Regnet ger en grön och blomstrande ö.

Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.

Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.

Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.

Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.

Och tackar regnet.

Ensamtid

I skrivandes stund har jag varit själv här i huset vid världens ände en vecka och två dagar. Mannen åkte hem för att jobba och jag tänkte att jag skulle vara kvar. Det har varit en lång tankeprocess, för i hela mitt liv har jag upplevt mig som mörkrädd. Och en smula ensamrädd. Jag har inte bott själv någonsin (utom något år i en liten etta i Flen) innan jag var 19 år.

Lite pirrigt vinkade jag av mannen vid flyget den 16 januari, på morgonen. Det var gråväder och lite svalt så jag åkte hem direkt. Nu var det bara jag. Jag gick runt i huset, tittade och kände på allt. Lyssnade på tystnaden. Det kändes tryggt. Och stilla.

Jag har skapat mina egna rutiner. Jag går upp, äter frukost i en hörna där man bara får plats om man är en. Där solen ligger på från tidig morgon. Jag kokar kaffe i den lilla espressobryggaren. Sitter där en stund och låter solen värma mig, lyssnar på alla kvillriga fåglar och morgonhesa tuppar.

Sen går jag runt och tittar vad som har hänt i trädgården. Har spindelnmammorna fött sina ungar och byggt in dom i en kokong är? Hur många blommor blommar på hibiskusen? Syns Lucas till, en äventyrlig katt som vandrar mellan olika hem och som brukar dyka upp här på terrassen efter att vi har varit här någon eller några veckor. Behöver jag vattna? Ska jag plocka av några mogna citroner? Finns det någon knopp i mandelträdet som snart kommer att slå ut?

När allt är inspekterat och jag har rensat bort lite torra och utblommade pelargoner och margeriter, så sätter jag mig och skriver. Jag har just nu minst tre saker som jag skriver: den här bloggen, mannens och min gemensamma tredje bok i Hierroserien och ett eget skrivprojekt som har arbetsnamnet ”Ensamresaren”. Den påbörjade jag på en skrivarresa i Tolox i höstas. Där sitter jag fram till lunch.

På eftermiddagen växlar det vad jag gör. Jag promenerar, handlar, tvättar och städar, åker och badar, lägger mig i solsängen. Eller i hängmattan om jag behöver skugga. Jag värmer någon rest till middag, det är svårt att laga lagom lite mat för en person.

Jag omfamnar ensamheten. Det här är ett så bra ställe att vara själv på. Som en liten oas, helt utan insyn från världen. Det är bara katterna, ödlorna, insekterna och fåglarna som hittar hit. Samtidigt så har jag sällskap av grannens trummor (han övar ganska myckat 😊) och Fabiolas (också en granne) vardagspyssel och hennes rop på husdjuren. Kacklande höns, getterna i barancon (ravinen), kyrkans klingande och åsnan nere i dalen är min ljudkuliss. Just det sinnet, hörseln, är det jag har märkt blir så oerhört förstärkt när man är ensam.
Det är spännande att erövra och lära känna nya sidor hos en själv. Jag var visst inte så mörkrädd som jag trodde. Och jag tycker om att vara ensam. Att själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta. Att planera dagen utifrån hur jag känner mig. Att lägga mig och vila när jag vill. Allt det här kan jag naturligtvis göra även tillsammans med mannen, men då vill man ju göra det ihop. Och då är det två viljor och ”hur känner jag mig idag” som ska samspela.
Det är som om jag har rivit ner en mur av rädsla som inte ens fanns där.

Men allt det här känns ju så bra bara för att jag vet att jag snart ska åka hem till min älskade gubbe igen, få skeda honom under vårt stora dubbeltäcke och få njuta av dom där samtalen igen.

Var sak har sin tid.

Ta vara på naturen.

Det är så roligt för mig att lära mig om olika vildvuxna växter och örter här på ön. Igår var jag på vandring med en tysk vän, Sonja, som har bott här i över trettio år och hon visade mig några ställen där jag kunde plocka både rucola och en söt sort av vildlök. Det har regnar så väldigt lite här så bladen vi fann var små men hade en underbar smak.

Vi plockade så vi fick en bra grund till en härlig lunchsallad. Vi hackade upp lite olika saker vi hade hemma i kylen men rucolan fick absolut en framträdande plats. Så avnjöt vi en lång och fin eftermiddag med både god sallad, fina samtal om livet och meningen med det och en torr cider.

När allt det var avklarat så gick vi ner i vår barranco, vår ravin, och plockade loss ett gäng med kaktusfikon. När vi köpte lite mark i anslutning till vår tomt så fick vi flera kaktusar på köpet som varje år har en massa gulröda frukter. Jag har försökt ta hand om dom, men alla små hullingar som finns på dom är så svåra att undvika.

Men nu skulle Sonja lära mig.

Vi plockade av dom med hjälp av en liten kartongbit för att slippa få dom små stickorna i huden. Sen la vi dom på en bädd av torkade pinjebarr och liksom borstade dom med en knippe torkad timjan. Bara förde dom fram och tillbaka. Sen var dom lena som barnrumpor!

Vi skalade och samlade ihop innanmätet. Jag mixade och silade bort dom hårda kärnorna, blandade alltsammans med ett par apelsiner som jag hade ”pallat” från grannens tomt och vips – en sådan underbart god och supernyttig juice!

Och det som var kvar av rucolan gjorde jag en pesto att klicka över pastan ihop med lite parmesan. Jag blir lycklig av att få kunskap om hur jag kan använda naturen på ett hållbart sätt. Give and take.

Jag hade några plantor rucola med mig hem som jag har petat ner i vår torra jord, kanske att jag inom kort har en äng med massa gröna blad och dom små vita blommorna och några livskraftiga plantor som sprider sig här, på nära håll? Hoppas!

Agave Attenuata – eller Drakträds Agave som den kallas på svenska.

Plötsligt händer det, som man brukar säga. Den här suckulenten, som har sitt ursprung i Mexico, är vacker redan innan den blommar. Dess stora, släta och tjocka blad bildar stora rosetter som pryder rabatten och dom blir både större och fler för varje gång vi är här. Agave Attenuata är en sparrisväxt, liksom alla andra Agaveväxter. Av en del sorter Agave gör man drycker, tex Tequila. Jag vet inte exakt vad man kan använda just Agave Attenuata till, men jag har läst att den är bra för att stimulera hårväxten. Så jag kanske provar?

När plantan är sisådär tio år gammal så kan det alltså hända det som har hänt nu.

Den blommar.

Ut ur den fina rosetten kommer en lång, smal stängel och på den växer små, ljust gula och lite spretiga blommor. Den kan bli upp till tre meter och den är böjd och sveper med i vindarna som en elefantsnabel. Så vacker och så ståtlig. Själva namnet Agave kommer från grekiskans agavos som så passande betyder ädel eller stolt.

Men lite sorgligt är det allt. För det här är det sista den här moderplantan gör. Den blommar och blir beundrad och sen … dör den.

Men eftersom naturen är klurig och klok så har den naturligtvis planerat för artens fortlevnad och hunnit rota flera små bebisrosetter som har några års leverne framför sig innan dom skjuter ut sin blomma. Och sen går det runt så, med en livscykel på tio år.

Naturen 💚

Vårt citronträd dignar!

Jag vet att jag har skrivit om våra citroner tidigare, men jag är så stolt och jag älskar både vårt träd och våra citroner. När vi flyttade hit så var vårt citronträd en ganska sorglig syn. Överallt satt det ulliga löss, det såg ut som det kryllade av vita gråsuggor. Därtill alla små kommande inkapslade löss som miljontals små vita prickar, som sockerkristaller, på undersidan av blad som skrumpnade ihop, i grenklykorna där det kunde samlas ett helt kluster och på stammarna.

Jag googlade och läste om vad man kunde göra för att hjälpa trädet att må bättre. Jag lärde mig att det där vita var som ett skal och att det var inne i det där skalet som själva lusen levde sitt liv. Jag fick fram att det fanns en nyckelpiga som åt dessa löss, men har fortfarande inte kommit på hur jag ska få hit ett gäng. Jag tror dom kommer att dö i postgången och jag tror inte att det är så poppis att ta med några i handbagaget.

Så jag började som jag brukar hemma. Såpvatten. Jag tvättade varje blad, klämde sönder alla löss jag hittade, jag sprayade. Samtidigt startade vi upp en bokashi här så vi kunde få lite jord att hälla runt trädet, det har visat sig vara effektivt för många skadedjur hemma i Sverige. Precis bredvid citronträdet växer en dadelpalm med långa och många palmblad och stora, tunga dadelklasar. Det här bidrog också till att det blev snålt med sol på vårt älskade träd. Så vi har kapat och sågat bort en hel del palmblad, so ofta vi har kunnat för att ljusa upp det.
Sen hittade jag Neemoljan, en ayurvedisk olja från Indien. Den gjorde susen! När man sprayar med den så bildas ett skyddande lager och den stärker växtens immunförsvar. Så bra.

Så har vi till slut vårt lilla enkla bevattningssystem. Vi har lagt ut en slang genom hela växtligheten ,ed små borrade hål i, kopplat på en timer så det vattnas en timme tre gånger i veckan. Bara lite, men tillräckligt för att alla ska få det dom behöver i vattenväg; både ödlor, katter och växter.

Nåväl, nu mår trädet så mycket bättre och citroner har vi i hundratals. Vi ger bort, vi kokar marmelad och vi äter och dricker citron så mycket vi kan.

Den här gången har jag gjort en fantastisk citron- och ingefärsshot (med chilli) att slurpa i sig på morgonen och av grufset som blev kvar när jag silade den mixade blandningen gjorde jag … kakor! Supergoda! Jag blandade bara ut citron- och ingefärsröran med smör, socker, honung, bakpulver och skjuts in i ugnen i 20 minuter. Voilà!

Nyfikenhet är en bra egenskap!

Och för att hylla vårt träd, och citronerna, heter vår tredje bok i El Hierro-serien Huset i citronträdets skugga.

Fikon – Higo

El Hierro är troligtvis självförsörjande på fikon. Det finns alltid torkade att köpa i små eller större plastpåsar. Under vissa delar av året hittar man dom även färska såklart.
Dom är söta och mjuka och passar till det mesta.

Tänk er en tallrik med den rökta och speciella Hierro – osten, lite hemkokt citronmarmelad och uppklyftade fikon. Oavsett om dom är torkade eller färska så slår det högt som kvällssnacks.

Bakom den här frukten som finns och växer över hela ön finns det mycket mystiskt och hemligt. Linné kunde inte klassificera den eftersom han inte hittade några ståndare i växten. Märkligt. Det brukar ju behövas för befruktningen.
Nåväl, en förenklad version av fikonets hemliga väg till att bli den där goda och söta, fullspäckade frukten skulle kunna se ut ungefär så här. Håll i er nu!

Du kan aldrig se ett fikonträd blomma. Själva fikonet är en skenfrukt som består av en typ av uppsvälld blombotten. Så blommorna finns inne i fikonet och ser aldrig solljus. För att befruktning ska ske behövs det hon- och hansteklar som lägger ägg och parar sig inne i fikonet. Hanarna dör där inne när parningen är klar, utan att någonsin ha sett dagsljus. Honorna jobbar på lite mer och kan flytta sig från det ena fikonet till det andra.

Tänk naturen ändå. Helt ofattbart konstig och finurlig.

Hos vilda fikon finns flera fruktperioder som producerar olika söta fikon. Däremellan ser dessa kraftiga, vilda trädbuskar helt döda ut. Inte ett grönt blad så långt ögat når. Sen kommer det. Ett fikonlöv i taget, stora och med deras speciella form tills de är sprakande och majestätiska i allt sitt gröna.

Fikonet som finns här på varmare breddgrader heter Smyrna-fikon. Det finns ett sorts talesätt här som kan vara bra att känna till. Jag minns inte exakt hur det var, men kontentan är att man aldrig ska somna under ett fikonträd. För alla kan vi väl föreställa oss hur det skulle kännas att vakna upp full av droppar från den söta fikonsirapen på kroppen och i håret.

Och det vill man ju inte. Även om det nu finns lite döda steklar och annat i fikonet så vill man ju stoppa allt det söta och fröknastriga rakt in i munnen. Jag tänker att dom där smådjuren ändå måste öka på proteinhalten, och det är ju bra.

Full gas när vi kommer åter till vår paradisö!

Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!

Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.

Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.

Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.

En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.

Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?

Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.

Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.

Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!

På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.

Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.

Nu så!

Tänk att vi har en terrass…

Det slår mig ibland. Vilken himmelsk lycka det är att vi har en sån stor och användbar terrass. Det blir som ett ytterligare rum, under vissa perioder vårt viktigaste rum om jag ska vara ärlig. Och det ska jag ju.

Vår tomt är den sista på gatan som får bebyggas med hus. Det innebär att där terrassens stenläggning tar slut och vår rabatt med tåliga småträd, buskar och blommor tar vid, där kan man stå och se ända ner till havet. Inga husbyggen som stör utsikten, bara getterna och åsnan nere i ”bondgården” som ligger mitt i ravinen och odlingar av potatis och fruktträd.

Vi gör så mycket här på vår terrass. För att den ska vara det där extrarummet behöver vi naturligtvis sopa och sopa och sopa. Men det brukar vi säga är vår meditativa aktivitet på dagen, lite mindfulness så där. Vi måste också vattna, klippa, plocka, knyta upp slingerväxter. Och såga ner palmbladen när dom hänger för mycket.

När det där är gjort så målar vi om saker, vi skriver på våra böcker och bloggar, vi slappar i solstolar och i hängmattan, vi bjuder vänner på fika och lunch, vi spelar fotboll med barnbarnen, vi äter frukost vid utebordet och vi tittar på stjärnor och månen om kvällarna. Ibland sover vi där också, med ödlornas vispande runt öronen.
Och vi grillar. Mycket.

Här experimenterar vi med vad vi hittar hos slaktaren och i fiskdisken. Vi har grillat fiskar som vi inte kunde namnet på innan, vi har tillagat revbensspjäll stora som en halv ko och vi har grillat dom godaste fläskkotletterna i mannaminne. Vi har grillat alla storlekar på räkor och en och annan hummer.
Häromdagen grillade vi för första gången långa bläckfiskarmar med sugproppar på. Det var spännande och fantastiskt gott!

Vi köpte en grill första året vi var här. Den håller fortfarande även om den är rostig och sliten. Någon gång i framtiden planerar vi att mura upp en fast grill…men det blir sen!

Det är inte själva grillen som är det viktigaste – det är vad man lägger på den!

Från La Maceta till Las Puntas – vilken fantastisk led!

Idag har vi upptäckt något nytt igen. Det gör vi som bekant lite då och då på den här lilla spännande ön.
Om man ställer bilen nere vid La Maceta så kan man gå utmed havet ända till Las Puntas och tillbaka igen. Det är en lagom lång sträcka på 5 kilometer allt som allt och den är så vackert iordninggjord med trätrall och sand, murar och sisådär sju-åtta miradorer med sittplatser utmed vägen för den som behöver vila. Eller för den delen bara sätta sig och ta in det magiska och storslagna med havets vågor som dundrar på ena sidan och den branta och magnifika bergkammen på den andra. Det är en lätt led, inte mycket branta backar förutom precis i början av Las Puntas där det är en slingrig trappa för att du ska komma upp på höjden där resten av leden går.

Någonstans i mitten av leden, vid La Manejita, finns en helt fantastisk liten stenstrand omgärdad av den mest spännande naturkonst. Det är en utskjutande udde som är uppbyggd av polygoner. Det ser så där minutiöst planerat ut, det är som en gigantisk kyrkorgel med ett otaligt antal pipor.
Det här har uppkommit i samband med att lava har kylts ned, men hur kan det bli pentagoner och hexagoner? Jag försökte så klart ta kort, men det blir ju inte alls som i verkligheten.
Så om du är på ön, ge dig själv den här upplevelsen. Den är så speciell.

Det var lite blåsigt när vi gick vilket förstärkte känslan av det vilda i och med att havets vågor slog in, bubblande och skummande. Alldeles turkosfärgat in mot klipporna. Stenmurarna går som alltid i nyanserna svart – brunt. Det var frodigt utmed stigarna av gröna växter, orange lav på stenarna, röda små markväxter och gula och lila blommor. Varje gång jag ser att det växer så mycket på den här sand- och stenbädden tänker jag; vad lever dom av, dom här växterna? Av ingenting?

Jag blir så glad över att det görs i ordning leder och utkiksplatser så man lätt kan ta del av det speciella med El Hierros natur. Jag blir också glad över att det så sällan är skräpigt utmed dessa stigar, nästan aldrig faktiskt.

Men. Det finns något som jag blir förundrad över. Varför i herrans namn tar inte hundägare upp efter sina fyrfota vänner? Hur svårt kan det vara? Nu gick vi där och njöt, men behövde ändå hålla ett öga i marken och ropa ”broken glass” till dom vi mötte. För det har vi lärt oss av vår engelska granne, och det låter ofrånkomligt bättre än hundskit. Men äckligt är det.

Vägen över berget.

Första gången vi var här på ön och ”provbodde” så var vi naturligtvis ivriga att på våra få dagar här se så mycket som möjligt. Vi hade en karta i bilen och tänkte ut rutter som gick runt ön, förbi ställen som såg spännande ut och tillbaka till huset.

En av dom där rutterna gick uppför tallskogen från El Pinar till La Llania (skogen och en makalös utkik men det visste vi inte då) för att sedan vända nedåt mot Fronterasidan. Vi såg att det bara handlade om några kilometer så vi tänkte att ja visst, den vägen tar vi.

Den gången vet jag inte riktigt vad som hände, men jag kan säga att jag efter några hundra meter blev illamående. Det gick som stötar genom hela kroppen, tårna värkte och jag blev för första gången i mitt liv varse att jag var höjdrädd när jag såg stupet nära vägkanten och känslan var att flyga. Fast utan ett flygplan.
Vi var tvungna att vända, jag klarade inte av det.

Det tog ett par år innan jag vågade mig ut på den där vägen igen. Då hade jag stått nere på Fronterasidan och följt bilarna som slingrade sig uppför bergskanten i sicksack flera gånger, hört många av våra vänner berätta om hur oerhört vackert det var att åka den där vägen.

En dag sa jag bara; nu gör vi det. Men nerifrån och upp den här gången och jag blundade en stor del av bilresan.

Men efter det så har det bara gått bättre och bättre, sakta men säkert har jag tagit till mig den där vägen och allt som finns att, faktiskt, njuta av.

För oj vad den är vacker. På ena sidan är det en nästan lodrät bergsvägg täckt av grönska och suckulenter. En del träd hänger som portaler över vägen. Det är som att köra i en tunnel av grönska. På den andra sidan ser man klara dagar hela ”El Golfo”. Det är mäktigt och kittlande.

Utmed den slingrande vägen kan man hitta olika vandringsleder, en del breda och mjuka, andra lite mer som stigar. Naturligtvis är alla mer eller mindre branta, men fint iordninggjorda.

En blomma som jag bara har sett här uppe är den kanariska klockan; en ståtlig röd slingerväxt med stora och härligt röda klockor på.

Det finns också en del både mindre och större utflyktsplatser. Hoya del Pino är en av dessa med många grillar, stora bord och lekplats för dom yngre. Det var lite kallt och mulet när vi var där, men vid fint och varmt väder kan man ha riktiga grillhäng där! Och spela boulle då det även finns en sådan plan.

Har man tur kan man också få beskåda när någon slänger sig ut över kanten för att sakta glida ner i en Parapente som betyder att man skärmflyger. Ensam eller ihop.

Det är lite för otäckt för mig, men vem vet? Om några år kanske?