Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
Vi har fått våra böcker så det går att förbeställa direkt från oss, men vill man vänta till den 14 september så släpps den då i bokhandlare osv. Den är så fin, vi är så stolta!
Handlingen utspelar sig på El Hierro och vi får möta människor som är på olika platser i livet men som ändå trasslas ihop tillsammans. Livets stigar korsar och mitt i virrvarret händer något. Dom blir vänner och lär av varandra, växer tillsammans och stöttar varandra.
Vi fick en fin respons av vår redaktör, Anders, som vi valde att ha på baksidan:
”De trevande försök till närhet och kärlek som utspelas mellan några av karaktärerna är så otroligt fint och ömsint beskrivna. Det är uppenbart i dessa stycken att det inte är mängden ord som är avgörande, men däremot vilka ord. Det uttrycks så stora känslor med några träffsäkra ord så att jag blir alldeles rörd.”
Är du nyfiken och vill köpa boken så skriv antingen här i kommentarer, eller i chatten på Insta: @sofi_och_tomas_bokprojekt
Mellan det lite mer turistvänliga Las Vetas och El Pinars slakteri ligger den. En äkta piñerorestaurang med tunga rejäla trämöbler inne och kalla metallstolar ute. Sabinas. När man kommer upp för att äta på kvällskvisten så öppnar dom saloondörrarna mot den delen där det är dukat med upp-och-ner vända tallrikar, servettinlindade bestick och glas. Då tänds också lysrören i taken upp – det är långt ifrån mysbelysning men stämningen är alltid glad och välkomnande ändå där mitt i det nästan bländande ljusa.
Bakom disken står självaste kocken José. Han har förberett för kvällens olika måltider och utanför restaurangen stoltserar en skylt där det står att deras specialitet är get. Carne de cabra. Nu för tiden vet dom att vi gärna äter denna utsökt möra och mustiga gryta – om den finns för dagen. Ibland frågar vi vilken dag dom har den på menyn så vi kan passa in vårt besök just den dagen. För den grytan är himmelsk.
För servering och småprat, trivsel och ständigt sjungande till den spanska musiken som strömmar ut från TV´n som hänger på väggen, står Yanira. Hon är lite bullrig och berättar alltid hur det är med hennes barn och barnbarn, hon skrattar och är till synes aldrig stressad.
José och Yanira är ett par så restaurangen är ett familjeföretag. Dom har öppet alla dagar utom måndagar. Om det inte är semester. Eller för lite kunder. Då kan dom stänga huxflux och då vet man aldrig hur det är med öppettiderna. Eller hur länge dom är på semester.
Som här om året när vi frågade om det var öppet på julaftonen, alltså den 24 december (här firar dom ju mer den 25 december) och fick ett jakande svar. Jodå, det var bara att komma. Vi var fem hungriga vuxna som travade upp vid sjutiden på kvällen och möttes av … en stängd och låst port. Ingen julaftonsmiddag där alltså. Vi gick vidare till nästa restaurang, också stängt. Vi fick oss en öl på torget den kvällen, det var allt. Som tur var hade vi såväl frukt och grönt hemma som salami, skinka och bröd så efter ett par timmars travande och öldrickande så landade vi hemma på terrassen den där julaftonskvällen för att duka upp ett tapasbord. Så där kan det vara här.
Men när det är öppet på Sabinas är det en fröjd att äta där. Jag vill påstå att även om man inte tror att man tycker om get så kommer man att gilla den här. Alla våra vänner som har vågat smaka har blivit saliga. Och vågar man inte prova geten så är lammkotletterna möra och smakrika, det vitlöks- och oljeindränkta fläskköttet är också helt fantastiskt gott.
Så om ni åker igenom vår lilla by El Pinar, stanna då och ät hos José och Yanira. Och ta get om det finns. Det är så värt det!
Man kan inte bli annat än imponerad av viljan att fira och festa här i El Pinar. Vi har varit här i drygt två veckor och fick nu vara med om det tredje stora firandet här i vår lilla by; San Atonio Abad. Och då ska man komma ihåg att dom även firar jul här, lite den 24 december men mest den 25 december. Efter det hinner man knappt äta upp julmaten innan det är dags för Nyårsfirandet. Hemma i Sverige brukar åtminstone jag vara rätt sugen på att städa ut julen vid den tiden men inte här inte. Nej, på trettondagsafton kommer dom tre kungarna, Los Reyes, ridande på kameler och delar ut presenter och godis till barnen (se tidigare inlägg). Dom är om möjligt ännu viktigare än tomten. På trettondagen är allt stängt och ledigt. Till den här högtiden så bakas det än en gång i hemmen, nu runda kransar fyllda med dulche de leche, vaniljkräm och marräng. På toppen frukt och bär.
Är det slut nu då?
Nja, ett firande kvar. San Antonio Abad som har sin minnesdag den 17 januari.
Här i El Pinar innebär det att det firas i många dagar. I år har det varit fyra, lördag till tisdag.
Kort beskrivet är San Antonio en egyptisk eremit på 200-300 talet som föddes rik och välbärgad och som efter sina föräldrars död såväl fick ansvar över familjens egendomar som över sin syster som då var minderårig.
Men han bestämde sig för att sälja allt för att ge pengarna till fattiga, han hade lyssnat på predikningar som lovade att man fick tillbaka för sina gärningar i himlen. Samtidigt placerade han sin syster i ett nunnekollektiv. Själv levde han som eremit i öknen, men tids nog tillät han sig att ha kontakt med andra människor. I samband med att de bad tillsammans (och för att kunna motstå sina begär efter såväl kvinnor som efter andra begär) bestämde dom sig för att tillsammans utföra hantverk. Detta blev den första klostergemenskapen som skedde 305 och blev världens första kloster; S.t Antonius.
Det är alltså honom vi firar med pompa och ståt här i El Pinar. I inte mindre än i fyra dagar.
Dag ett: Barnuppvisningar av brottning och andra aktiviteter på byns torg. Allt avslutas med dans för alla i byn till sent på natten.
Dag två: Ännu mer uppträdanden av olika sportgrenar (och naturligtvis en mässa i kyrkan).
Dag tre: Mässa och välsignande av byns alla fyrfota, dvs det var fullt av djur utanför kyrkan som väntade på att få ett stänk av vigvatten av prästen (som var lite lekfull mitt i allt och stänkte på en husse som hade lite svårt att hålla sin hund i styr). Det var ganska kaotiskt med hundar, hästar, grisar och små hamstrar på samma gata. Sedan bjöds det Comida de hermandad uppe på torget; kvinnoföreningens måltid.
Dag fyra: Finaldagen. I dag är det San Antonios minnesdag och nu firar vi riktigt ordentligt. Det är mässa och det är traditionell dans utanför och i kyrkan, med kastanjetter och folkdräkter, trummor och med präst och borgmästare.
Så går det till här, och alla är engagerade. Barn som lär sig dansen och rytmen både när det är party på torget och när det är kastanjettdans på kyrkans torg. Man ser också att alla är där, det finns en och annan som beter sig lite utanför normen, som har en och annan funktionsvariation men som ändå är så inkluderad.
Det är så fint. Det är El Pinar. Det är El Hierro.
Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.
Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer. I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!
Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!
På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.
Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…
Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!
Vi räknade ut att det är vårt femte nyår här i huset. Vi har firat med min mamma här på plats, ett år var en av sönerna här och åt hummer med min man medan jag själv låg med ryggskott och tre av gångerna har vi varit ensamma och stått ute på terrassen och följt fyrverkerierna på himlen. Fyrverkerierna som för övrigt också har skiftat i antal och storlek från år till år. Förra året ville det aldrig ta slut, medan det i år var lite smällar uppe i Las Casas.
I år hade vi tre tidszoner att hålla reda på. Ena sonen och hans familj firade i Finland och på deras tolvslag så var klockan bara 22.00 här. Resten som befann sig i Sverige skålade vi med 23.00 för att slutligen orka knäcka en liten miniflaska med bubbel till vårt eget tolvslag.
Det känns så otroligt härligt att kunna skåla in det nya året med vetskapen om att vi har nio orörda veckor här framför oss. Veckor som vi ska ägna åt varandra, åt att vandra och promenera, bada och snorkla i havet, åka runt och upptäcka ännu fler ställen på den här magiska ön. Det är konstigt att det fortfarande uppenbarar sig nya ställen att hisnas över trots att den här lilla jordnöten är så liten.
Nästa år kommer vår bok ut. Huset vid världens ände. Den utspelar sig här på El Hierro. Vi startade vårt gemensamma bokprojekt när vi var här på vår första långledighet 2020. Boken är en relationsroman om påhittade karaktärer men som samtidigt har kommit till utifrån inspiration från alla möten och personer vi har snappat upp under dom veckor och månader vi har varit här. Det är så fint att vi även under månaderna som vi är hemma i Sverige kan krypa upp i fåtöljerna, tända en brasa och förflytta oss hit till ön. Bara genom att skriva oss hit. Att bli Lisa, Luca, Juan och Mia och alla dom andra som ryms i boken. Det blir som att kunna vara här även när vi är där! Så nu håller vi på med uppföljaren, för det här konceptet kom för att stanna! Om ni vill följa vårt bokprojekt så finns vi på Insta som @sofi_och_tomas_bokprojekt.
Så välkommen 2023 – jag tror att det blir ett bra och spännande år. Och för världen hoppas jag att året kommer att innehålla mer av ingredienserna medmänsklighet, solidaritet, kärlek, tolerans, jämlikhet och fred. För alla.
Första gången vi gick omkring här i vår trädgård så var det som julafton! Så många fina växter som omgärdade vår stenlagda terrass. Lavendelbuskar, fetbladiga rosa och gula blommor som kröp över muren, Margeriter, olika stora och små suckulenter, vårt fina mandelträd i mitten, pelargoner i alla färger från ljusrosa till lila, liljor och en massa annat som vi inte visste namnen på. Vi hade också en stor dadelpalm och i skuggan av det växte rosmarin, druvor och ett citronträd.
Just citronträdet har jag jobbat en del med. Jag upptäckte att det var en massa ullöss på det så de första åren ägnade jag dagar åt att tvätta bladen, plocka alla vita lösskapslar och mosa mellan fingrarna och spraya med något såpliknande som jag hade lyckats få av en granne som hade köpt det på Teneriffa. Vi trimmade palmen varje gång vi var här för att citronträdet skulle få mer luft och mer sol.
Vi har också en bokashi här som vi försöker blanda upp den speciella vulkanjorden med. Det går så där, men skam den som ger sig.
Jag har googlat och flera gånger har jag tänkt att jag ska köpa den glupska brunaktiga nyckelpigan Ullus som tydligen ska vara en bra biologisk bekämpare. Men varje gång tvekar jag…kanske det inte är bra att beställa och tänka att posten ska leverera ända till El Hierro? Levande djur liksom? Och att ta dom i handbagaget verkar inte heller så bra…
När vi nu kom ner efter nästan åtta månader så hör och häpna! Det var fler citroner än vi någonsin har haft på trädet! Stora och små, mogna men ännu fler som kommer tids nog! Jag är så glad att allt jobb verkar ha givit lite utdelning till slut.
Jag älskar citroner! Jag använder dom i det kalla vattnet som jag måste dricka massor av, jag kokar te på citron och ingefära, jag marinerar fläskkotletterna i citron och rosmarin innan dom läggs på grillen, jag använder det som smaksättare i nästan all sallad och så mycket mer.
Den här gången har jag tagit med en liten flaska med Neemolja. Jag har också lyckats transportera hit såpa från Sverige som har en annan doft så jag inbillar mig att den är mer verksam. Så nu har jag sprayat både träden och mig (det blir lätt så när man sprayar uppåt 😊) och i eftermiddag kommer också en speciell palmröjare, för nu är palmen så hög och full av dadelklasar så vi inte klarar av att tämja den själva längre!
Ännu mer solljus alltså till alla dom citroner som kämpar på 🍋💛🍋!
När man befinner sig på den här fantastiska lilla ön så ser man allt som ofta horisonten; himmel och hav försvinner långt där borta och man kan tillslut inte riktigt skilja på vad som är just himlen eller havet. I bland kan det vara nyanser som skiljer, men det är långt ifrån säkert.
När vädret är klart bryts horisontlinjen åt vissa håll av någon av de andra öarna. Du kan se såväl La Palma, La Gomera och Teneriffa härifrån. Vissa dagar syns öarna så tydligt att man med blotta ögat kan urskilja dom små husen och man undrar om man kan ro över? Vi tröttnar aldrig på det, när vi ser dom där andra öarna så måste vi alltid kommentera det, vi stönar vällustigt och utstöter: ”Ser du La Palma där? Herregud, så vackert det är!”
Från vårt hus ser vi rakt ut i horisonten. Vi är så lyckligt lottade att det just nu är den sista tomten i stadsplaneringen som får bebyggas. Det innebär att ända fram till havet är det en sluttning med odlingar, en getfarm, en ravin, kaktusar och andra fruktträd. Bland annat. Men inga stora hus framför oss som stör utsikten.
Horisonten här på El Hierro är så fantastiskt vacker. Det var också nästan det första som vår granne pratade om den allra första gången vi var här. Han skämtade och sa att om man har druckit lite för mycket vin och tittar ut mot horisonten så kan man få för sig att båtarna svävar där ute. Just för att det är svårt att skilja havet från himlen.
Av den anledningen, och en del andra så klart, är vi så glada att vi nu också har en fin tavla inne i vårt hus som just heter ”Horisonten”. Den är målad av Stina Wollter och jag fick den av min man Tomas i somras när vi firade att vi hade varit gifta i 30 år.
Den är makalöst vacker! Färgerna i den är rogivande och livgivande, rörelsen i tavlan är böljande och leder en framåt mot friheten. Det är himmel, hav, mark och en trösterik fågel. Jag älskar den!
Så nu har vi en horisont att njuta av ute och en alldeles speciell att beröras av inne. Som en spegling av det vackra och vår längtan till frihet.
Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.
Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.
Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.
Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.
Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.
Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.
Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.
På El Hierro pågår det ständiga arbeten där olika människor, såväl grovarbetande byggare, murare och trädgårdskunniga som metall- och bildkonstnärer gör sitt för att ön ska bli ännu vackrare. Under dom senare åren har muralmålningar, eller streetart, blommat ut på olika håll. Speciellt på många stora väggytor i La Restinga men också i El Pinar och Valverde. En del av målningarna bär på tydliga budskap, jag har lagt ut foton tidigare på hur man vill stärka upp medvetenheten kring hur vi håller på att förstöra havet med föroreningar och plast. Andra tror jag är till för att vi som betraktare ska bli glada och få lite kulturboost. Men jag kan alltid fundera på, och tänka kring, på vilket sätt olika målningar berör just mig.
Jag tycker om att det satsas på olika konstnärer, alla med sin specifika stil. Ofta är det starka färger och du hittar berättelser i målningarna på något vis. Det kan handla om naturen i form av berg och vulkanutbrott, havet med olika fiskar eller fåglar som är speciella för ön.
En del, som trappan i Valverde, sänder viktiga och starka budskap om att kärlek inte ska innehålla våld, den ska vara trygg och för dig. Är den våldsam så står också nödnumret som du ska ringa för att få hjälp. Jag vet att det finns en form av kvinnojour i Valverde, kanske själva kontoret ligger här? Det känns troligt.
I El Pinar, precis vid samhällets Terencio (supermarcadon), finns en fantastiskt vacker målning på hela ön där det återfinns en del visselpratande herreños på den målade kartan. Visselspråket, Silbo Gomero, som uppfanns av dom första invånarna som bodde på öarna, guancherna, för att människorna här skulle kunna kommunicera över berg och dalar. Språket överfördes från generation till generation och för att bekräfta det kulturella värde det här speciella språket har förklarade UNESCO det för en del av mänsklighetens immateriella kulturarv 2009.
Att även dom stela och annars tråkiga enfärgade väggarna får liv på El Hierro känns som något som går helt i linje med allt annat på ön. Det värnas om, det pysslas med och det tas om hand om.
När vi är här på ön sommartid så brukar det sammanfalla med en del happenings. Jag har ju skrivit om Pride-veckan förut och även i år så märks den av men på ett mer Corona-anpassat vis. Regnbågsflaggan pryder husen och allmänna flaggstänger, kommunhuset är upplyst i de vackraste färgerna och de stora gigantiska bokstäverna nere i La Restinga lyser i jämlikhetens färger. Men konserter och utebio, prisutdelningar och utställningar är lite begränsade i år. Man måste boka sin plats så arrangörerna kan vara säkra på att det inte blir för trångt. I lördags var det samling uppe vid torget här i El Pinar där borgmästaren talade och man kunde köpa en bok med berättelser från personer som lever i olika slags förhållanden på någon av de kanariska öarna. Om vad de möter. Signalerna som öborna med borgmästaren i fronten visar, det är att vi på vår ö, El Hierro, står för alla människors lika värde, allas rätt att älska vem de vill, tolerans och respekt.
I år har det tillkommit en vecka då man uppmärksammar havet lite extra. Vissa ställen på ön blir certifierade med en blå flagg som hissas under högtidliga former. Flaggan, eller certifieringen, startades i Frankrike och tar hänsyn till om badplatsen / hamnen uppfyller kraven på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation. Det handlar mycket om att uppmärksamma hur skräp och plast förstör våra hav och då också för våra vattenlevande djur.
Här på El Hierro ser man engagemanget för havet på olika vis. Man vet att uppskatta både det havet ger i form av ätbar fisk, camarones (räkor) och öns specialitet som är musslorna Lapas, men också av själva vattnets betydelse för överlevnad. Det var inte jättelänge sedan som det var stor vattenbrist här på ön. Nu finns det system som både försörjer behovet av dricksvatten men som också garanterar bevattningsvatten så odlingarna och landdjuren får sitt av detta livsnödvändiga. Jag blir lycklig över att folket som bor här visar sådant engagemang, ödmjukhet för naturen och sådan klokhet.
I El Pinar där vi bor, finns en stor och helt fantastisk muralmålning som visar en fiskare i sin lilla båt som istället för fiskar har plockat upp massa plastskräp som ligger där i båten. På andra, mer strandnära ställen, finns det som olika skulpturer där man antingen har samlat skräp inne i nät som formats till tex fiskar, eller där man själv kan slänga ner skräp som man plockar med från stranden/ badplatsen som en påminnelse om vikten av detta. Som ni alla helt säkert vet; om alla tar med minst tre skräp hem för lägga i återvinningen från sin badutflykt så gör det skillnad. Glöm inte det!
Huset vid världens ände 