Casa Juan – en till pärla bland pärlor.

Efter nästan sju år på ön så har vi nu gjort något som vi ofta har tänkt, men aldrig bestämt oss för att verkligen genomföra. Vi hyrde in oss på det lilla blå budgethotellet ”Sur Restinga” över några nätter. Vi ville se hur det var nere i den lilla fiskebyn på kvällen.

Det var inte hela orsaken, det var också så att vi behövde kickstarta igång vårt skrivande igen efter juluppehållet. Så vi drog ner, checkade in och skrev på dagarna. Åja, vi badade och solade en del också, det var varmt och skönt och nära. Jag gick till och med upp och svepte om mig en handduk direkt på morgonen, gick dom tio stegen ner till stenstegen som leder ner i havet och tog mig ett morgondopp.
Härligt och annorlunda – uppe hos oss i bergen så tar det lite längre tid att få upp värmen på morgonkvisten.

Så kom kvällen. Det var fortfarande lugnt och många av restaurangerna har inte kommit igång efter julhelgen. Men uppe i en gränd hittade vi Casa Juan. Vi hade hört att det var lite dyrare än vad som är vanligt här på ön, men att det också var lite annorlunda mat.

Det fanns fem utebord i grändens sluttning utanför restaurangen. Vi slog oss ner. Snabbt kom det fram en servitris och frågade om vi ville äta. På menyn kunde vi hitta en hel del rätter som man inte vanligtvis hittar här, men också fina fiskrätter med dom traditionella musslorna Lapas och dagsfångad fisk.

Jag beställde en ceviche gjord på vit peto. Mannen min var köttsugen och tog in revbensjäll. Vi hittade också ett fint Hierrovin som vi aldrig hade druckigt och som var otroligt gott. Och vackert. Både till färgen och på etiketten.

Som traditionen bjuder här kom det lite bröd och röra före maten. Men även det var unikt och, jag skulle säga, riktigt gott. Istället för den vanliga baguetten så kom det ett lite mörkare bondbröd och tre helt egna röror. Upplagda på ett vackert stenfat.

När sedan maten kom in var den perfekt. Fisken var lagom syrlig och fräsch medan revbenspjället var lagom sött och runt. Så nöjda. Vi såg att restaurangen hade fått en del utmärkelser, bland annat från Rapsolguiden som är en spansk turistguide.

Och inte var det så dyrt heller. Vi betalade drygt 30 euro för hela kalaset.

Hit går vi igen om vi får för oss att ta en eller två nätter till nere vid havet.

La Maceta

Dom mest naturliga av alla iordninggjorda pooler i lavasten är dom som ligger på Fronterasidan på badstället La Maceta. Det finns tre pooler varav en är lite grundare, som en barnpool. Men det är halt och fullt av sjögräs både på botten och runt poolväggarna, så det blir lite slipprigt att ta sig ner i den. I dom större bassängerna finns det både badstegar och olika trappor som går ner i vattnet.

Havet slår in så det är samma vatten på insidan som på utsidan och det går att snorkla i bassängerna eftersom även fiskarna åker med vågorna in.
Det är det här som är det fina med det här stället – eftersom havet ofta är vilt och dundrande så är det bra med badställen där man kan havsbada ändå, även om man ska vara försiktig även här.
Havet ska man alltid ha respekt för.

Här finns också några fina och rejäla grillar bredvid ett område med tunga stenbord och bänkar. Allt ligger under torkade palmblad så det är skuggigt och svalt. Här kan hela familjer och släkter tillreda sina helg- och semesterluncher. Sorlet och tjattret är konstant, röken från eldarna bolmar medan ungar och springer runt och leker. Dom som behöver kan vila sig där i palmbladens skugga.

Det är begränsad yta att ligga och sola på, men å andra sidan blir aldrig folk irriterade för att man lägger ut sin handduk precis bredvid deras. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som man säger. Har man tur och vill vila sig lite från solen kan man också hitta en liten minigrotta att krypa in i!

Om man inte vill grilla sin lunch så finns det två restauranger nere vid La Maceta. En har vi ätit på. Det är nya ägare sedan tidigare i år och det har blivit en rejäl uppfräschning med fler uteplatser och fint lagad mat. Rekommenderas!

Det finns en man här som man ibland träffar på i La Maceta. Han kastar sig i det vilda havet och snorklar sig ut till klipporna utanför dom iordninggjorda bassängerna. Där vet han var bläckfiskarna har sina krypin och det kan hända att han kommer upp med händerna fulla av dessa. Han håller dom i ett fast grepp medan deras alla armar kravlar sig upp på hans. Sen slår han ut bläcket och tar med dom. Kanske han säljer dom? Eller själv lägger dom på grillen?
Jag vet inte, men en sak vet jag. Att hoppa i utanför poolerna, i det vilda havet, det skulle jag aldrig rekommendera. Det verkar alldeles för farligt.

Böcker och läsning, finns det något bättre?

För några år sedan när vi var nere i Tamaduste så fanns där ett litet turkost bord med en bok fastkedjad vid på en av terrasserna i detta solparadis. Det var precis där vi brukade ligga och naturligtvis, som dom bokälskare vi är, bläddrade vi i den och försökte förstå vad den handlade om. Vi tog hjälp av olika översättningstjänster och jag tror att vi kom fram till att den tjocka boken handlade om globala och kända företag och hur dom hade lyckats. Och varför. Inte jättespännande men ändå.
En sån fin gest. Att dela med sig av något som man tycker om.
Och bordet var väldigt vackert, jag älskar den här turkosa färgen man kan möta på olika ställen här.

Själv tycker jag att läsning är ren lycka. Det är en ynnest att få kliva in i världar som annars skulle vara helt dolda för en. Tänk att få vara med inne i huvudet, inne i hjärtat på människor man aldrig har träffat. Att få besöka miljöer dit man aldrig annars skulle komma. Och inte minst att få känna känslor, såväl sorg som glädje, genom någon annan. Det är ren magi.
Oavsett om man läser med ögonen eller med öronen. Det är berättelser som skapar inre bilder, som berör och som utvecklar ens egna tankar. Jag älskar det.

Idag när vi kom ner till den klara och blå lagunen i Tamaduste igen, så upptäckte jag ett fint litet skåp vid uteduschen. En Biblioplaya. Bookcrossing. I det skåpet fanns det fler böcker. På tyska, på engelska och på spanska. Ingen på svenska, så nästa gång vi åker dit ska jag placera en där och hoppas på att den kommer i omlopp.

Kanske det senare blir vår bok, ”Huset vid världens ände”, som får stoltsera där i biblioplayan? Visst skulle väl den här bokryggen passa bra där?

La Caleta

Jag vet att jag har nämnt Caleta tidigare, men inte ägnat stället ett helt eget inlägg. Men det är det så värt. Det är ett av öns badställen där man kan bada även om det blåser och stormar, för här finns det saltvattenspooler som ligger i direkt anslutning till havet. Det finns tre pooler varav en är en liten, grund, anpassad för mindre barn.

Här finns stenlagda partier längs hela kustlinjen åt ena hållet, med utstick som man kan bada ifrån. Hela stället är uppbyggt som olika terrasser med murade avskiljningar som gör att inte blåsten blir besvärande.

Det här är ett av öns bästa snorkelställen när inte vågorna går allt för höga. Det är här vi har sett dom flesta olika arter av fiskar, sniglar, skaldjur och allt vad som finns där under ytan. Att ligga där och flyta med blicken mot botten, låta sig gunga med i vågornas in- och utandningar tillsammans med resten av undervattenslivet, det är fint.

En dag förra året, 2022, var hela Caleta stängt. Havet var så vildsint, det slog upp hårda vågor som bröt upp och tog med sig stenläggningarna. Polernas ytskikt krackelerade och tång la sig som en brun massa överallt. Men sen när havet hade lagt sig, när våren kom krypandes så lagade man i och målade om och gjorde fint. För alla vet att det är ett viktigt ställe.

En dag i veckan är det simskola och vattengympa där. Då invaderas stället av äldre damer (någon enstaka gång har vi sett en man men det hör verkligen till ovanligheten) som med hjälp av skumgummikorvar tränar upp sina kroppar där i dom kalla saltvattensbassängerna, för naturligtvis är dom inte uppvärmda. Det är ju havsvatten som byts ut med jämna mellanrum.

Bara uteduschen är värd en extra titt på här på La Caleta. Golvet är så fint med naturligt runda, svarta stenar, slipade från havet.

Om ni har sett Hierro-serien så ligger det lyxiga hus som Diaz bor i där vid strandkanten!

Det har funnits en restaurang där förut, en lagom liten där man kunde få till sig dom vanliga rätterna som serveras här på ön. Men sedan förra året håller den stängd. Vi har förstått det som att det har hänt olyckligheter i familjen, men vi håller verkligen tummarna för att dom öppnar igen och att saker och ting löser sig för familjen.

Annars finns det inte så mycket att göra där. Det finns en liten, liten supermercado där man också kan få sig en kopp kaffe eller en öl.

Men vem behöver mer när hela havet och härligheten ligger precis där?

Havet

När vi är här på ön sommartid så brukar det sammanfalla med en del happenings. Jag har ju skrivit om Pride-veckan förut och även i år så märks den av men på ett mer Corona-anpassat vis. Regnbågsflaggan pryder husen och allmänna flaggstänger, kommunhuset är upplyst i de vackraste färgerna och de stora gigantiska bokstäverna nere i La Restinga lyser i jämlikhetens färger. Men konserter och utebio, prisutdelningar och utställningar är lite begränsade i år. Man måste boka sin plats så arrangörerna kan vara säkra på att det inte blir för trångt. I lördags var det samling uppe vid torget här i El Pinar där borgmästaren talade och man kunde köpa en bok med berättelser från personer som lever i olika slags förhållanden på någon av de kanariska öarna. Om vad de möter. Signalerna som öborna med borgmästaren i fronten visar, det är att vi på vår ö, El Hierro, står för alla människors lika värde, allas rätt att älska vem de vill, tolerans och respekt.

I år har det tillkommit en vecka då man uppmärksammar havet lite extra. Vissa ställen på ön blir certifierade med en blå flagg som hissas under högtidliga former. Flaggan, eller certifieringen, startades i Frankrike och tar hänsyn till om badplatsen / hamnen uppfyller kraven på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation. Det handlar mycket om att uppmärksamma hur skräp och plast förstör våra hav och då också för våra vattenlevande djur.

Här på El Hierro ser man engagemanget för havet på olika vis. Man vet att uppskatta både det havet ger i form av ätbar fisk, camarones (räkor) och öns specialitet som är musslorna Lapas, men också av själva vattnets betydelse för överlevnad. Det var inte jättelänge sedan som det var stor vattenbrist här på ön. Nu finns det system som både försörjer behovet av dricksvatten men som också garanterar bevattningsvatten så odlingarna och landdjuren får sitt av detta livsnödvändiga. Jag blir lycklig över att folket som bor här visar sådant engagemang, ödmjukhet för naturen och sådan klokhet.

I El Pinar där vi bor, finns en stor och helt fantastisk muralmålning som visar en fiskare i sin lilla båt som istället för fiskar har plockat upp massa plastskräp som ligger där i båten. På andra, mer strandnära ställen, finns det som olika skulpturer där man antingen har samlat skräp inne i nät som formats till tex fiskar, eller där man själv kan slänga ner skräp som man plockar med från stranden/ badplatsen som en påminnelse om vikten av detta. Som ni alla helt säkert vet; om alla tar med minst tre skräp hem för lägga i återvinningen från sin badutflykt så gör det skillnad. Glöm inte det!

En dag på sjön (eller havet närmare bestämt)

När vi nu har varit här på ön i snart fyra år så har vi tagit klivit ut från ön och satt oss på en segelbåt för att få njuta av ön från havssidan. Vi hade fått tips om en segelbåt som man kunde boka in sig på en tur med, som skulle vara fantastisk. Vi kontaktade segelbåtsägaren och kollade om dom fortfarande tog gäster på båten nu i Coronatider. Jodå, några färre bara.
Så när Gabriella ringde och sa att på onsdag ser vädret fint ut, vill ni hänga med ut då? så sa vi såklart JA – härligt! Det skulle bara vara en ytterligare gäst med på båten. Lite lagom resonerade vi, fyra allt som allt.

Båten låg där i hamnen La Estaca och när vi kom gående på bryggan så såg vi en vinkande hand längst ut på bryggan. ”¡Hola!”. Det var Miguel, vår kapten. Det visade sig att den tredje passageraren hade hoppat av, så det blev bara vi. En riktig VIP-segling.

Båten var rejäl, med en väl tilltagen sittbrunn, några sovhytter och ett allrum, en liten toa…ett stort däck som vi kunde sitta på och förundras över havets stilla kluckande och ön som vi i maklig takt gled utmed. Som tur var så krävde inte Miguel något av oss, för ni hör ju, vi kan inget om segling – mer än att njuta av den.

Det var magiskt att så stilla få se och uppleva ön från havssidan. Så många formationer, så många färger och ett helt nytt perspektiv. Vi var hänförda.

Vi satte oss tillrätta på däcket och bara njöt. Försökte se vart vi befann oss på ön, var det den där dolda lilla stranden i Timijiraque? Och var det där den slingriga vägen från Tiñor? Och Herregud – är det vår lilla by; El Pinar? Det var så spännande och annorlunda, att liksom få ihop ön utifrån.

Efter en stund kom vi till en liten vik där det skulle finnas ett rev som skulle vara fint att snorkla vid. Där fanns inte tillstymmelse av mänskliga avtryck, bara vilt. Fågelbon uppe längst bergets sida, torra växter som klamrade sig fast i bergsskrevorna och under vattnet…orörda bottnar med havsväxter där det pilade små och stora fiskar, malar som slukade allt vad som fanns där på stenarna och undervattenskrabborna som rörde sig exakt som jättespindlar. Så. Häftigt.

Efter ett tag åkte vi vidare. Mot Restinga var planen. Helt plötsligt svängde Miguel ut mot havet och sa att vi alltid kunde kolla om vi kunde träffa på några delfiner. Wow, tänkte vi. Det skulle vara stort!
Vi spejade och spejade…och där! Bara efter några minuter så kunde vi skönja dessa stora, majestätiska däggdjur som liksom rörde sig i slowmotion i sina rörelser. Så mäktigt. Miguel var hänsynsfull och stannade av motorn, delfinledaren visade tydligt sin integritet genom att slå med stjärtfenan på ytan…”håll er borta” liksom. Och vi höll oss på avstånd men kunde inte se oss mätta. Det var fantastiskt. Det kom lite tårar faktiskt, det var så magiskt. Så olikt dom delfiner som vi hade sett i fångenskap.

När vi stod där på däck så pekade Tomas på en delfin som var väldigt nära båten. ”Kolla, där” och jag svarade att ”oj! Den har ju värsta hajfenan?” Jag hann inte säga klart meningen innan Miguel pekade mot den och började ropa att det var en hammarhaj!
Helt otroligt. En riktig vild levande hammarhaj. Wow.

Den här dagen blev en upplevelse utöver det vanliga. Ingen av oss var beredda på hur mycket intryck vi skulle få, hur mycket vackert vi skulle få se och hur otroligt rofyllt det är att vara på havet när vädret är fint.

Om ni vill boka en tur med Miguel så har dom en sida på Facebook som heter Serea Yachting. Och om du är på El Hierro så kan jag verkligen rekommendera detta. Gör´t! Så värt.

Att bara vara – det går också väldigt bra här

Ofta tar vi oss ner till havet och bara är. Det är en sådan lisa för själen att befinna sig på dom uppvärmda stenläggningarna, eller på dom doftande lite råa trädäcken som så fint har ordnats med på dom ställen där det går att ta sig ner till havet.

Vi packar med oss matsäck. Något enkelt bara; lite bröd, tonfisk, en tomat, en kall öl. Vi äter när vi blir sugna. Ingen stress, ingen tid att passa.
Bara värme och lugn.

Snorklarna har vi alltid med. Det går att ligga där och vara ett med undervattnets liv i timmar. Man glömmer bort sig, går helt upp i att fascineras av alla fiskar runt omkring. Det är stim av både små och stora fiskar, det är färgglada varelser och det är obestämda djur som nästan helt går ihop med stenar och rev på botten. Krabbor på botten som rör sig likt stora spindlar. Långa, spetsiga trumpetfiskar som ser ut som fantasidjur från en barnbok.
Bara det kristallklara havet, vågornas rullande och klappret av stenar som sveps med. Fram och tillbaka.

Vi kan vara tysta tillsammans. Det är en ynnest. Vi njuter av samma saker. Vi lyssnar på vågorna, känner doften av värme, av dom torra, grågröna växterna som växer utan näring i vulkanbergen, upplever saltet från havet som torkar på huden, tittar länge på ödlornas skådespel när dom vispar in och ut bland skrevorna.
Bara den vidsträckta blå oändligheten och horisonten på ena sidan. På den andra dom massiva bergen i alla nyanser av jordfärger.

Att bara vara där, med sin stråhatt över ansiktet så skuggan från solen lite lagom tar sig in och smeker kinderna. Det är livet det.

Pozo de las Calcosas

På norra sidan av ön ligger Pozo de las Calcosas. Det är ett gammalt fiskeläger som idag mest tjänar som sommarbostäder till folk som bor antingen på andra ställen på El Hierro eller på någon av dom andra kanarieöarna.

Byn ligger långt nedanför allt vad bilvägar heter; för att komma dit måste man gå nedför en slingring stenbelagd stig som ibland går ganska brant nedför och på andra ställen består av trappsteg. Vi tar det ganska försiktigt när vi tar oss till byn. Uppifrån ser man mest en massa tak som är byggda av torkade palmblad. Det är som ett jytter av palmblad, man kan inte riktigt se var dom olika små husen börjar och slutar. Små, smala stigar slingrar sig mellan dessa tak likt långa, tunna ormar. Där finns också en stor naturpool som fylls och töms av det skummande havsvattnet i samma takt som tidvattnet.

Två saker slår mig när vi väl har kommit ner till byn Pozo de las Calcosas.
Det första är lugnet och tystnaden. Det känns nästan som om byn är ödelagt, lite spöklikt tom. Men när jag har stått stilla en stund ser jag några fiskare som kameleontiskt nästan är osynliga där dom sitter bland klipporna med sina långa fiskespön. Och när jag har gått lite på dom slingrande stigarna så stöter jag på en och annan människa. Tex en äldre krum man, som håller på att renovera ett litet hus. Där står han med massa cementsäckar, stora kar att blanda i, massa verktyg, reglar, brädor…på knacklig spanska frågar jag om han får dit sina saker till bygget med båt?
”No, no” Han skrattar lite åt mig. ”Llevo todo lo que necesito”. Jaha. Jag hade fullt sjå att ta mig själv nedför den branta vägen men den här lilla böjda farbrorn, han bär ned allt han behöver; tunga cement- och sandsäckar, brädor till ett helt hus och förmodligen stora dunkar med vatten också. Som både ska räcka till att blanda cement med och till att dricka.
Så olika kan det vara.

Det andra som slår mig är hur vackra alla byggnader är. Hur fantasifullt och estetiskt man har använt naturmaterial för både funktion och för att pynta husen. Som en helt fantastisk trappa där varje trappsteg är klätt med snäckskal. Eller dörrar som är byggda av välslipade och lena stycken av drivved. Vackert.

Jag läste om en konstnär, Rubén Armiche, som för några år sedan gjorde en Neptunskulptur där i Pozo de las Calcosas. Den var stor och vad jag förtår så uppkom idén till den här skulpturen av den lilla byns svårighet att transportera bort skrymmande avfall. Rubén, som själv är från Gran Canaria men som har varit mycket i byn sommartid, involverade grannarna och tillverkade denna jättelika Neptun av sopor som kläddes med potatissäckar och cement. Alla bidrog. Den var stor. Bara i huvudet fick det plats fyra uttjänta kylskåp. Idag ser man inte så mycket av den här skulpturen i Pozo de las Calcosas, men jag har hört att den vita stora pjäsen till skulptur som finns på vägen mellan flygplatsen och öns huvudstad Valverde är byggd på samma principer.

Tanken är god tycker jag; att omvandla och ta till vara på saker som ses som sopor och göra något vackert av det. Men vad händer när konstverken i sig börjar vittra sönder? Vem tar hand om resterna av detta? Blir det här endast ett sätt att skjuta på förödelsen? Om än ett vackert sådant?

Bara en tanke.

Playa de Tacorón

Det finns en hel del magnifika och speciella ställen här på El Hierro. Det är oslagbar utsikt, hisnande vägar, fantastiska fält med vackra stenmurar, hav av blommor och hav av…kristallklart saltvatten. Ett sådant ställe som man nästan tappar andan när man kommer till är Tacorón. En tur dit ger en den där känslan av ödmjukhet. Naturen leker man inte med, liksom. Smala, slingriga och branta vägar leder ner till denna pärla. När jag skriver smala, så menar jag smala. Det finns ingen vägren, och den sandiga vulkanjoden som håller upp vägarna här rasslar och rinner ner för dom stupande vägkanterna när man kör ner. Kurvorna är tvära, 180 grader minst fem gånger innan man slutligen är nere. Som tur är finns det skyddssuggor eller stora stenblock just i kurvorna, men man vill inte gärna ha möte. Inte jag i alla fall. Som passagerare kan man (efter några turer så man slappnar av lite och vågar öppna ögonen) förundras över alla nyanser i sandbergen som skapar bergkulissen. Rött, brunt, rosa, guldigt, svart…det är som ett konstverk av olika lager av dessa brända färger. Vulkanbränt.

När man väl kommer ner så möts man av ett välordnat badställe med plattlagda gångar av rödaktig sten med uppmurade kanter. Doften från de gråa örtbuskarna tillsammans med havssaltet är förtrollande. Ödlorna pilar snabbt ut och in mellan de svarta stenarna och håligheterna. De stenlagda gångarna delar sig på ett ställe, man väljer om man vill gå till höger eller vänster. I mitten av de båda badplatserna finns en lite skreva med grillplats, bord och bänkar under palmbladstak och lite svart vulkansand som en liten strand.

På Tacorón så badar man som i en naturlig lagun med helt klart vatten. Det är ett fantastiskt ställe att snorkla på; trumpetfiskarna, svarta, pigga fiskar med klarblå detaljer, färggranna ”viejosar”, orrar och krabbor, malar och stim av långa tunna ytsimmande fiskar. Vi har sett att någon fått upp bläckfisk där också då det är helt okej att fiska ut mot havet.

I den här lagunen kan det vara helt lugnt och stilla, så rofyllt och magiskt. Andra gånger kokar havet, det är så strömt att du måste hålla dig i badstegen om du ändå vill kyla ner dig med ett dopp. Det här kan också ändra sig från förmiddagen till eftermiddagen, så du måste vara lyhörd för havets krafter.

Som på alla ställen här på El Hierro så händer det titt som tätt att man hamnar i en oväntad situation och får vara med om saker man inte hade förväntat sig. Inte just då och inte just där. Det kan vara ett storkalas med flera släkter som grillar och sjunger, det kan vara spontana yogapass eller någon som tränar på jonglering.

Det är sånt som bara händer här. Och det är bara att hänga på och vara med.

El Verodal

Nu måste jag ta tillbaka en del av det jag har skrivit. Jag vill också samtidigt poängtera att denna ö, den är så varierande och rymmer långt mer än man någonsin kan förstå. Varje gång vi är här hittar vi nya miljöer och platser.

Häromdagen hittade vi alltså en sandstrand. En strand med fin, svartguldig sand. Så len men ändå så tung så att den inte blåste omkring, utan låg där så varm och inbjudande och tog emot vågorna.
Stranden låg där insprängd mellan dom vackra, höga och vassa bergskanterna. Bara en liten vik. Med len och fin sand.

Att ta sig dit var allt ifrån lätt. Tror vägen ibland kan vara avstängd för risk för nedfallande stenblock. Men nu var bommen öppen. Det är slingrande sandvägar med vassa stenar som bilen måste klara av skumpa fram på. Det är liksom oorganiserat. Och samtidigt så oerhört vackert. Den här delen av ön består av klumpar från lavasten, knallorange lav och gråa buskar. Det doftar varmt, salt och kargt. Stenarna som är själva fundamentet i den här miljön är viktlösa. Det känns som kolbitar när man lyfter upp dom. Man förstår att det är just bränd sten; lavasten.
Och det måste vara en av dom minst blåsiga dagarna här på ön för att det ska fungera att vara här. Det ideala är östliga vindar, men det funkar med nordöstliga också. Men helst inte mer än 5 meter per sekund.

När man väl har kommit hit så finns här ordninggjorda grillplatser och fantastiska snorkelgömmor. Om vi har upplevt klart vatten på alla andra ställen vi har varit och snorklat på, så är det här kristallklart. Det finns spännande prång mellan stenarna, små grottor i det utskjutande berget. Skillnaden här mot andra badplatser är att det naturligtvis är mer strömt här. Alla bottnar som liksom har en mer jämn sluttning blir ju som svårare vad det gäller kraften i vågorna på tillbaka vägen. Det kan man känna här. Ett par simfötter är skönt att ha på sig när det suger till.

Och sanden. Det finns sandkorn som är svarta, guldfärgade och gråa. Allt är av havet så slipat och lent att du kan borra ner dina fötter var som helst, gå barfota utmed hela stranden (den är inte lång…) utan att det blir vasst en endaste gång. Från havet har det spolats upp någon slags rosafärgad växt från något rev.

Men sedan när man ligger där och lyfter blicken. Mot det höga bergsmassivetsom är som en knagglig vägg runt omkring en. Så ser man alla stora, vassa stenar som ändå ligger där längst upp på stranden. Så börjar du fundera lite…var kommer dessa stenar ifrån?