Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
Plötsligt händer det, som man brukar säga. Den här suckulenten, som har sitt ursprung i Mexico, är vacker redan innan den blommar. Dess stora, släta och tjocka blad bildar stora rosetter som pryder rabatten och dom blir både större och fler för varje gång vi är här. Agave Attenuata är en sparrisväxt, liksom alla andra Agaveväxter. Av en del sorter Agave gör man drycker, tex Tequila. Jag vet inte exakt vad man kan använda just Agave Attenuata till, men jag har läst att den är bra för att stimulera hårväxten. Så jag kanske provar?
När plantan är sisådär tio år gammal så kan det alltså hända det som har hänt nu.
Den blommar.
Ut ur den fina rosetten kommer en lång, smal stängel och på den växer små, ljust gula och lite spretiga blommor. Den kan bli upp till tre meter och den är böjd och sveper med i vindarna som en elefantsnabel. Så vacker och så ståtlig. Själva namnet Agave kommer från grekiskans agavos som så passande betyder ädel eller stolt.
Men lite sorgligt är det allt. För det här är det sista den här moderplantan gör. Den blommar och blir beundrad och sen … dör den.
Men eftersom naturen är klurig och klok så har den naturligtvis planerat för artens fortlevnad och hunnit rota flera små bebisrosetter som har några års leverne framför sig innan dom skjuter ut sin blomma. Och sen går det runt så, med en livscykel på tio år.
När vi är här på sommaren och på hösten så brukar vi alltid åka till vår grannbodega Elysar och köpa några kartonger med vin och lägga i vårt mörkaste förråd. Bara för att vara på den säkra sidan. Alla vinbodegor här är nämligen ganska små, så det kan hända att årets vinskörd tar slut. Men hittills har vi inte riktigt varit lika förutseende vad det gäller vinet från den andra sidan: Frontera-vinet. Det har nästan alltid funnits. Kanske inte i alla affärer men åtminstone i den som ligger precis vid den sidans vinkollektiv. Det är det absolut bästa vino blanco som ön har. Torrt, krispigt och svalkande. Med smak. Vi älskar det helt enkelt.
När vi kom ner nu några dagar efter jul och skulle köpa det så gapade hyllorna tomma. Visst fanns det vita Fronteraviner, men bara dom där som är frutado. Det vill säga fruktigt söta. Det är inte någon favorit om jag uttrycker mig milt.
Okej, vi fick väl nöja oss med alla importerade viner från fastlandet. Dom är också fina – men inte riktigt lika goda. Ibland blir vi också överraskade när vi äter ute, då kan restaurangen ha en helt annan sorts vin som också tillverkas på ön – men som vi aldrig har sett i butikerna. Vi har också sett att det planteras nya vinstockar med hjälp av stöd från kommunen utspritt på ön vilket ger hopp om nya fina viner.
En dag när vi körde vår bil på vägen nere på Frontera så ser mitt tränade vinöga att det faktiskt ligger en flaska av favoritvinet i en disk. En disk som har Hierro-ostar i olika smaker och deras egna quesadillas. En liten affär. Vi tvärnitar och slänger oss in. Ägaren ser finurlig ut och säger att han har några stycken kvar. Under disken. Vi får köpa fyra flaskor för ett pris som är lite mer än vad det brukar. Men det betalar vi så gärna.
När man står och ser ut över hamnen i Restinga så ser man ett blått hotell på vänster sida om byn; Sur Restinga. Det ligger fantastiskt bra och har renoverats under dom senare åren, men är fortfarande ett enkelt och billigt alternativ till boende här nere.
Men det finaste med det där hotellet är inte boendet. Det är den lilla terrassen som ligger där och hyrs av en argentinska som heter Jéssica. På kvällarna, strax efter sex, öppnar hon upp sin bar som heter BAR PIRATArg. Då tänder hon dom varmt lysande ljusslingorna, slår upp luckan vid bardisken och sätter på musiken. Från den stunden strömmar det dit folk. Det är en blandning av Herreños och turister i olika åldrar. Det är helt klart ett hängställe för dykare också.
På tisdagar erbjuder Jéssica empanadas. Det är små piroger med olika fyllningar i. Dom finns med kyckling, köttfärs och med en blandning av lök och ost. Alla i olika former så hon, och vi, vet skillnaden på dom.
Hennes empanadas är ljuvligt goda. Det tycker många på ön för det står ständigt en kö till bardisken både för att beställa och äta på plats, men också för att köpa med hem för lite kvällsmat. Vi träffade bland annat på vår granne där i kön, Fabiola, som hade åkt från El Pinar för att få sig några empanadas ”para llevar”. Att ta med. Då förstår man att dom är goda. Och billiga. 1,80 euro styck. Och vinet till är nästan gratis det med.
Efter nästan sju år på ön så har vi nu gjort något som vi ofta har tänkt, men aldrig bestämt oss för att verkligen genomföra. Vi hyrde in oss på det lilla blå budgethotellet ”Sur Restinga” över några nätter. Vi ville se hur det var nere i den lilla fiskebyn på kvällen.
Det var inte hela orsaken, det var också så att vi behövde kickstarta igång vårt skrivande igen efter juluppehållet. Så vi drog ner, checkade in och skrev på dagarna. Åja, vi badade och solade en del också, det var varmt och skönt och nära. Jag gick till och med upp och svepte om mig en handduk direkt på morgonen, gick dom tio stegen ner till stenstegen som leder ner i havet och tog mig ett morgondopp. Härligt och annorlunda – uppe hos oss i bergen så tar det lite längre tid att få upp värmen på morgonkvisten.
Så kom kvällen. Det var fortfarande lugnt och många av restaurangerna har inte kommit igång efter julhelgen. Men uppe i en gränd hittade vi Casa Juan. Vi hade hört att det var lite dyrare än vad som är vanligt här på ön, men att det också var lite annorlunda mat.
Det fanns fem utebord i grändens sluttning utanför restaurangen. Vi slog oss ner. Snabbt kom det fram en servitris och frågade om vi ville äta. På menyn kunde vi hitta en hel del rätter som man inte vanligtvis hittar här, men också fina fiskrätter med dom traditionella musslorna Lapas och dagsfångad fisk.
Jag beställde en ceviche gjord på vit peto. Mannen min var köttsugen och tog in revbensjäll. Vi hittade också ett fint Hierrovin som vi aldrig hade druckigt och som var otroligt gott. Och vackert. Både till färgen och på etiketten.
Som traditionen bjuder här kom det lite bröd och röra före maten. Men även det var unikt och, jag skulle säga, riktigt gott. Istället för den vanliga baguetten så kom det ett lite mörkare bondbröd och tre helt egna röror. Upplagda på ett vackert stenfat.
När sedan maten kom in var den perfekt. Fisken var lagom syrlig och fräsch medan revbenspjället var lagom sött och runt. Så nöjda. Vi såg att restaurangen hade fått en del utmärkelser, bland annat från Rapsolguiden som är en spansk turistguide.
Och inte var det så dyrt heller. Vi betalade drygt 30 euro för hela kalaset.
Hit går vi igen om vi får för oss att ta en eller två nätter till nere vid havet.
Nu ska jag berätta om en restaurang som vi upptäckte förra året inne i öns huvudstad; Valverde. Jag älskar ju mat i alla dess former och njuter speciellt av fisk och skaldjur. När vi är här i lite längre perioder så känner vi ändå ett behov av att leta efter lite annorlunda smaker, något utöver det som kan räknas som det traditionella köket på ön.
I en gränd så låg den alltså.
La Tafeña.
Inredningen är lite stram och vi kände igen mycket från IKEA (dom hade till och med samma köksstolar som vi har hemma i köket). Vita lampor och beigea väggar så mysfaktorn är inte så hög.
Men maten!
Där finns naturligtvis mycket av dom råvaror som du möter annars på ön, men här är den tillagad med lite asiatisk touch. Beställer man ”Langostinos en tempura” som är min favorit (nu har jag ju inte testat mig igenom hela matsedeln…) så får man krispiga stora räkor, lätt friterade och toppade med en härlig Salsa Teriyaki och sesamfrön. Alltsammans serveras på en bädd av Wakame som är en alg- och sesamsallad. Så underbart gott.
Äter du torsken så får du den serverad med ugnsstekt potatis, en smakrik sås gjord på såväl citron, apelsin, vitt vin och tomat med svamp och kokta grönsaker till. Den är så mör så den smälter i munnen.
Önskar du något efter så får du fråga vad som finns. För det finns alltid. Det beror bara på vad dom har som dagens dessert just den dagen. När vi var där fanns det citronpaj, chokladmousse och Polvito Uruguayo. Det blev den sistnämnda som vi tog in med två skedar. Jag säger alltid att jag inte orkar men så tar jag ändå en liten sked…
Den här restaurangen är väl värt ett besök. Den är öppen för lunch fredagar och lördagar 13-16 och för kvällsmat 20 -22, bara för lunch söndag och måndag och stängt tisdag – torsdag.
Om man inte möts av skylten ”Cerrado por vacaciones” vill säga. Då är det bara att vänta…
Det finns en hel del historier om vad som har hänt på den här ön, hur folk har överlevt och kunnat kommunicera med varandra mellan bergstopparna.
Just berättelsen om Garoéträdet är speciell därför att den dels innehåller det livsnödvändiga elementet vatten, dels känns rimlig efter att man har varit här på ön och har fått uppleva den fuktiga och nästan drypande skogen. Garoé betyder också flod eller sjö på berberspråk.
Det sägs att det här mycket speciella trädet kunde samla ihop vatten med sina blad så att det räckte till att försörja invånarna på ön. En sådan sak kan möjliggöras tack vare det horisontella regnet som kan uppstå här på El Hierro. Det är en blandning av att du befinner dig mitt i det fuktiga regnmolnet och vindarna som driver regndropparna i sidled. Självklart dyrkades trädet av dåtidens invånare ”bimbacherna” och blev heligt just tack vare förmågan att hålla människorna vid liv.
Sedan en tid tillbaka har ön dessutom tagit fram två monument, skapade av Heriberto Domínguez Rivero, professor vid konstskolan på Gran Canaria, som är en tolkning av Garoéträdet. Dessa finns att se vid rondellen från Valverde till Mocanal och vid en av rastplatserna ner mot flygplatsen och lyser på kvällarna av ledljus som laddas upp av solen.
På 1600-talet bröts originalträdet av en ovanligt hård storm och det dröjde ända fram till 1949 innan det ersattes med det nuvarande träd som finns planterat mellan några bergsväggar på en plats som heter Tigulahe, strax utanför San Andrés.
Bredvid trädet finns det ett litet center där man kan läsa mer om historien bakom det här heliga trädet. Dessutom kan man vandra på Garoéträdets egna vandringsled som heter ”Ruta del Agua”. Leden är 16 kilometer lång, den både startar och avslutas i San Andrés och skapades för att hylla det livgivande trädet samtidigt som man som vandrare under vägens gång får lära sig om vattnets historia på ön.
För det fanns en tid då det inte alls var självklart med dricksvatten här. När vi var på öns vinmuseum härom året så berättades det där att det vatten som fanns en gång i tiden fick gå till djuren – människorna fick hålla till godo med just det – vinet som tillverkades på ön.
Efter våra år här på ön har vi lärt oss att alltid ha både badkläder och tjocktröjor med oss om vi åker någonstans. Det kan vara dimmigt, kallt och väder i stil med den skotska slätten på ett ställe medan det kan vara trettio grader varmt och strålande sol på ett annat. Samtidigt. Det är liksom en av alla tjusningar med den här lilla ön.
Det vi också har lärt oss är att man aldrig kan räkna med att det finns en öppen restaurang dit man kommer. Även om den brukar vara öppen och även om den borde vara öppen.
Nej då.
Ägarna kan ha dragit på semester och kommer tillbaka…någon gång. Det kan också vara lite renoveringar som gör så att stället håller stängt på obestämd tid. Ganska ofta vet man inte alls varför det är stängt, men stängt är det. Och ingen skylt om när det öppnar igen. Om dom öppnar igen.
En julafton hade vi specifikt frågat en restaurang om vi kunde komma och äta på kvällen, vi trodde att vi hade bokat ett bord. Men när vi kom dit var hela stället mörkt och tillbommat. Antagligen var det inte så många gäster där den kvällen, så det var inte lönt att hålla öppet. Det var inte så noga.
Samtidigt så hoppas jag att dom som skulle ha jobbat den där kvällen i stället fick fira jul med sin familj (eller här blir det lite dan före dan den 24 december). Efter flera timmars promenad i kolmörker runt till alla byns fyra restauranger så var varsin öl det enda vi hade fått i oss uppe vid Mentideron på torget, som strax skulle slå igen för kvällen. Motion fick vi, och vi hade ändå lite smått och gott hemma i kylen så det gick ingen nöd på oss.
Men nu förtiden tar vi inte bara med oss alla olika versioner av kläder – vi tar också alltid med oss matsäck, åtminstone något litet om vi står där utan matställe!
Från början var en guachinche en gård där det odlades eget vin. När det var dags att sälja vinet så hade man tillställningar för att folk skulle få provsmaka vinet och man bjöd lite plockmat till. Nu är det mer utvecklade restauranger. Ofta fina sådana, med god mat och mysig miljö. Om man vill smaka gårdens egenproducerade vin så får man fråga efter deras vino de pata, deras eget fottrampade vin (inte alltid fot trampat dock). Har man tur så är det gott, som hos guachinchen utanför El Pinar. Den heter Bimbachinchen Las Lapas och deras vino de pata är gudagott. Jag tror, nu gissar jag bara, att det kanske ingår lite fikon, för det är sött på ett fräscht sätt och väldigt fruktigt. Jag brukar verkligen inte alls tycka om söta viner (jo, Zinfandel gillar jag) men det här. Så sött och gott utan att var kvalmigt! Men mer ett efterrättsvin än att dricka det till maten.
Här är det mysigt och familjärt, det finns bord för mindre och större sällskap. Maten är traditionell; du kan få croquetas och garbanzosröra till förrätt, get, kanin och carne fiesta till varmrätt. Slutligen kan du avnjuta en liten kaffe cortado med en söt rispudding eller en ostkaka, en quesillo, som nästan smakar som en flan till efterrätt. Du kan, om du önskar, köpa med ett kilo torkade fikon eller en flaska vino de pata hem. Gör det! Det är så värt det, båda sakerna.
En annan guachinche är Aguadara som ligger mellan San Andres och El Mocanal, mitt ute i ingenstans. Men det finns skyltar. När du först kommer dit slås du av hur många saker det är överallt. Och, ska man vara ärlig, är det inte bara vackra saker. Första gången jag var där, 2018, råkade jag komma dit av misstag. Det regnade och var gråmulet, jag var där med två vänner som tillbringade några veckor tillsammans med mig på ön. Det fanns inga förväntningar, vi hade aldrig hört talas om stället. Vi svängde bara av vägen på vinst och förlust. Det blev vinst.
När vi kom fram fanns det ett bord ledigt, precis bredvid den öppna grillen där allt kött tillagades. Bordet, som allt annat, var gjort av återvunnit material; en kabeltrumma. Förutom detta fanns där gamla symaskinsbord, toaletter med planterade kryddor i, konstiga metalldockor, hopsvetsade fantasidjur av diverse metallskräp och så mycket mer. Det serverades den godaste grillade köttmixen, och vi var saliga. Godare kött hade vi aldrig ätit. I taket hängde det omaka och uråldriga köksredskap, kaffekoppar och annat som var uttjänt.
Nu har den här guachinchen vuxit och idag måste du nästan alltid boka innan för att få ett bord där. Dom har byggt ut, både inomhus och utomhus, stället är än mer fullbelamrat av mer eller mindre roliga saker och en massa till synes skräp. Men det blir oftast ändå charmigt mitt i detta gytter. Nu finns det menyer och maten du kan välja på består både av kött och fisk, även om kötträtterna står för 90 % av utbudet. Det är fortfarande väldigt gott, oerhört trevlig personal, en helt galen miljö och du får en liten limoncello eller något annat till notan. Även om jag gillade det mer när det var mindre och mer familjärt, så rekommenderar jag alla att göra ett besök där. Ett mer crazy ställe får man leta efter.
Jag har läst det fina reportaget om El Hierro i ett nummer av Vagabond som gavs ut tidigare i höstas. Det var levande beskrivet om miljön som är så varierande, om dom vänliga och stolta herreños som invånarna på ön kallar sig och en fin intervju med våra grannar Martin och Antoinette. Men där var två saker som jag inte kände igen mig i; rubriken som låter det påskina att ön är helt svart och sedan i slutet där det sägs att maten inte är så speciellt god.
Båda påståendena skaver lite i mig, och nu ska jag försöka bena ut varför.
Maten ”El Hierro är inte en ö för kräsna foodies. Stekt, friterat och okryddat är ledorden. Mättande men trist. Undantag finns.” Så står det i artikeln. Sedan räknas det upp dom fyra mest kända restaurangerna på ön; El Refugio, Aguadara, Mirador La Peña och Paradoren nere på Las Playassidan. Jag håller absolut med om att El Refugio tillhör en av öns bästa när det gäller fisk och guachinchen Aguadara är köttets paradis. Dom andra två är mest skrytställen som inte har jättegod mat om man frågar mig (och jag ÄLSKAR mat). Däremot när man hittar in i det lilla familjeägda stället Sabinas i El Pinar och får sig en långkokt getgryta. Eller deras lammkotletter. Eller deras strimlade biff indränk i sötstekt vitlök. Då snackar vi om fyrverkeri i smaklökarna. Dessutom är personalen så där El Hierrisk; det känns som att komma in i någons hemmakök. Mycket skratt och ingen har bråttom. En annan himmelsk matupplevelse, om man som jag älskar skaldjur, är att ta sig en lunch nere i Restinga bestående av vitlöksgrillade lapas och färskkokade räkor; camarones men en kall öl till. Eller ett glas kylt vitt Fronteravin. Att få komma in hos den ”sura gubben” i Caleta (vet inte restaurangens egentliga namn men det finns bara en så den går inte att missa) och få in ”Gambas al ajillo” med bröd och mojo, det är perfekt efter några timmar i solen. Mycket oljekokt vitlök och chillibitar. Inne i Valverde finns ändå den absolut godaste restaurangen. Den är lite svår att hitta, den har inga uteplatser och ingen meny. Men kocken, som också är ägaren till denna pärla som heter ”La Miranda Profunda”, kommer fram till bordet och berättar vad som finns att välja på för dagen. Det är lyxigt, vällagat och fantastiskt engagerad personal. Där finns goda viner som passar perfekt till det du väljer att äta. För att vara på El Hierro är det lite dyrt, men så värt det. Kanske att man måste åka runt några varv på ön för att hitta matpärlorna där du kan få fläskkött som du aldrig har smakat det förr, vildkanin som smälter i munnen eller en gryta med kikärtor som är mustig och härlig. Och överallt är det så stora portioner att man alltid blir erbjuden att ta med det som man inte orkar äta upp. Para llevar. Så har man till lunch nästa dag också. Det är bra.
Den svarta ön. En dramatisk rubrik måste jag säga. Och inte helt sann, i mitt tycke. Visst finns det ställen utmed havet som består av stelnad lava från öns vulkaner som ju är det som har byggt denna ö. Men även där, i detta karga landskap som vid första ögonkastet kan upplevas som svart, hittar du partier i sandbergen som skimrar i rostrött, guldgult och siennabrunt. Lägg där till inslag av silvrigt grått så förstår du att helt svart är det inte. Längre upp på ön är det gröna hagar, vallmofält, palmer och bougainvillea för hela slanten. Sedan kommer pinjeskogen men sina gröna tallar med mosaikstammar. Där är hela marken täckt av små tallskott. Inget svart så långt ögat når. Nästan längst upp på toppen av ön har vi den frodiga lagerskogen. 100 nyanser av grönt. Minst. Så svart är den inte. Antingen är det en blinkning till det gamla Tintin-albumet som handlar om en skotsk ö som verkligen ser svart ut på framsidan av seriealbumet som just heter ”Den svarta ön”. Annars skulle det bara vara en dramatisk rubrik – och det blev det ju.
En liten blygsam komplettering av miljöer och mat på El Hierro som inte är det minsta svarta. Det finns oändligt mycket mer!
Det fanns en tid då människorna på El Hierro bara drack vin, det lilla vatten som fanns måste absolut gå till djuren. Det var alltså en enorm brist på dricksvatten på ön. Idag har man löst detta med finurliga och uttänkta sätt för att både samla, rena och bevara vatten så det räcker till såväl hushållen, odlingarna, till djuren och för att använda som reservenergi. Men detta, om just energin, det blir ett annat inlägg.
Idag på El Hierro vet man inte att det är hippt med naturviner ute i den stora världen. Här odlar man som man alltid har gjort sina druvor på dom små knotiga, sega vinstockarna. Här producerar man (kanske ofrivilligt) bara naturvin. Inga onödiga tillsatser, härligt svaveldoftande och småskalig tillverkning. Eftersom ön är en toppig vulkanö bestående av mestadels branter så byggs det upp otroliga odlingsterasser, som hyllor som hålls på plats av brutna vulkanstenar. När det är dags att skörda så handplockas druvorna i stora kärl. Antingen körs dom efter det till den kooperativägda vintillverkaren i Frontera, eller så har vinbonden en egen liten bodega i ett stenhus på tomten.
Förr trampades vinet i stora kärl, det skulle vara bara fötter och det gick åt många dyrbara timmar för detta trampande. Man samlade ofta sin släkt och sina vänner, tvättade fötterna och hoppade i druvmoset. Där fick man stå och stampa, sjunga och umgås. Länge. Med druvmoset upp över knäna.
Nästa steg i utvecklingen var vinpressen. Det var som en stor träskruv, en träbalk med en tjock skruv i. Den skruvades med mans- (kvinno- ?) kraft. Samtidigt som man skruvade på ena sidan så pressades druvorna på den andra sidan. Effektivt och relativt snabbt.
Nu för tiden används lite modernare vinpressar. Däremot kan du se dessa grova stockar lite här och där inne på gårdarna när du promenerar runt i byarna.
Det finns några olika vintillverkare på El Hierro, tyvärr färre nu än för några år sedan. En del av dom större tillverkarna har flyttat sin produktion till andra öar, men eftersom vinstockarna på Hierro är så speciella så har dom försökt ympa in dessa vinstockar till odlingarna på tex Teneriffa. Det blir så klart inte samma sak. Glädjande nog ser vi att det planteras nya vinplantor på dom odlingarna som för några år sedan lades ner, så vi har stora förhoppningar på en vinexplosion här på ön om några år!
När vi är här föredrar vi dom lokalt producerade vinerna som tex Fronteravinerna (finns många olika), Los Lomos och Padrón. Goda viner. På lite närmare håll har vi både vår granne Martin som producerar vin för husbehov (vilket innefattar några flaskor gott vin till oss också) och den lilla bodegan Elysar som ligger ett par hundra meter från oss. När vi är här åker vi alltid ner till den bodegan och köper upp oss på någon kartong med flaskor. Både vino tinto och vino blanco. Smaken varierar lite från det ena året till den andra – det är väl också lite typiskt? Allt beror på hur mycket regn som kommit eller om det varit varmt eller ovanligt kallt. Vi tycker om det.
Om man är nyfiken på att smaka lite ”hemtrampat” vin, så har nästan alla barer och restauranger ett vino de pata. Det är deras egna vin, man får det i små glas och färgen är lite brunaktig. ”Ibland odrickbart, men alltid intressant!” som en av våra ö-vänner beskrev det. Så prova vet jag. Men när det är dags att ta ett glas till maten skulle jag rekommendera att välja något annat 😁🍷!
Om man vill veta mer om öns viner, dom olika bodegorna och historierna bakom dessa så kan man besöka vinmuseet som ligger på Fronterasidan. Det är klart värt ett besök som också innefattar en vinprovning av några goda viner från kooperativet som ligger just där – i Frontera.
Huset vid världens ände 