Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.
Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.
Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.
Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.
I skrivandes stund har jag varit själv här i huset vid världens ände en vecka och två dagar. Mannen åkte hem för att jobba och jag tänkte att jag skulle vara kvar. Det har varit en lång tankeprocess, för i hela mitt liv har jag upplevt mig som mörkrädd. Och en smula ensamrädd. Jag har inte bott själv någonsin (utom något år i en liten etta i Flen) innan jag var 19 år.
Lite pirrigt vinkade jag av mannen vid flyget den 16 januari, på morgonen. Det var gråväder och lite svalt så jag åkte hem direkt. Nu var det bara jag. Jag gick runt i huset, tittade och kände på allt. Lyssnade på tystnaden. Det kändes tryggt. Och stilla.
Jag har skapat mina egna rutiner. Jag går upp, äter frukost i en hörna där man bara får plats om man är en. Där solen ligger på från tidig morgon. Jag kokar kaffe i den lilla espressobryggaren. Sitter där en stund och låter solen värma mig, lyssnar på alla kvillriga fåglar och morgonhesa tuppar.
Sen går jag runt och tittar vad som har hänt i trädgården. Har spindelnmammorna fött sina ungar och byggt in dom i en kokong är? Hur många blommor blommar på hibiskusen? Syns Lucas till, en äventyrlig katt som vandrar mellan olika hem och som brukar dyka upp här på terrassen efter att vi har varit här någon eller några veckor. Behöver jag vattna? Ska jag plocka av några mogna citroner? Finns det någon knopp i mandelträdet som snart kommer att slå ut?
När allt är inspekterat och jag har rensat bort lite torra och utblommade pelargoner och margeriter, så sätter jag mig och skriver. Jag har just nu minst tre saker som jag skriver: den här bloggen, mannens och min gemensamma tredje bok i Hierroserien och ett eget skrivprojekt som har arbetsnamnet ”Ensamresaren”. Den påbörjade jag på en skrivarresa i Tolox i höstas. Där sitter jag fram till lunch.
På eftermiddagen växlar det vad jag gör. Jag promenerar, handlar, tvättar och städar, åker och badar, lägger mig i solsängen. Eller i hängmattan om jag behöver skugga. Jag värmer någon rest till middag, det är svårt att laga lagom lite mat för en person.
Jag omfamnar ensamheten. Det här är ett så bra ställe att vara själv på. Som en liten oas, helt utan insyn från världen. Det är bara katterna, ödlorna, insekterna och fåglarna som hittar hit. Samtidigt så har jag sällskap av grannens trummor (han övar ganska myckat 😊) och Fabiolas (också en granne) vardagspyssel och hennes rop på husdjuren. Kacklande höns, getterna i barancon (ravinen), kyrkans klingande och åsnan nere i dalen är min ljudkuliss. Just det sinnet, hörseln, är det jag har märkt blir så oerhört förstärkt när man är ensam. Det är spännande att erövra och lära känna nya sidor hos en själv. Jag var visst inte så mörkrädd som jag trodde. Och jag tycker om att vara ensam. Att själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta. Att planera dagen utifrån hur jag känner mig. Att lägga mig och vila när jag vill. Allt det här kan jag naturligtvis göra även tillsammans med mannen, men då vill man ju göra det ihop. Och då är det två viljor och ”hur känner jag mig idag” som ska samspela. Det är som om jag har rivit ner en mur av rädsla som inte ens fanns där.
Men allt det här känns ju så bra bara för att jag vet att jag snart ska åka hem till min älskade gubbe igen, få skeda honom under vårt stora dubbeltäcke och få njuta av dom där samtalen igen.
Vi gav äldsta sonen och hans dotter en snorkeltur här på ön när dom fyllde år i mars. Vi hade aldrig gjort den här turen och vinnaren från oss, den som fick äran att följa med, var … (virvel) … jag!
Vi bokade och inställde oss på kontoret till ”Buceo el Bajón” (det enda dykstället som ägs av Hierro-bor). En tripp som skulle innehålla både lite val- och delfinsafari och sedan, som pricken över i:et, en snorkling utanför alla badplatser och människor.
Vi var spända. Vi fick låna våtdräkter och simfötter (om man hade själv så kunde man ta med) och gick mot hamnen. Vi klev upp på en ribbåt, väl på båten kunde man lägga sina väskor och mobiler, matsäck och dricka i en lucka vid fören. Som en ordningsam svensk så tänkte jag ändå på att 1) ingen frågade om alla var simkunniga 2) det fanns inte tillstymmelse till flytvästar vad vi såg på båten. Aja, vi var tre som behärskar vattnet bra, så jag försökte tänka bort det.
Båten åkte ut, vi körde mor Tacorón. Vinden låg på från norr så det var den naturliga vägen utifrån hur vågorna gick. Havet var så där blått och klart som man bara drömmer om. Likaså himlen där inte ett moln fanns. Vi puttrade på och vår kapten berättade en massa spännande saker – på spanska, som vi förstod hjälpligt. Det var om delfiner, om ursprungsdelfinen Zifio, hajar och mycket mer.
Plötsligt tvärvände han båten och styrde rakt ut i havet. Full fart framåt. Vi tittade på varandra och sa ”nu har han sett något”. Och det hade han. Det var en massa brunaktiga sjöfåglar, typ måsar, som flög runt och dök ner i vattnet. Vi fattade ju inte vad det betydde men efter den här utflykten så förstod vi att av det kan man läsa av en massa saker. Bland annat att där finns det troligen delfiner.
När vi närmade oss så stängde han av motorn, så vi kunde ligga där och följa vågornas gungande. Och då – där kom ett gäng unga delfiner. Så lekfulla, så lugna och så stillsamt simmande. Som ett med vågorna, samtidigt som dom simmade under båten och utmed båten. Visade upp sig.
Mäktigt värre.
Vi försökte att njuta av stunden, vi ville verkligen vara där i nuet, så det blev inte så många bilder och filmer, men lite får ni ta del av.
Det är också en storslagen upplevelse att få se ön utifrån. Man får en helt annan känsla av bergen, alla brun-röda nyanser och de omväxlande runda och vassa formationerna. Det är unikt!
Innan vi kom fram till vårt snorkelställe så hann vi dessutom se både ryggen på en val och fenan på en haj.
I dag när vi var nere i Restinga och skulle bada la vi oss vid den vita stranden som ligger längst bort från hamnen. Det är så fint iordninggjort med stenlagda stigar som slingrar sig över alla vassa lavastenar. Lite här och där, när bergen och klipporna tillåter, går det ut små utstickare i form av trägångar som slutar med en eller flera träplatåer för solandet och en badstege ner i det klara och härliga havet för ett dopp. Men när man alltså har gått till slutet av den här stenstigen så finns där en närapå vit sandstrand att ligga på, även om det fortfarande är en stenbelagt botten. Här finns också några träpergolor med sittgrupper under, så man kan få sig lite svalka i skuggan.
Hur som helst, vi är här nu med vår äldsta son och hans familj. Förra gången dom var med oss här på El Hierro såg vi en sköldpadda bland fiskebåtarna och det var så fantastiskt (se tidigare inlägg). Den här gången hade sonen vår sagt till sina barn att om han än en gång fick se en sköldpadda så skulle han hoppa i och simma med den! Alla i familjen älskar att snorkla så på med cyklop, simfötter och ut i havet. Där fanns färggranna fiskar, märkligt formade fiskar, vackra stenar och allt annat som vi brukar se i undervattensvärlden. Men efter en halvtimme hände något. Sonen, som hade simmat iväg en bra bit, ropade till sin familj att han just simmade med … en sköldpadda! Snabbt, snabbt gick hela familjens simfötter. Alla ville ju! Och tänk. Alla hann dit, alla fick simma bredvid den tålmodiga stora havssköldpaddan och alla var lyriska. Den var så söt när den simmade uppåt ytan och hämtade lite luft. Det går liksom i sån sävlig takt. Uppåt, uppåt, uppåt. Andas lite. Sen neråt, neråt, neråt. Äta lite. Så om igen. Och igen. Tillsammans med en mänsklig familj som fnittrade av lycka där under vattnet.
Idag tog vi en långvandring uppe i den vackra skogen vid La Llania. Ni vet, jag har skrivit om den helt magiska skogen förut…det är alltid en lisa för själen när man är där uppe bland de gigantiska ormbunkarna, gamla träd som ser ut som urtidsdjur som samsas med ljusgröna, alldeles nya knoppar och hav av förgätmigej utmed lederna.
Nåväl, idag läste vi på om de olika fåglarna som man kan möta, både de som kvillrar i ljungträden och de som rasslar och hoppar på marken.
Vi lyssnade och spanade – vilka skulle vi få se? Vilka skulle vi få höra? Vi är väldigt dåliga på att artbestämma fågelsång, men vi försökte. Några såg vi också som vi kände igen…
Koltrastarna älskar att hoppa och stöka runt i den lummiga och gröna marken som fullkomligt svämmar över av frön och knoppar, troligtvis en och annan godbit till insekt eller mask också.
Vi såg ett par ElHierro-varianter av bofink som så fint sprätte runt på stigarna som är så mjukt klädda av torkade jättebarr och sand.
Och lite gömda bland ljung- och lagerträden kvillrar dom allra minsta kanariefåglarna! Dom är så små och ulliga, pigga och lätet rinner som pärlor ur deras näbbar.
Det är så fascinerande att somliga nog snart kommer hit, flygande och förhoppningsvis i flock, från kallare breddgrader för att få en livsviktig paus från den kyla och matfattiga tillvaro som annars möter dom under vintern.
När jag tänker på det så känner jag mig lite allierad med dom där små liven. Inte för att jag inte kan klä på mig för att inte frysa eller inte har mat, för det har jag. Men ändå.
Längtan till ljuset, till värmen som får min kropp att vara mindre stel och göra mindre ont. Det.
Jag är också en flyttfågel, det känner jag med bestämdhet.
… så mycket. Känslan av frihet, insikten att vi alla är så små i förhållande till havet och vetskapen att vi, med våra oansvariga handlingar håller på att utarma havet. Sakta men säkert. Men fortfarande. När vi befinner oss på en liten ö mitt i Atlanten så får vi så mycket av just havet. Vi blir beroende av havet, det är nära och viktigt. Jag har pratat med fiskare som berättar om alla olika regler för fiske runt ön. Dom här reglerna förbjuder stora industribåtar att fiska runt El Hierro, dom närmaste sexton landmilen runt ön är fredade åt inhemska små fiskebåtar. Det här medför att det är långt ifrån utfiskat här och det är för väl. Nere i hamnen i La Restinga kan man fortfarande varje dag komma till hallen som tar emot dom små fiskebåtarna med red snapper, viejos och olika sorters tonfisk som man kan köpa.
En dag när vi var på den östra sidan av ön så såg vi hur fiskepolisen, Inspección Pesquera, intensivt studerade havet med kikare. Det fanns ett allvar och alla var dom väldigt koncentrerade. Ett par dagar efter kunde vi läsa om att det hade varit tjuvfiskare som dels hade fiskat upp fridlyst fisk, dels med förbjudna fiskeverktyg. Fångsten höll sig inte heller till dom mått som man som fiskare har att förhålla sig till för att säkerställa att beståndet fortsätter att växa. Dom här tjuvfiskarna blev haffade med 29 kilo förbjudet fiskad fisk. Inte mycket kan man tycka, men med El Hierromått mätt så betyder det att dom kan dömas till 600 000 svenska kronor i böter. Och det är mycket. Man förstår allvaret i att värna om undervattenskulturen när man läser om liknande händelser.
En annan sak som havet ger är så klart bläckfisken, den här mytomspunna varelsen. Det vetenskapliga namnet är ”cephalopoder” som är grekiska och betyder huvudfoting, vilket man kan förstå när man ser dom. Här på El Hierro äter man bläckfisk på alla sätt. Den finns som konserv, den finns som hel och inlagd med alla ben med sina sugproppar härligt utlagda över tallriken (pulpo a la vinagreta), som en del i en mustig paella och den finns naturligtvis som friterad; Calamares a la Romana. Allt lika gott. Ibland hittar du små pyttebläckfiskar som har friterats hela – dom är gudomliga. Inte något segt alls, inga hinnor, bara krispigt och havigt.
Har man tur så kan man få se en bläckfisk när man snorklar runt ön. Men då ska man som sagt ha tur. För olika bläckfisksorter har olika smarta lösningar för att inte bli sedda. Någon har förmågan att ändra färg och kamouflera sig medan en annan har celler i huden som reflekterar ljuset så den lyser bort sin egen skugga för att förvilla. Naturen slutar aldrig att överraska.
Men ibland är den orädd och nyfiken. Två gånger den här vintern har vi varit med om att den har klättrat upp på ett badande ben med sina sugproppar. Inte alls hotfullt, bara nyfiket.
Jag vet inte om det bedrivs något storfiske på bläckfisken, jag vet inte ens hur det skulle kunna gå till? Det jag har sett några gånger är snorklare med tunna spetsade pinnar som har lyckats fiska upp några. Dom gömmer alltid dom där spjuten när dom lyckliga kommer med den slingrande klumpen, så jag tror inte att det är lagligt. Men det som ändå känns bra är att den äts upp. Alltid. För här på El Hierro är bläckfisken havets guld.
(PS. Vet ni att en bläckfisk har en mun som påminner om en näbb? Den kan bita ganska hårt… Ds.)
Någon gång ibland kan man träffa på Portugisiska Örlogsmän här på El Hierro. Det är en upplevelse som framkallar dubbla känslor, samtidigt som dom här varelserna är oerhört vackra, så är dom också enormt giftiga. Ett annat namn är blåsmanet, men jag tycker allt att Portugisisk Örlogsman är ett mer passande namn. För det första är det inte en manet, utan ett kluster av fyra olika individer som egentligen inte klarar sig utan varandra, sk zooider. En är det uppblåsbara seglet som gör att den kan flyta och likt ett skepp ta sig fram över haven, en sort äter och tar hand om matsmältningen, en tredje är nässeltrådarna som försvarar och skjuter ut dom pyttesmå harpuner som förgiftar sina byten och den fjärde fixar förökningen. Tillsammans bildar dom det här seglande klustret som har fått namnet Örlogsman efter ett krigsfartyg. Så visst är det ett bra namn?
I seglet, eller i bubblan, finns det gas. Om klustret behöver sjunka för att tex komma undan något, så tömmer den ut gasen så flytförmågan försvinner. Den har långa trådar som den kan skjuta ut sitt gift ifrån, upp till 50 meter långa. Ibland lossnar dom här, men även lösa kan skjuta ut sina giftharpuner långt efter att de har förlorat sitt moderskepp. Samma sak gäller för uppspolade örlogsmän som ligger och ser döda ut på stränderna eller bland klipporna, giftet kan utsöndras långt efter att den har slutat att leva.
Den har några få fiender som kan äta den, bland annat sköldpaddor. Dom är så tjockhudade att dom inte reagerar på dessa pytteharpuner, utan kan mumsa i sig dom utan problem. Själv livnär sig den portugisiska örlogsmannen av små, små djur som den lyckas fiska upp och fånga med sina långa tentakler.
Den portugisiska örlogsmannen kan inte simma själv, den kan inte styra eller ta ut en riktning vart den ska. Nej, den låter sig följas av strömmar och vindar vilka ibland kan föra dom till tex El Hierro. Vi var på Arenas Blanca en dag och det var där vi fick uppleva dessa skimrande och vackra, men faktiskt väldigt giftiga, varelser. Vad som än händer – låt dig inte förföras och luras av dess vackra yttre, du ska inte peta på den. Se men inte röra är det bästa tipset om du råkar på en portugisisk örlogsman. Då kan du unna dig att njuta av den komplext sammansatta klumpen.
Ofta tar vi oss ner till havet och bara är. Det är en sådan lisa för själen att befinna sig på dom uppvärmda stenläggningarna, eller på dom doftande lite råa trädäcken som så fint har ordnats med på dom ställen där det går att ta sig ner till havet.
Vi packar med oss matsäck. Något enkelt bara; lite bröd, tonfisk, en tomat, en kall öl. Vi äter när vi blir sugna. Ingen stress, ingen tid att passa. Bara värme och lugn.
Snorklarna har vi alltid med. Det går att ligga där och vara ett med undervattnets liv i timmar. Man glömmer bort sig, går helt upp i att fascineras av alla fiskar runt omkring. Det är stim av både små och stora fiskar, det är färgglada varelser och det är obestämda djur som nästan helt går ihop med stenar och rev på botten. Krabbor på botten som rör sig likt stora spindlar. Långa, spetsiga trumpetfiskar som ser ut som fantasidjur från en barnbok. Bara det kristallklara havet, vågornas rullande och klappret av stenar som sveps med. Fram och tillbaka.
Vi kan vara tysta tillsammans. Det är en ynnest. Vi njuter av samma saker. Vi lyssnar på vågorna, känner doften av värme, av dom torra, grågröna växterna som växer utan näring i vulkanbergen, upplever saltet från havet som torkar på huden, tittar länge på ödlornas skådespel när dom vispar in och ut bland skrevorna. Bara den vidsträckta blå oändligheten och horisonten på ena sidan. På den andra dom massiva bergen i alla nyanser av jordfärger.
Att bara vara där, med sin stråhatt över ansiktet så skuggan från solen lite lagom tar sig in och smeker kinderna. Det är livet det.
Eftersom ön El Hierro är en liten, men väldigt toppig och hög ö, så finns det många klimatzoner på ön. Börjar man vid havet i tex La Restinga så åker man genom ett landskap som bara består av torkad lava som deg som runnit ut från bakskålar, olika små trotsiga växter som klarar sig av ingenting och berg av sand i olika färger. Det är rött, brunt, svart. Kargt och oerhört vackert. Det är som en fjällplatå utan snö.
När man kommer upp en bit, säg 500 meter över havet, så kommer det lite palmer, vinodlingar, tjockbladiga växter, pelargoner, mandel- och fikonträd. Lite så där som man kanske tänker om man tänker på en kanarieö.
Sen tar man sig ännu längre upp. Om man åker rätt väg så får man uppleva pinjeskogen som är otrolig. Jag har skrivit om den förut; barren är ett par decimeter långa, kottarna som handbollar och barken på dessa majestätiska tallar är som konstverk. På varenda en.
Men när man når upp mot drygt 1000 meter över havet så ändrar sig allt; det dyker upp buskar med blad. Efter några kurvor så ser man träd som liknar lagerblad som växer tätt utmed den slingrande vägen, där står ormbunkar stora som äppelträd och lövträdens stammar är helt täckta av lavar. Du befinner dig i en grönskande oas. El Hierros regnskog.
Mitt i den här oasen kan du vandra. Det finns fint iordningställda leder; senderos. När du lär dig hur du ska läsa vandringskartorna så kan du också välja en som passar dig. Det finns allt mellan lätta, medelsvåra, svåra och väldigt utmanande. Men det blir ett annat inlägg, nu ska jag berätta om skogen.
Om du går på leden Sandero de La Llania får du uppleva den med alla sinnen. Skogen. Det är som att gå in i en djungel. Det är 100 nyanser av grönt. En gång hörde jag en person säga att den inte tyckte om grönt, för det gick aldrig att efterlikna den naturliga färgen. Den personen hade aldrig varit i den här skogen. Här finns alla nyanser av grönt som man rimligen kan uppfinna och blanda till. Det är magiskt.
Leden är täckt av torkade barr, träd som har rasat vid sidorna är beklädda av mossa och lavar. När du går där har du växter som tak, som väggar, som golv. Du tänker att det ska skutta fram en hjort eller något annat djur som du tänker ska trivas bland dessa växter, men nej. Det enda som du hör är rasslet under ormbunkarna och bland buskarna. Om man inte vet att det inte finns ormar här, så är den första tanken att det nog är det. Ormar. Men det är stora, svarta koltrastar. Dom hoppar och kvittrar, gräver med sina näbbar och knäcker frön som ligger överallt.
Och doften. Det är jord, vårregn, grönt, mossa, fuktig källare blandat med solstrålar som studsar mot klorofyllfyllda växter. Det doftar liv.
Även under en och samma vandring här upplever du en skiftande natur. Du börjar i den här gröna oasen, men om du väljer en lite längre väg så kommer du ut på slätter där låga timjanbuskar samsas med kaninbajs. Ibland lite får- och getbajs också så det finns djur här, även om vi aldrig har sett något annat än fåglar. Leden kantas av stora ljungträd, du går över vackra broar, stånkar dig upp för branta backar och parerar dig ner för andra backar där sanden gör att du får passa dig för att inte få rullning under sulorna. Och någon gång kan du överraskas av isfläckar på marken. Trots att det är tjugo grader i luften. Då kan natten ha varit väldigt kall och marken har inte kommit ur skuggan än. Så märkligt kan det vara här. Luften fylls av fågelkvitter och moln. Det är faktiskt så här, du befinner dig allt som oftast i ett moln. Det kan ligga där lite tungt och rått så du blir lagom fuktig hela du, det kan också bara susa förbi lite lätt så du känner det som en kall utandning mot din hud. Och när molnen har dragit förbi kan du i någon glänta se hela den storartade utsikten; byarna som ligger några hundra meter på väg nedåt havet, alla murar som är uppbyggda för att hålla ordning på djur, odling och ägande. Det stora havet som längst i fjärran går ihop med himlen.
Och du drar efter andan. Och sällan har du fyllts av så mycket syre som du gör här i skogen uppe ovan molnen.
Åh, vad vi har längtat till El Hierro den här hösten. Jobben vi har är ju spännande och utmanande på olika vis och hösten har varit mörk och blöt. November har tydligen slagit rekord i att ha varit den mest solfattigaste novembermånaden på tjugo år. Och det har vi märkt. Vi har varit trötta, håglösa och fulla av längt hit. Efter sol, värme, havsbad, fåglar i mandelträden och doften av citronträdet utanför köksfönstret.
Så när vi slog igen kontorsdörrarna den 20 december så började vi med att packa våra små väskor. Det mesta har vi ju här i huset, men alltid är det något litet som ska med.
Sedan förberedde vi för julfirande hemma tillsammans med barn och barnbarn. Det blev en jättehärlig jul och det var som om vi tankade oss fulla med barnbarnsgos och barnkramar. Tidigt på juldagens morgon, medan alla övriga julfirare fortfarande sov, åkte vi till flygplatsen.
Att åka till El Hierro, eller paradiset som vi brukar säga, är som en trestegsraket: 1. På Arlanda när vi är incheckade och tar en kaffe och ser varandra i ögonen och verkligen förstår att vi är på väg (ofta direkt från jobb så vi behöver komma i fas). 2. När vi landar på Gran Canaria och kommer till vårt hotell där vi endast brukar äta, sova och vila i ca 15 timmar. 3. Det sista lilla flygskuttet över till paradisön, där vi hämtar ut en bil, handlar och kommer fram för att få sitta på terrassen och njuta av ett glas gott naturvin från grannbodegan.
Så det var vad vi var beredda på. Allt flöt på som vanligt och huset välkomnade oss på sitt lite udda vis; löv och skräp över hela terrassen (så brukar det vara) men också en ny, fin dörr som en av öns snickare hade tillverkat (så brukar det inte vara).
Jag satte på kylskåpet och skulle bara torka ur det innan jag skulle plocka in matvarorna då jag upptäckte tre stora kackerlackor som sprang omkring. Inne i kylen! Vi lyckades fånga två av dessa, den tredje försvann in i maskineriet. Jag skulle ställa in riset i torrskafferiet – som vimlade av kackerlackor! Fram med dammsugaren och röja; där var mindre och större ansamlingar under sopkorgen, mellan skärbrädorna, i sängen, under diskhon och till-och-med inne i örngotten (dock döda). Vi hade nu hela dammsugarpåsen full av såväl döda som kravlande kackerlackor så vi ställde ut dammsugaren och snabbt tog min man ur påsen och stoppade den i en plastpåse som jag stod beredd med. Ner med hela konkarongen, fort som tusan, för att knyta ihop och springa upp med till närmaste sopcontainer. Dagen efter när vi skulle tvätta upp alla sängkläder och handdukar som vi misstänkte att kackerlackorna hade varit i, upptäckte vi att det fanns ett gäng även där. I tvättmaskinen. Men nu döda efter ett 60 gradigt tvättprogram.
Vi är inte känsliga någon av oss, men man undrar ju varför det var så många och hur dom kunde komma in? Och varför dom trivdes så bra? En och annan har vi haft förr, men inte alls i liknande mängd?
Jag började googla och lärde mig en del om dessa överlevare. Jag kunde konstatera att vi här pratar om amerikanska kackerlackor (nu förtiden kallar vi dom ”Trumpisar”; rödlätta, obehagliga och tja…amerikanska) och troligen har dom kommit upp från avloppen. Så det är där vi ska sätta in vår stöt i nästa drag av detta krig. Plus en massa giftiga sprayer och fällor som en kan köpa på supermarcadon här. I krig är väl allt tillåtet? I alla fall när det gäller Trumpisar.
Om vi fick vår fina kväll med ett glas vin på terrassen? Absolut. Bara liiiite senare än vanligt.
Huset vid världens ände 