd tar slut. Men hittills har vi inte riktigt varit lika förutseende vad det gäller vinet från den andra sidan: Frontera-vinet. Det har nästan alltid funnits. Kanske inte i alla affärer men åtminstone i den som ligger precis vid den sidans vinkollektiv.
Det är det absolut bästa vino blanco som ön har. Torrt, krispigt och svalkande. Med smak. Vi älskar det helt enkelt.

När vi kom ner nu några dagar efter jul och skulle köpa det så gapade hyllorna tomma. Visst fanns det vita Fronteraviner, men bara dom där som är frutado. Det vill säga fruktigt söta.
Det är inte någon favorit om jag uttrycker mig milt.

Okej, vi fick väl nöja oss med alla importerade viner från fastlandet. Dom är också fina – men inte riktigt lika goda. Ibland blir vi också överraskade när vi äter ute, då kan restaurangen ha en helt annan sorts vin som också tillverkas på ön – men som vi aldrig har sett i butikerna. Vi har också sett att det planteras nya vinstockar med hjälp av stöd från kommunen utspritt på ön vilket ger hopp om nya fina viner.

En dag när vi körde vår bil på vägen nere på Frontera så ser mitt tränade vinöga att det faktiskt ligger en flaska av favoritvinet i en disk. En disk som har Hierro-ostar i olika smaker och deras egna quesadillas. En liten affär. Vi tvärnitar och slänger oss in. Ägaren ser finurlig ut och säger att han har några stycken kvar. Under disken.
Vi får köpa fyra flaskor för ett pris som är lite mer än vad det brukar. Men det betalar vi så gärna.

Det är ju trots allt öns bästa vita.

Fikon – Higo

El Hierro är troligtvis självförsörjande på fikon. Det finns alltid torkade att köpa i små eller större plastpåsar. Under vissa delar av året hittar man dom även färska såklart.
Dom är söta och mjuka och passar till det mesta.

Tänk er en tallrik med den rökta och speciella Hierro – osten, lite hemkokt citronmarmelad och uppklyftade fikon. Oavsett om dom är torkade eller färska så slår det högt som kvällssnacks.

Bakom den här frukten som finns och växer över hela ön finns det mycket mystiskt och hemligt. Linné kunde inte klassificera den eftersom han inte hittade några ståndare i växten. Märkligt. Det brukar ju behövas för befruktningen.
Nåväl, en förenklad version av fikonets hemliga väg till att bli den där goda och söta, fullspäckade frukten skulle kunna se ut ungefär så här. Håll i er nu!

Du kan aldrig se ett fikonträd blomma. Själva fikonet är en skenfrukt som består av en typ av uppsvälld blombotten. Så blommorna finns inne i fikonet och ser aldrig solljus. För att befruktning ska ske behövs det hon- och hansteklar som lägger ägg och parar sig inne i fikonet. Hanarna dör där inne när parningen är klar, utan att någonsin ha sett dagsljus. Honorna jobbar på lite mer och kan flytta sig från det ena fikonet till det andra.

Tänk naturen ändå. Helt ofattbart konstig och finurlig.

Hos vilda fikon finns flera fruktperioder som producerar olika söta fikon. Däremellan ser dessa kraftiga, vilda trädbuskar helt döda ut. Inte ett grönt blad så långt ögat når. Sen kommer det. Ett fikonlöv i taget, stora och med deras speciella form tills de är sprakande och majestätiska i allt sitt gröna.

Fikonet som finns här på varmare breddgrader heter Smyrna-fikon. Det finns ett sorts talesätt här som kan vara bra att känna till. Jag minns inte exakt hur det var, men kontentan är att man aldrig ska somna under ett fikonträd. För alla kan vi väl föreställa oss hur det skulle kännas att vakna upp full av droppar från den söta fikonsirapen på kroppen och i håret.

Och det vill man ju inte. Även om det nu finns lite döda steklar och annat i fikonet så vill man ju stoppa allt det söta och fröknastriga rakt in i munnen. Jag tänker att dom där smådjuren ändå måste öka på proteinhalten, och det är ju bra.

Skönt häng i La Restinga.

När man står och ser ut över hamnen i Restinga så ser man ett blått hotell på vänster sida om byn; Sur Restinga. Det ligger fantastiskt bra och har renoverats under dom senare åren, men är fortfarande ett enkelt och billigt alternativ till boende här nere.

Men det finaste med det där hotellet är inte boendet. Det är den lilla terrassen som ligger där och hyrs av en argentinska som heter Jéssica. På kvällarna, strax efter sex, öppnar hon upp sin bar som heter BAR PIRATArg. Då tänder hon dom varmt lysande ljusslingorna, slår upp luckan vid bardisken och sätter på musiken. Från den stunden strömmar det dit folk. Det är en blandning av Herreños och turister i olika åldrar. Det är helt klart ett hängställe för dykare också.

På tisdagar erbjuder Jéssica empanadas. Det är små piroger med olika fyllningar i. Dom finns med kyckling, köttfärs och med en blandning av lök och ost. Alla i olika former så hon, och vi, vet skillnaden på dom.

Hennes empanadas är ljuvligt goda. Det tycker många på ön för det står ständigt en kö till bardisken både för att beställa och äta på plats, men också för att köpa med hem för lite kvällsmat. Vi träffade bland annat på vår granne där i kön, Fabiola, som hade åkt från El Pinar för att få sig några empanadas ”para llevar”. Att ta med. Då förstår man att dom är goda. Och billiga. 1,80 euro styck. Och vinet till är nästan gratis det med.

Me like.

Casa Juan – en till pärla bland pärlor.

Efter nästan sju år på ön så har vi nu gjort något som vi ofta har tänkt, men aldrig bestämt oss för att verkligen genomföra. Vi hyrde in oss på det lilla blå budgethotellet ”Sur Restinga” över några nätter. Vi ville se hur det var nere i den lilla fiskebyn på kvällen.

Det var inte hela orsaken, det var också så att vi behövde kickstarta igång vårt skrivande igen efter juluppehållet. Så vi drog ner, checkade in och skrev på dagarna. Åja, vi badade och solade en del också, det var varmt och skönt och nära. Jag gick till och med upp och svepte om mig en handduk direkt på morgonen, gick dom tio stegen ner till stenstegen som leder ner i havet och tog mig ett morgondopp.
Härligt och annorlunda – uppe hos oss i bergen så tar det lite längre tid att få upp värmen på morgonkvisten.

Så kom kvällen. Det var fortfarande lugnt och många av restaurangerna har inte kommit igång efter julhelgen. Men uppe i en gränd hittade vi Casa Juan. Vi hade hört att det var lite dyrare än vad som är vanligt här på ön, men att det också var lite annorlunda mat.

Det fanns fem utebord i grändens sluttning utanför restaurangen. Vi slog oss ner. Snabbt kom det fram en servitris och frågade om vi ville äta. På menyn kunde vi hitta en hel del rätter som man inte vanligtvis hittar här, men också fina fiskrätter med dom traditionella musslorna Lapas och dagsfångad fisk.

Jag beställde en ceviche gjord på vit peto. Mannen min var köttsugen och tog in revbensjäll. Vi hittade också ett fint Hierrovin som vi aldrig hade druckigt och som var otroligt gott. Och vackert. Både till färgen och på etiketten.

Som traditionen bjuder här kom det lite bröd och röra före maten. Men även det var unikt och, jag skulle säga, riktigt gott. Istället för den vanliga baguetten så kom det ett lite mörkare bondbröd och tre helt egna röror. Upplagda på ett vackert stenfat.

När sedan maten kom in var den perfekt. Fisken var lagom syrlig och fräsch medan revbenspjället var lagom sött och runt. Så nöjda. Vi såg att restaurangen hade fått en del utmärkelser, bland annat från Rapsolguiden som är en spansk turistguide.

Och inte var det så dyrt heller. Vi betalade drygt 30 euro för hela kalaset.

Hit går vi igen om vi får för oss att ta en eller två nätter till nere vid havet.

Här är det lag på att alla hälsar!

Jag vet att jag har nämnt det tidigare, men jag vill skriva lite till om det. Fenomenet – eller artigheten – att alla hälsar på varandra här på ön. Det gäller på hela ön och jag vill påstå att även de som är turister här smittas av den här fina vanan. Oavsett varifrån man kommer i världen så tittar man varandra i ögonen när man möts, man hälsar på spanska och man ler.

”Hola!”
”Buenas!”

Det första betyder typ hej, det andra kanske lite mer som ett positivt hej.
Tyskar som möter engelsmän, svenskar som möter holländare, italienare som möter fransmän. Alla hälsar vi med hola eller buenas. Ibland kläms det till med Buen día eller Buenos días. Eller allt i en harang. Hola, bueno días. Här är det inte det som är noga, inte hur mycket klockan är och om man ska säga hej på dagtid, eftermiddag eller kväll. Det viktiga är Att man säger hej.
Det är trevligt.

När jag har varit här i flera veckor och kommer hem så märker jag att jag ler och morsar på folk som jag möter på stora ICA i Uppsala, på macken eller var som. Dom ser för det mesta lite undrande ut, men dom flesta hälsar lite mumlande tillbaka i alla fall. Kanske tänker dom att vem är det där? Det måste vara någon jag har träffat?
Men nej, det behöver det inte vara. Jag tror att vi alla skulle må så mycket bättre och känna oss så mycket mer sedda om vi kostade på oss ett hej när vi möter någon. Det finns en aspekt till, när man är den som levererar det där hejet och ser 1) först förvåningen i den andras ögon, 2) sen hör det trevande svaret för att sedan 3) se den lilla glimten av glädje i den mötandes blick, då blir man själv glad.

På den skola där jag jobbar som rektor har vi ibland ”HEJ – kampanjer” där vi liksom uppmuntrar och påminner varandra att det där hejet är viktigt. Men varför inte starta upp en sjudundrandes HEJ-rörelse i hela landet, i hela världen?

Det tror jag skulle gynna alla.

Hola! Buenas!

Olika falla ödets lotter

Hur fint och mysigt vi än har det här så ligger en skugga över allt. Det handlar om hur världen brinner, om hur krig lemlästar, både civila och de människor som är tvungna att kriga och det handlar om vilka möjligheter olika människor har att kunna styra och välja sina liv. Det går liksom inte att bortse från att vi, jag, vann högsta vinsten när jag föddes vit i ett rikt land av friska och välmående föräldrar. Med hus, bil, jobb och kycklinggryta på lördagar. Jag är tacksam över det samtidigt som jag inte ser det som en självklarhet. Och jag kan inte förstå att någon människa därute i världen kan anse att just de har gjort sig förtjänta av det. Man bara föds in i det. Lucky me liksom. Så lite ödmjukhet och försök till förståelse för alla de som inte har samma tur vore värdigt.

Jag blir också förvånad när jag hör att folk säger:
”Vi kan inte ta emot fler, det finns inte plats.” Som om vi som är på ett ställe har mer rätt att ta det området i besittning. Bara för att vi råkade födas här. Eller hade råd att köpa oss ett hus här.

Varför blir det ett blogginlägg om det här? Jo, dels för att nyheterna hela tiden rapporterar om de krig, den terror och den utrensning som förekommer i delar av världen, dels utifrån att El Hierro och de andra öarna är det första stoppet för människor som behöver fly för sina liv från tex Senegal. Efter flera dygn på havet som kan vara så mörkt och stormigt i öppna stora kanotbåtar, cayucos, kommer de. Om de kommer. En hel del båtar hittas övergivna mitt bland Atlantens vågor. Inga människor kvar.

De som ändå har turen att nå sitt mål blir bogserade in till hamnen av kustbevakningen. Röda korset har nuförtiden ett stationärt tält på piren eftersom det kommer så många båtar med medfarna mestadels män. Men även en och annan kvinna. Några minderåriga. Ambulanserna står väntande för att snabbt kunna åka till sjukhuset om någon behöver, volontärerna från Röda korset har sin skyddsutrustning på sig, delar ut filtar och vatten till alla innan det bestäms vart de ska ta vägen. De yngre stannar på ön, de lite äldre får fortsätta sin resa till någon av de större öarna och fastlandet. Vad händer där? Ingen aning.

Det som ändå känns bra mitt i allt är detta; att människor som tar sig hit blir omhändertagna på ett värdigt sätt. Respektfullt, det handlar inte om volymer eller antal. Det handlar om just människor. Som du och jag, men som inte hade turen att födas på ett rikt och tryggt ställe i världen.

Glöm inte det.

För att citera El Pinars egen naturälskande profil, El Mencey de Tecorón.
”Låt oss inte förlora mänskligheten, som är det enda som skiljer oss från djur”.

Läslov

Idag börjar höstlovet för alla skolbarn hemma i Sverige. Eller läslovet som det heter nuförtiden. Barn och många vuxna läser mindre och mindre så vi alla som älskar böcker och berättelser och som har hörsammat det faktum att ordförråd och språk utvecklas på ett helt annat vis för barn som får böcker lästa för sig som små – vi måste göra vad vi kan för att väcka intresset för läsning. Dessutom finns det ju så oändligt många världar att upptäcka, så många människor att lära känna och så mycket kunskap att inhämta när man läser!

Därför blir jag så glad när jag på min kvällspromenad går förbi vårt torg vid de två små pubarna i byn och upptäcker att det även här tas ett så stort ansvar för detta. Eller när vi åker till Tamaduste eller Caleta för att bada och sola och finner små bokskåp där man kan lämna in böcker som man har läst färdigt och hämta ut nya. Så genialiskt.

I bokskåpen på torget är det dessutom sorterat efter olika genrer; kokböcker i ett, historiska romaner och faktaböcker i ett, barnböcker i ett annat. Så kan man låna och lämna tillbaka. I mitten står en friggebod med glasväggar fyllt med böcker. Skylten Abierto vänds aldrig. Det är som ett obemannat minibibliotek som är öppet dygnet runt. Fint.

Nu har vi gjort i ordning en bok som vi ska ställa in i något av bokskåpen. Det blir spännande att se om den försvinner under tiden vi är här, eller kanske till nästa gång vi kommer åter?

Full gas när vi kommer åter till vår paradisö!

Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!

Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.

Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.

Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.

En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.

Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?

Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.

Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.

Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!

På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.

Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.

Nu så!

Boken ”Huset vid världens ände”.

Nu är den här…(nästan 😊!)

Vi har fått våra böcker så det går att förbeställa direkt från oss, men vill man vänta till den 14 september så släpps den då i bokhandlare osv. Den är så fin, vi är så stolta!

Handlingen utspelar sig på El Hierro och vi får möta människor som är på olika platser i livet men som ändå trasslas ihop tillsammans. Livets stigar korsar och mitt i virrvarret händer något. Dom blir vänner och lär av varandra, växer tillsammans och stöttar varandra.

Vi fick en fin respons av vår redaktör, Anders, som vi valde att ha på baksidan:

”De trevande försök till närhet och kärlek som utspelas mellan några av karaktärerna är så otroligt fint och ömsint beskrivna. Det är uppenbart i dessa stycken att det inte är mängden ord som är avgörande, men däremot vilka ord. Det uttrycks så stora känslor med några träffsäkra ord så att jag blir alldeles rörd.”

Är du nyfiken och vill köpa boken så skriv antingen här i kommentarer, eller i chatten på Insta: @sofi_och_tomas_bokprojekt

Vi önskar er fina lässtunder!

El Carmen

I tio dagar har det firats här igen. Den här gången är det El Carmen som har hyllats och det är till hennes ära det har festats. Det har varit en del mindre event fram till helgen nu – och igår, söndag, var det liksom ”la gran final”. Den missade vi tyvärr, men i lördags var en del av familjen på plats och fick vara med och tillbe Carmen. Havets Drottning. La Reina de los Mares.

Allt börjar med en viktig katolsk orden, Carmelites på 1100-talet. Flera hundra år senare började fiskare och sjömän be om beskydd från helgonet Maria av Mount Carmelo – Virgin of Carmen. Hon blev liksom adopterad som beskyddare av dessa och sen dess så har hon varit viktig i varje fiskeby i Spanien.

Så den 16 juli (jag tror att datumet kan variera något) så festas det. I La Restinga ordnas det både med vatten- och skumlek på stranden, det spelas fotboll, det är musik och fyrverkerier. Det bjuds på brödraskapslunch där på strandpromenaden. Mitt i all fest så finns det ett allvar, som att alla stannar upp och ägnar en tanke åt fiskare som har behövt sätta livet till, och det är helt tyst sånär som på den fiolspelande flickan som står mitt i lavastranden. Hela stan släcks ner. Det är bara flickan och statyn av Carmen som är upplysta. Alla är knäpptysta. Och hedrar.

Mäktigt.

Men sen. Festen fortsätter och det blir ett sjudundrande fyrverkeri som aldrig verkar ta slut därute på piren bakom alla fiskebåtar. Det sjungs och det äts glass, och framåt småtimmarna dansar alla till Herreño Boys.

Det är så det festas här på El Hierro. Här blandas party och allvarliga traditioner. Och lek och sport, god mat och hög musik. Man umgås. Äldre som yngre.

Det är fint.
Och så himla inkluderande – även om man inte alls förstår vad som firas så får man vara med. På riktigt. Det står till och med i programmet.
”Alla invånare och alla besökare”.

Alla.