Segla – Huset vid världens ände

Det finns mycket härligt med havet, både att äta och att uppleva. Jag älskar havet. Och jag är livrädd för havets krafter. Samma ställen där vi ligger och solbadar i full harmoni, när det blåser lagom mycket, kan andra gånger upplevas som hotfulla, farliga och man är rädd att kastas hit och dit av vågorna både på land och i havet.

Vid dom här starka krafterna så går husfasader som ligger fint utmed kusten sönder, dom uppmurade stenläggningarna för soldyrkare skrynklas ihop som om dom vore byggda av papper. Då är havet mäktigt och stark och…oresonligt.

Krabbor blir uppspolade och får ligga och torka, småfiskar hamnar i små skrymslen som snabbt torkar ur och olika snäckor och musslor läggs upp som goda smörgåsbord åt fåglar med starka näbbar.

Det är också då, när man är nere i La Restinga, som det blir så tydligt hur orättvist och fullständigt skev världen är. Och vad farligt havet är, även för människor. För där ligger dom här öppna båtarna som har farit över det här vilda havet, fullastade med människor som behöver fly från fattigdom och förtryck. Det blir som en verklighet som skär rakt in i hjärtat när man ser dom slitna ryggsäckarna, flytvästarna och vattenflaskorna som ligger kvar runt dom här osäkra små båtarna. Många människor försvinner på vägen, dom kommer aldrig längre än till havet. Andra blir räddade och just på El Hierro ser man att dom här människorna för tillfället i alla fall, tas om hand. Jag vet inte vad som händer med dom efter att dom har fått akut vård, nya kläder, vatten och mat och en tillfällig säng. Men jag vet att det är fruktansvärt orättvist. Att det som spelar roll är var du föds, att det är det som avgör vad du har för förutsättningar att välja ditt liv. Det gör att jag skäms över att vara människa.

När vi nu har varit här på ön i snart fyra år så har vi tagit klivit ut från ön och satt oss på en segelbåt för att få njuta av ön från havssidan. Vi hade fått tips om en segelbåt som man kunde boka in sig på en tur med, som skulle vara fantastisk. Vi kontaktade segelbåtsägaren och kollade om dom fortfarande tog gäster på båten nu i Coronatider. Jodå, några färre bara.
Så när Gabriella ringde och sa att på onsdag ser vädret fint ut, vill ni hänga med ut då? så sa vi såklart JA – härligt! Det skulle bara vara en ytterligare gäst med på båten. Lite lagom resonerade vi, fyra allt som allt.

Båten låg där i hamnen La Estaca och när vi kom gående på bryggan så såg vi en vinkande hand längst ut på bryggan. ”¡Hola!”. Det var Miguel, vår kapten. Det visade sig att den tredje passageraren hade hoppat av, så det blev bara vi. En riktig VIP-segling.

Båten var rejäl, med en väl tilltagen sittbrunn, några sovhytter och ett allrum, en liten toa…ett stort däck som vi kunde sitta på och förundras över havets stilla kluckande och ön som vi i maklig takt gled utmed. Som tur var så krävde inte Miguel något av oss, för ni hör ju, vi kan inget om segling – mer än att njuta av den.

Det var magiskt att så stilla få se och uppleva ön från havssidan. Så många formationer, så många färger och ett helt nytt perspektiv. Vi var hänförda.

Vi satte oss tillrätta på däcket och bara njöt. Försökte se vart vi befann oss på ön, var det den där dolda lilla stranden i Timijiraque? Och var det där den slingriga vägen från Tiñor? Och Herregud – är det vår lilla by; El Pinar? Det var så spännande och annorlunda, att liksom få ihop ön utifrån.

Efter en stund kom vi till en liten vik där det skulle finnas ett rev som skulle vara fint att snorkla vid. Där fanns inte tillstymmelse av mänskliga avtryck, bara vilt. Fågelbon uppe längst bergets sida, torra växter som klamrade sig fast i bergsskrevorna och under vattnet…orörda bottnar med havsväxter där det pilade små och stora fiskar, malar som slukade allt vad som fanns där på stenarna och undervattenskrabborna som rörde sig exakt som jättespindlar. Så. Häftigt.

Efter ett tag åkte vi vidare. Mot Restinga var planen. Helt plötsligt svängde Miguel ut mot havet och sa att vi alltid kunde kolla om vi kunde träffa på några delfiner. Wow, tänkte vi. Det skulle vara stort!
Vi spejade och spejade…och där! Bara efter några minuter så kunde vi skönja dessa stora, majestätiska däggdjur som liksom rörde sig i slowmotion i sina rörelser. Så mäktigt. Miguel var hänsynsfull och stannade av motorn, delfinledaren visade tydligt sin integritet genom att slå med stjärtfenan på ytan…”håll er borta” liksom. Och vi höll oss på avstånd men kunde inte se oss mätta. Det var fantastiskt. Det kom lite tårar faktiskt, det var så magiskt. Så olikt dom delfiner som vi hade sett i fångenskap.

När vi stod där på däck så pekade Tomas på en delfin som var väldigt nära båten. ”Kolla, där” och jag svarade att ”oj! Den har ju värsta hajfenan?” Jag hann inte säga klart meningen innan Miguel pekade mot den och började ropa att det var en hammarhaj!
Helt otroligt. En riktig vild levande hammarhaj. Wow.

Den här dagen blev en upplevelse utöver det vanliga. Ingen av oss var beredda på hur mycket intryck vi skulle få, hur mycket vackert vi skulle få se och hur otroligt rofyllt det är att vara på havet när vädret är fint.

Om ni vill boka en tur med Miguel så har dom en sida på Facebook som heter Serea Yachting. Och om du är på El Hierro så kan jag verkligen rekommendera detta. Gör´t! Så värt.