En dag åkte vi ner till La Restinga för att bada, solen var så där stekhet och vattnet alldeles lagom svalkande. Den här gången hade vi vår äldsta son och hans familj med oss. Barnbarnen, som var åtta och tio år, och vi hade en ljuvlig dag på en av öns badplatser, faktiskt en av få som har en liten svart remsa av vulkansand som man med lite god vilja kan kalla strand.

Men hur det nu var så kan man bli lite sugen på en liten promenad, så sonen med fru gick en sväng bort mot hamnens pir, fiskhallen och dykbåtarna. Efter bara en liten stund kom sonen tillbaka och berättade att en av fiskebåtarna hade kommit in med jättefiskar. Tonfiskar! Vi sprang bort allihopa.

Det behövdes lyftkranar och truckar för att få upp fiskarna från båten. Flera fiskegubbar hjälptes åt, och jag kunde inte låta bli att fundera på hur i all världen fiskarna hade kommit upp i den lilla fiskeskutan från havet? Jag frågade en av gubbarna hur mycket en sådan där tonfisk vägde?
– Trescientas kilos, svarade han. Mas o menos. Han viftade så där ”ungefär” med den ena handen.
Trehundra kilo. Och där var två stora firrar i den ena båten. Jag fick aldrig svar på hur själva fiskandet hade gått till – det var ingen som riktigt hade tid med mig där i hamnen.
Medan vi stod där och storögt såg på när det gjordes fast, lastades av, fraktades in till fiskehallen så dök ännu en spännande liten vattenvarelse fram. Ett litet guppande huvud och några simmande framfötter stack upp ur havet; en sköldpadda! Kanske den kände lukten av fiskrens?

• 

• 

• 

•