Mandlar och mandelträd

Några veckor om året är El Hierro rosa. Åtminstone på den sidan där vi bor, runt El Pinar. Det här har vi hört talas om under alla år vi har haft vårt hus här, och sanningen att säga så fanns det ett kort på vårt hus i säljannonsen där det lilla mandelträdet på terrassen var helt översköljt av rosa mandelblommor. Och vi blev helt sålda.

I år är första gången som vi har lyckats vara lediga och kunna vara här just under perioden för mandelträdens blommande. Som vi väntade! Det var ju ovanligt kallt i år så vi befarade att inte blommorna skulle hinna komma innan det var dags för oss att åka hem igen, men oj. Som tur var hade vi fel där!

När vi såg den första blomman på ett träd i övre regionerna av El Pinar var vi tvungna att tvärbromsa bilen och ta tusen kort. Nära och på hela trädet. Så vackert! Så där höll vi på, varje dag var vi nyfikna på vad som hade hänt. Vi hade våra träd som vi följde från små knoppar, till lite mer öppna knoppar, till halvutslagna blommor och sist till att dessa skira och täta vitrosa blommor helt dominerade på trädet. Ön var verkligen helt rosa!

Vi fick lära oss att en del träd fick som lite vitrosa blommor och det betydde att mandlarna var riktigt söta på det trädet medan träden som var mer rosa hade en sort av mandlar som var mindre söta.

Och doften. Sött och friskt. Underbart. Kan det dofta rosa och vackert? Det här gör det.

Det hör till saken att när vi första gången hörde talas om El Hierro så försökte vi googla och leta information. Vad var det för ö? Vi hade varit på Gran Canaria, Lanzarote, Teneriffa, Fuerteventura. Vi visste om att vi hade La Palma och La Gomera (nu också La Graciosa) kvar att besöka men El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om!?

När vi hittade en film på UR om framtidens öar så blev vi så klart imponerade av det finurliga systemet med att använda vulkanerna till vattenbassänger där energi kan lagras men lika förundrade blev vi när en kamera svepte över ön från luften och där var områden som var helt rosaskimrande av blommande mandelträd. Så vackert!

Vill man pricka in den här rosa perioden så ska man satsa på att vara här under februari. Då får man vara med om hela processen av när träden går från att se i det närmaste döda ut till att helt vara utslagna med dom utsökta blommorna som växer direkt på grenarna. I massor! När blommorna har blommat klart blir mandelträden alldeles gröna och nästa led i processen börjar – mandeltillväxten.

På vår terrass har vi som sagt ett mandelträd som blommade ganska sent, men inget är som väntans tider. Den morgonen som vi stod nedanför trädet och spejade och faktiskt upptäckte att en knopp hade börjat öppna sig och vi kunde skönja en blomma…det var magiskt. En känsla som ytterligare förstärktes av att det mitt bland grenarna satt några små kanariefåglar och sjöng.

Nästan overkligt fint.

Los Reyes

Den 6 januari firas alltid El Día de los Reyes magos (i Sverige motsvarar det vår Trettondag). Både i Sverige och i Spanien firar vi uppenbarelsedagen då Betlehemsstjärnan visade sig för de tre vise männen Kaspar, Melchior och Balthasar som därmed hittade sin väg till Jesusbarnet och kunde överlämna sina gåvor. Just ordet magos kan översättas med ”stjärntydare” i religionen Zoroastrism som det sägs att de tre vise männen utövade.
Nåväl – det som skiljer sig mest åt från våra svenska traditioner är att barnen får julklappar, eller gåvor, från de tre vise männen som alltså här kallas Los tres reyes magos. Detta sker kvällen innan, den 5 januari. Här i El Pinar (vår lilla by) på El Hierro kommer tre utsmyckade kungaliknande män ridande på kameler och kastar godis under paraden som går genom samhället. Vägar stängs av och ordningsvakter dirigerar om trafiken så det blir möjligt att vandra fram på gatorna utan att bli störda av bilar. Det samlas fler och fler barn och vuxna som deltar i tåget. Slutligen kommer hela paraden fram till kyrkan ( alldeles vid vårt hus) där det hålls någon slags gudstjänst, med hela golvet fullt av barn. Det skickas runt ett litet Jesusbarn och barnen får berättat för sig om Jesus och Los tres reyes. Barnen skriker ut namnen när frågan ställs; vad hette de tre vise männen? Alla vet.

Efter en lång tid i kyrkan så kommer då barnens så hett efterlängtade presentutdelning. Då flyttar alla ut i ett närliggande tält och dom barn som vågar går fram till dessa heliga män, gör det och får sin gåva. Alla får, även dom som är lite blyga, men då går någon storasyster eller storebror, kanske en mamma eller pappa, fram och tar emot presenten.

Jag tycker så mycket om att högtider ordnas för alla här. Inte hemma bakom låsta dörrar utan mitt i samhället, tillsammans med alla som kommer. Alla är välkomna. Fint ordnat är det. För alla, av alla.

Att längta

Åh, vad vi har längtat till El Hierro den här hösten. Jobben vi har är ju spännande och utmanande på olika vis och hösten har varit mörk och blöt. November har tydligen slagit rekord i att ha varit den mest solfattigaste novembermånaden på tjugo år. Och det har vi märkt. Vi har varit trötta, håglösa och fulla av längt hit. Efter sol, värme, havsbad, fåglar i mandelträden och doften av citronträdet utanför köksfönstret.

Så när vi slog igen kontorsdörrarna den 20 december så började vi med att packa våra små väskor. Det mesta har vi ju här i huset, men alltid är det något litet som ska med.

Sedan förberedde vi för julfirande hemma tillsammans med barn och barnbarn. Det blev en jättehärlig jul och det var som om vi tankade oss fulla med barnbarnsgos och barnkramar. Tidigt på juldagens morgon, medan alla övriga julfirare fortfarande sov, åkte vi till flygplatsen.

Att åka till El Hierro, eller paradiset som vi brukar säga, är som en trestegsraket:
1. På Arlanda när vi är incheckade och tar en kaffe och ser varandra i ögonen och verkligen förstår att vi är på väg (ofta direkt från jobb så vi behöver komma i fas).
2. När vi landar på Gran Canaria och kommer till vårt hotell där vi endast brukar äta, sova och vila i ca 15 timmar.
3. Det sista lilla flygskuttet över till paradisön, där vi hämtar ut en bil, handlar och kommer fram för att få sitta på terrassen och njuta av ett glas gott naturvin från grannbodegan.

Så det var vad vi var beredda på. Allt flöt på som vanligt och huset välkomnade oss på sitt lite udda vis; löv och skräp över hela terrassen (så brukar det vara) men också en ny, fin dörr som en av öns snickare hade tillverkat (så brukar det inte vara).

Jag satte på kylskåpet och skulle bara torka ur det innan jag skulle plocka in matvarorna då jag upptäckte tre stora kackerlackor som sprang omkring. Inne i kylen! Vi lyckades fånga två av dessa, den tredje försvann in i maskineriet. Jag skulle ställa in riset i torrskafferiet – som vimlade av kackerlackor! Fram med dammsugaren och röja; där var mindre och större ansamlingar under sopkorgen, mellan skärbrädorna, i sängen, under diskhon och till-och-med inne i örngotten (dock döda). Vi hade nu hela dammsugarpåsen full av såväl döda som kravlande kackerlackor så vi ställde ut dammsugaren och snabbt tog min man ur påsen och stoppade den i en plastpåse som jag stod beredd med. Ner med hela konkarongen, fort som tusan, för att knyta ihop och springa upp med till närmaste sopcontainer.
Dagen efter när vi skulle tvätta upp alla sängkläder och handdukar som vi misstänkte att kackerlackorna hade varit i, upptäckte vi att det fanns ett gäng även där. I tvättmaskinen. Men nu döda efter ett 60 gradigt tvättprogram.

Vi är inte känsliga någon av oss, men man undrar ju varför det var så många och hur dom kunde komma in? Och varför dom trivdes så bra? En och annan har vi haft förr, men inte alls i liknande mängd?

Jag började googla och lärde mig en del om dessa överlevare. Jag kunde konstatera att vi här pratar om amerikanska kackerlackor (nu förtiden kallar vi dom ”Trumpisar”; rödlätta, obehagliga och tja…amerikanska) och troligen har dom kommit upp från avloppen. Så det är där vi ska sätta in vår stöt i nästa drag av detta krig. Plus en massa giftiga sprayer och fällor som en kan köpa på supermarcadon här. I krig är väl allt tillåtet? I alla fall när det gäller Trumpisar.

Om vi fick vår fina kväll med ett glas vin på terrassen? Absolut. Bara liiiite senare än vanligt.

El Pinar

Det sägs att människor lever längre i El Pinar än på andra delar av ön. Jag vet inte om det stämmer men om det finns en gnutta sanning i detta så måste det bero på att dom har ett starkt hjärta. För det behöver man här. Det är uppförsbackar vart man än ska. Och dom backarna är branta. Väldigt branta.

På lördagarna, när det är marknad i El Pinar, ser man gummorna kryssa, likt segelfarkoster, uppför backarna på deras väg till marknadsplatsen. Som självklart ligger högst upp i byn. Bredvid skolan och kommunhuset. Dom går i sakta mak från den ena sidan till den andra, vilar lite innan dom tar itu med nästa sträcka. Lite diagonalt så dom sakta arbetar sig uppåt. I början förstod jag inte vilken skillnad det där gör, men nu har jag också börjat gå som en äkta El Pinar-bo. Det spar på både vader och rygg. Och svettig och andfådd blir jag ändå så det räcker.

Jag älskar våran by. Alla är så rara, och vem eller var man än möts så ler man och säger Hola! Buenos!
Dom första gångerna vi var här försökte vi hålla ordning på det där med Buenos dia, buenos tardes och buenos noches. Efter ett tag, då alla vi mötte nöjde sig med att bara hälsa med buenas/buenos, så såg vi oss själva gå där och på kvällskursvis hälsa så förnumstigt med ”God dag”, ”God afton”, ”God kväll”. Så nu blir det mest ett leende och ett ”Buenos” även för oss.

Trots att byn inte är så stor, så finns här allt en kan behöva. Här finns en Carneceria; ett slakteri som är öppet varje förmiddag. Det är alltid lika spännande att gå dit, utbudet bestäms helt enkelt av vilka eller vilket djur som har blivit slaktat i dagarna. Och vilka råvaror! Här har vi tex köpt 6 kg revbensspjäll för en middag…men det kan nog bli ett helt eget blogginlägg 😊!

Här finns naturligtvis en Panaderia, ett lokalt bageri dit vi går varje morgon för att köpa nybakade och krispiga bröd. Själva bageriet är i ett garage, där står det mjölsäckar och plåtvagnar fyllda med nygräddade bröd, ugnar och bänkar. Bredvid ligger ett litet rum, med en pytteliten disk. Det finns tre sorts bröd att välja på: barras (långa), pan (korta) och integrales (med lite fibrer i).

Det finns en bar högst upp i backen. Där sitter gubbarna och dricker kaffe och öl från tidiga morgonen till sena kvällen. Där spelas det domino vid specialbyggda, rangliga bord och på TV´n spelas fotboll mest hela tiden. Det sitter gamla, gamla farbröder där, dom kan sitta ensamma vid ett bord och läsa tidningen med en liten cortado framför sig. Ändå är dom liksom med och får någon kommentar från den ena eller den andra gubben. Det finns en gemenskap där. Just för byns gubbar. Alla tanter sitter mest på bänkarna och murarna som går utmed vägarna. Ibland ensamma och håller koll på bilarna och människorna, ibland tillsammans med någon väninna för lite samtal. Ljugarbänken kallas den där baren i folkmun. Den tillsammans med grannbaren och det lilla torget utgör hjärtat i El Pinar.