Örter och kryddor

Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.

Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer.
I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!

Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!

På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.

Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…

Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!

Citroner – Limones 🍋💛🍋

Första gången vi gick omkring här i vår trädgård så var det som julafton! Så många fina växter som omgärdade vår stenlagda terrass. Lavendelbuskar, fetbladiga rosa och gula blommor som kröp över muren, Margeriter, olika stora och små suckulenter, vårt fina mandelträd i mitten, pelargoner i alla färger från ljusrosa till lila, liljor och en massa annat som vi inte visste namnen på. Vi hade också en stor dadelpalm och i skuggan av det växte rosmarin, druvor och ett citronträd.

Just citronträdet har jag jobbat en del med. Jag upptäckte att det var en massa ullöss på det så de första åren ägnade jag dagar åt att tvätta bladen, plocka alla vita lösskapslar och mosa mellan fingrarna och spraya med något såpliknande som jag hade lyckats få av en granne som hade köpt det på Teneriffa. Vi trimmade palmen varje gång vi var här för att citronträdet skulle få mer luft och mer sol.

Vi har också en bokashi här som vi försöker blanda upp den speciella vulkanjorden med. Det går så där, men skam den som ger sig.

Jag har googlat och flera gånger har jag tänkt att jag ska köpa den glupska brunaktiga nyckelpigan Ullus som tydligen ska vara en bra biologisk bekämpare. Men varje gång tvekar jag…kanske det inte är bra att beställa och tänka att posten ska leverera ända till El Hierro? Levande djur liksom? Och att ta dom i handbagaget verkar inte heller så bra…

När vi nu kom ner efter nästan åtta månader så hör och häpna! Det var fler citroner än vi någonsin har haft på trädet! Stora och små, mogna men ännu fler som kommer tids nog! Jag är så glad att allt jobb verkar ha givit lite utdelning till slut.

Jag älskar citroner! Jag använder dom i det kalla vattnet som jag måste dricka massor av, jag kokar te på citron och ingefära, jag marinerar fläskkotletterna i citron och rosmarin innan dom läggs på grillen, jag använder det som smaksättare i nästan all sallad och så mycket mer.

Den här gången har jag tagit med en liten flaska med Neemolja. Jag har också lyckats transportera hit såpa från Sverige som har en annan doft så jag inbillar mig att den är mer verksam. Så nu har jag sprayat både träden och mig (det blir lätt så när man sprayar uppåt 😊) och i eftermiddag kommer också en speciell palmröjare, för nu är palmen så hög och full av dadelklasar så vi inte klarar av att tämja den själva längre!

Ännu mer solljus alltså till alla dom citroner som kämpar på 🍋💛🍋!

Fåglar.

Idag tog vi en långvandring uppe i den vackra skogen vid La Llania. Ni vet, jag har skrivit om den helt magiska skogen förut…det är alltid en lisa för själen när man är där uppe bland de gigantiska ormbunkarna, gamla träd som ser ut som urtidsdjur som samsas med ljusgröna, alldeles nya knoppar och hav av förgätmigej utmed lederna.

Nåväl, idag läste vi på om de olika fåglarna som man kan möta, både de som kvillrar i ljungträden och de som rasslar och hoppar på marken.

Vi lyssnade och spanade – vilka skulle vi få se? Vilka skulle vi få höra? Vi är väldigt dåliga på att artbestämma fågelsång, men vi försökte. Några såg vi också som vi kände igen…

Koltrastarna älskar att hoppa och stöka runt i den lummiga och gröna marken som fullkomligt svämmar över av frön och knoppar, troligtvis en och annan godbit till insekt eller mask också.

Vi såg ett par ElHierro-varianter av bofink som så fint sprätte runt på stigarna som är så mjukt klädda av torkade jättebarr och sand.

Och lite gömda bland ljung- och lagerträden kvillrar dom allra minsta kanariefåglarna! Dom är så små och ulliga, pigga och lätet rinner som pärlor ur deras näbbar.

Det är så fascinerande att somliga nog snart kommer hit, flygande och förhoppningsvis i flock, från kallare breddgrader för att få en livsviktig paus från den kyla och matfattiga tillvaro som annars möter dom under vintern.

När jag tänker på det så känner jag mig lite allierad med dom där små liven. Inte för att jag inte kan klä på mig för att inte frysa eller inte har mat, för det har jag. Men ändå.

Längtan till ljuset, till värmen som får min kropp att vara mindre stel och göra mindre ont. Det.

Jag är också en flyttfågel, det känner jag med bestämdhet.

Mandelträdets kretslopp

Nu har vi kunnat vara här under den tiden som mandelträden blommar för andra året i rad. Trots att det har varit en ganska kylig vinter i år, med kanariska mått mätt, så blommade träden tidigare och med ännu större blomprakt än förra året. Det kan bero på att det har regnat mer i år, eller så är det bara så med mandelträd, liksom det kan vara med andra fruktträd, att vissa år är mer gynnsamma än andra. Att träden har lite vila en del år helt enkelt. I år var inte ett viloår kan vi konstatera.

Även det mandelträd som står mitt på vår stenlagda terrass, har blommat som aldrig förr! Vi såg det direkt när vi kom, där var knoppar på knoppar längst varje liten gren och kvist, vi kunde inte förstå hur alla blommor skulle kunna samsas på en sån liten yta. Men det kunde dom!

Det har nu blommat i över fem veckor och det kommer fortfarande nya små blommor. Dom senaste veckorna har det, varje morgon när vi har klivit upp, varit rosa mandelblomsblad utspridda på hela terrassens stengolv, som en kärleksbädd ur en romantisk film…

Och doften! Den är söt som honung och älskas lika mycket av oss som av alla hundratals insekter som ständigt surrar i trädet med hela kroppen full av pollen och nektar. Som små lycksaliga, kurrande och berusade bollar rumlar dom runt, från blomma till blomma. Livsviktiga för att allt ska fungera.

Det här innebär att vi också har ovanligt många kvittrande små kanariefåglar i vår trädgård. Dom är verkligen små, som miniatyrer av våra svenska småfåglar. Och deras fågelsång kvillrar som rinnande pärlor, oupphörligt och vackert. Jag blir så glad av det här.

Mitt i allt blommande så börjar årets mandlar växa, det går fort. Nästan overkligt fort. Helt plötsligt sitter dom där, minst två ihop men oftast fler nötter tillsammans. Och trädet fortsätter att blomma och dofta, men för varje dag upptäcker vi nya mandlar som har vuxit till sig, och något färre blommande blommor.

Och jag, jag har placerat mig vid terrassens specialgjorda ”mandel-knäckar-sten” för att knäcka fram fjolårets alla nötter. Mandlarna här är overkligt goda, så det är värt att jobba för.

Tänk vad finurligt det är med naturens alla kretslopp, hur allt går runt, runt. Och tänk vad vi är beroende av att allt det här får vara friskt och fungerar som det är uttänkt.

Det måste vi värna om.

Den Vackra Ön

Jag har läst det fina reportaget om El Hierro i ett nummer av Vagabond som gavs ut tidigare i höstas. Det var levande beskrivet om miljön som är så varierande, om dom vänliga och stolta herreños som invånarna på ön kallar sig och en fin intervju med våra grannar Martin och Antoinette. Men där var två saker som jag inte kände igen mig i; rubriken som låter det påskina att ön är helt svart och sedan i slutet där det sägs att maten inte är så speciellt god.

Båda påståendena skaver lite i mig, och nu ska jag försöka bena ut varför.

Maten
”El Hierro är inte en ö för kräsna foodies. Stekt, friterat och okryddat är ledorden. Mättande men trist. Undantag finns.” Så står det i artikeln. Sedan räknas det upp dom fyra mest kända restaurangerna på ön; El Refugio, Aguadara, Mirador La Peña och Paradoren nere på Las Playassidan. Jag håller absolut med om att El Refugio tillhör en av öns bästa när det gäller fisk och guachinchen Aguadara är köttets paradis. Dom andra två är mest skrytställen som inte har jättegod mat om man frågar mig (och jag ÄLSKAR mat). Däremot när man hittar in i det lilla familjeägda stället Sabinas i El Pinar och får sig en långkokt getgryta. Eller deras lammkotletter. Eller deras strimlade biff indränk i sötstekt vitlök. Då snackar vi om fyrverkeri i smaklökarna. Dessutom är personalen så där El Hierrisk; det känns som att komma in i någons hemmakök. Mycket skratt och ingen har bråttom. En annan himmelsk matupplevelse, om man som jag älskar skaldjur, är att ta sig en lunch nere i Restinga bestående av vitlöksgrillade lapas och färskkokade räkor; camarones men en kall öl till. Eller ett glas kylt vitt Fronteravin. Att få komma in hos den ”sura gubben” i Caleta (vet inte restaurangens egentliga namn men det finns bara en så den går inte att missa) och få in ”Gambas al ajillo” med bröd och mojo, det är perfekt efter några timmar i solen. Mycket oljekokt vitlök och chillibitar.
Inne i Valverde finns ändå den absolut godaste restaurangen. Den är lite svår att hitta, den har inga uteplatser och ingen meny. Men kocken, som också är ägaren till denna pärla som heter ”La Miranda Profunda”, kommer fram till bordet och berättar vad som finns att välja på för dagen. Det är lyxigt, vällagat och fantastiskt engagerad personal. Där finns goda viner som passar perfekt till det du väljer att äta. För att vara på El Hierro är det lite dyrt, men så värt det.
Kanske att man måste åka runt några varv på ön för att hitta matpärlorna där du kan få fläskkött som du aldrig har smakat det förr, vildkanin som smälter i munnen eller en gryta med kikärtor som är mustig och härlig. Och överallt är det så stora portioner att man alltid blir erbjuden att ta med det som man inte orkar äta upp. Para llevar. Så har man till lunch nästa dag också. Det är bra.

Den svarta ön.
En dramatisk rubrik måste jag säga. Och inte helt sann, i mitt tycke. Visst finns det ställen utmed havet som består av stelnad lava från öns vulkaner som ju är det som har byggt denna ö. Men även där, i detta karga landskap som vid första ögonkastet kan upplevas som svart, hittar du partier i sandbergen som skimrar i rostrött, guldgult och siennabrunt. Lägg där till inslag av silvrigt grått så förstår du att helt svart är det inte.
Längre upp på ön är det gröna hagar, vallmofält, palmer och bougainvillea för hela slanten. Sedan kommer pinjeskogen men sina gröna tallar med mosaikstammar. Där är hela marken täckt av små tallskott. Inget svart så långt ögat når. Nästan längst upp på toppen av ön har vi den frodiga lagerskogen. 100 nyanser av grönt. Minst.
Så svart är den inte. Antingen är det en blinkning till det gamla Tintin-albumet som handlar om en skotsk ö som verkligen ser svart ut på framsidan av seriealbumet som just heter ”Den svarta ön”. Annars skulle det bara vara en dramatisk rubrik – och det blev det ju.

En liten blygsam komplettering av miljöer och mat på El Hierro som inte är det minsta svarta. Det finns oändligt mycket mer!

Mandlar och mandelträd

Några veckor om året är El Hierro rosa. Åtminstone på den sidan där vi bor, runt El Pinar. Det här har vi hört talas om under alla år vi har haft vårt hus här, och sanningen att säga så fanns det ett kort på vårt hus i säljannonsen där det lilla mandelträdet på terrassen var helt översköljt av rosa mandelblommor. Och vi blev helt sålda.

I år är första gången som vi har lyckats vara lediga och kunna vara här just under perioden för mandelträdens blommande. Som vi väntade! Det var ju ovanligt kallt i år så vi befarade att inte blommorna skulle hinna komma innan det var dags för oss att åka hem igen, men oj. Som tur var hade vi fel där!

När vi såg den första blomman på ett träd i övre regionerna av El Pinar var vi tvungna att tvärbromsa bilen och ta tusen kort. Nära och på hela trädet. Så vackert! Så där höll vi på, varje dag var vi nyfikna på vad som hade hänt. Vi hade våra träd som vi följde från små knoppar, till lite mer öppna knoppar, till halvutslagna blommor och sist till att dessa skira och täta vitrosa blommor helt dominerade på trädet. Ön var verkligen helt rosa!

Vi fick lära oss att en del träd fick som lite vitrosa blommor och det betydde att mandlarna var riktigt söta på det trädet medan träden som var mer rosa hade en sort av mandlar som var mindre söta.

Och doften. Sött och friskt. Underbart. Kan det dofta rosa och vackert? Det här gör det.

Det hör till saken att när vi första gången hörde talas om El Hierro så försökte vi googla och leta information. Vad var det för ö? Vi hade varit på Gran Canaria, Lanzarote, Teneriffa, Fuerteventura. Vi visste om att vi hade La Palma och La Gomera (nu också La Graciosa) kvar att besöka men El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om!?

När vi hittade en film på UR om framtidens öar så blev vi så klart imponerade av det finurliga systemet med att använda vulkanerna till vattenbassänger där energi kan lagras men lika förundrade blev vi när en kamera svepte över ön från luften och där var områden som var helt rosaskimrande av blommande mandelträd. Så vackert!

Vill man pricka in den här rosa perioden så ska man satsa på att vara här under februari. Då får man vara med om hela processen av när träden går från att se i det närmaste döda ut till att helt vara utslagna med dom utsökta blommorna som växer direkt på grenarna. I massor! När blommorna har blommat klart blir mandelträden alldeles gröna och nästa led i processen börjar – mandeltillväxten.

På vår terrass har vi som sagt ett mandelträd som blommade ganska sent, men inget är som väntans tider. Den morgonen som vi stod nedanför trädet och spejade och faktiskt upptäckte att en knopp hade börjat öppna sig och vi kunde skönja en blomma…det var magiskt. En känsla som ytterligare förstärktes av att det mitt bland grenarna satt några små kanariefåglar och sjöng.

Nästan overkligt fint.

Att bara vara – det går också väldigt bra här

Ofta tar vi oss ner till havet och bara är. Det är en sådan lisa för själen att befinna sig på dom uppvärmda stenläggningarna, eller på dom doftande lite råa trädäcken som så fint har ordnats med på dom ställen där det går att ta sig ner till havet.

Vi packar med oss matsäck. Något enkelt bara; lite bröd, tonfisk, en tomat, en kall öl. Vi äter när vi blir sugna. Ingen stress, ingen tid att passa.
Bara värme och lugn.

Snorklarna har vi alltid med. Det går att ligga där och vara ett med undervattnets liv i timmar. Man glömmer bort sig, går helt upp i att fascineras av alla fiskar runt omkring. Det är stim av både små och stora fiskar, det är färgglada varelser och det är obestämda djur som nästan helt går ihop med stenar och rev på botten. Krabbor på botten som rör sig likt stora spindlar. Långa, spetsiga trumpetfiskar som ser ut som fantasidjur från en barnbok.
Bara det kristallklara havet, vågornas rullande och klappret av stenar som sveps med. Fram och tillbaka.

Vi kan vara tysta tillsammans. Det är en ynnest. Vi njuter av samma saker. Vi lyssnar på vågorna, känner doften av värme, av dom torra, grågröna växterna som växer utan näring i vulkanbergen, upplever saltet från havet som torkar på huden, tittar länge på ödlornas skådespel när dom vispar in och ut bland skrevorna.
Bara den vidsträckta blå oändligheten och horisonten på ena sidan. På den andra dom massiva bergen i alla nyanser av jordfärger.

Att bara vara där, med sin stråhatt över ansiktet så skuggan från solen lite lagom tar sig in och smeker kinderna. Det är livet det.

Skogen

Eftersom ön El Hierro är en liten, men väldigt toppig och hög ö, så finns det många klimatzoner på ön. Börjar man vid havet i tex La Restinga så åker man genom ett landskap som bara består av torkad lava som deg som runnit ut från bakskålar, olika små trotsiga växter som klarar sig av ingenting och berg av sand i olika färger. Det är rött, brunt, svart. Kargt och oerhört vackert. Det är som en fjällplatå utan snö.

När man kommer upp en bit, säg 500 meter över havet, så kommer det lite palmer, vinodlingar, tjockbladiga växter, pelargoner, mandel- och fikonträd. Lite så där som man kanske tänker om man tänker på en kanarieö.

Sen tar man sig ännu längre upp. Om man åker rätt väg så får man uppleva pinjeskogen som är otrolig. Jag har skrivit om den förut; barren är ett par decimeter långa, kottarna som handbollar och barken på dessa majestätiska tallar är som konstverk. På varenda en.

Men när man når upp mot drygt 1000 meter över havet så ändrar sig allt; det dyker upp buskar med blad. Efter några kurvor så ser man träd som liknar lagerblad som växer tätt utmed den slingrande vägen, där står ormbunkar stora som äppelträd och lövträdens stammar är helt täckta av lavar. Du befinner dig i en grönskande oas. El Hierros regnskog.

Mitt i den här oasen kan du vandra. Det finns fint iordningställda leder; senderos. När du lär dig hur du ska läsa vandringskartorna så kan du också välja en som passar dig. Det finns allt mellan lätta, medelsvåra, svåra och väldigt utmanande. Men det blir ett annat inlägg, nu ska jag berätta om skogen.

Om du går på leden Sandero de La Llania får du uppleva den med alla sinnen. Skogen. Det är som att gå in i en djungel. Det är 100 nyanser av grönt. En gång hörde jag en person säga att den inte tyckte om grönt, för det gick aldrig att efterlikna den naturliga färgen. Den personen hade aldrig varit i den här skogen. Här finns alla nyanser av grönt som man rimligen kan uppfinna och blanda till. Det är magiskt.

Leden är täckt av torkade barr, träd som har rasat vid sidorna är beklädda av mossa och lavar. När du går där har du växter som tak, som väggar, som golv. Du tänker att det ska skutta fram en hjort eller något annat djur som du tänker ska trivas bland dessa växter, men nej. Det enda som du hör är rasslet under ormbunkarna och bland buskarna. Om man inte vet att det inte finns ormar här, så är den första tanken att det nog är det. Ormar. Men det är stora, svarta koltrastar. Dom hoppar och kvittrar, gräver med sina näbbar och knäcker frön som ligger överallt.

Och doften. Det är jord, vårregn, grönt, mossa, fuktig källare blandat med solstrålar som studsar mot klorofyllfyllda växter. Det doftar liv.

Även under en och samma vandring här upplever du en skiftande natur. Du börjar i den här gröna oasen, men om du väljer en lite längre väg så kommer du ut på slätter där låga timjanbuskar samsas med kaninbajs. Ibland lite får- och getbajs också så det finns djur här, även om vi aldrig har sett något annat än fåglar. Leden kantas av stora ljungträd, du går över vackra broar, stånkar dig upp för branta backar och parerar dig ner för andra backar där sanden gör att du får passa dig för att inte få rullning under sulorna. Och någon gång kan du överraskas av isfläckar på marken. Trots att det är tjugo grader i luften. Då kan natten ha varit väldigt kall och marken har inte kommit ur skuggan än. Så märkligt kan det vara här.
Luften fylls av fågelkvitter och moln. Det är faktiskt så här, du befinner dig allt som oftast i ett moln. Det kan ligga där lite tungt och rått så du blir lagom fuktig hela du, det kan också bara susa förbi lite lätt så du känner det som en kall utandning mot din hud. Och när molnen har dragit förbi kan du i någon glänta se hela den storartade utsikten; byarna som ligger några hundra meter på väg nedåt havet, alla murar som är uppbyggda för att hålla ordning på djur, odling och ägande. Det stora havet som längst i fjärran går ihop med himlen.

Och du drar efter andan. Och sällan har du fyllts av så mycket syre som du gör här i skogen uppe ovan molnen.

Alla blommor

Naturligtvis är det olika mycket, och olika arter, av blommor och växter beroende av när man kommer till El Hierro. Men det finns alltid några blommor som lyser med sina starka färger. Många har vi hemma i små krukor i köksfönstret, medan dom här är stora och buskiga och växer vilt utmed vägkanten.

Jag trodde tex att jag visste hur en pelargon såg ut…men här. Stora träd, yviga buskar. Det finns randiga, djupt lila, rosa, dubbelbladiga, spretiga, klängiga och miniblommor. Det finns många sorter av det vi kallar för Doktor Wästerlund, dvs citrusdoftande arter med både små och stora blommor och blad. I vår rabatt räknar jag till sex olika sorter. Minst.

Att uppleva växtligheten här på El Hierro är lite som att blanda den spanska naturen med den svenska; det finns tex vallmo, blåeld, förgätmigej, krasse, stockrosor och margeriter. Fälten med dessa blommor är magiska.
Vi har också ett mandelträd, ett citronträd, en rosmarin, en nispero, några lavendelbuskar, en bouganville, en dadelpalm, en blyblomma som också fungerar som en pergola och ett paradisfågelträd i vår trädgård.

Här där vi bor finns också en fantastisk pinjeskog. Den fyller öns sydöstra del upp mot toppen av ön. På slingriga vägar ser man jättetallar med barrkluster som är lika stora och runda som en cheerleaders pompoms. Stammarna är som konstverk av mosaik, hela marken är täckt av decimeterstora barr och gigantiska kottar.

Allra högst upp på toppen breder en skog ut sig som påminner om miljön i Sagan om Ringen. Där är gigantiska ormbunkar, slingriga växter, lavaklädda stammar och djupgröna träd som droppar av fukt och kondens från molnen. Det är en otrolig upplevelse att vandra på någon av de ordninggjorda lederna där.
Luften. Den är så klar och syremättad att man närapå blir yr.