Regnet ger en grön och blomstrande ö.

Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.

Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.

Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.

Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.

Och tackar regnet.

Full gas när vi kommer åter till vår paradisö!

Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!

Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.

Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.

Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.

En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.

Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?

Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.

Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.

Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!

På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.

Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.

Nu så!

El Garoé – trädet som räddat liv.

Det finns en hel del historier om vad som har hänt på den här ön, hur folk har överlevt och kunnat kommunicera med varandra mellan bergstopparna.

Just berättelsen om Garoéträdet är speciell därför att den dels innehåller det livsnödvändiga elementet vatten, dels känns rimlig efter att man har varit här på ön och har fått uppleva den fuktiga och nästan drypande skogen. Garoé betyder också flod eller sjö på berberspråk.

Det sägs att det här mycket speciella trädet kunde samla ihop vatten med sina blad så att det räckte till att försörja invånarna på ön. En sådan sak kan möjliggöras tack vare det horisontella regnet som kan uppstå här på El Hierro. Det är en blandning av att du befinner dig mitt i det fuktiga regnmolnet och vindarna som driver regndropparna i sidled.
Självklart dyrkades trädet av dåtidens invånare ”bimbacherna” och blev heligt just tack vare förmågan att hålla människorna vid liv.

Sedan en tid tillbaka har ön dessutom tagit fram två monument, skapade av Heriberto Domínguez Rivero, professor vid konstskolan på Gran Canaria, som är en tolkning av Garoéträdet. Dessa finns att se vid rondellen från Valverde till Mocanal och vid en av rastplatserna ner mot flygplatsen och lyser på kvällarna av ledljus som laddas upp av solen.

På 1600-talet bröts originalträdet av en ovanligt hård storm och det dröjde ända fram till 1949 innan det ersattes med det nuvarande träd som finns planterat mellan några bergsväggar på en plats som heter Tigulahe, strax utanför San Andrés.

Bredvid trädet finns det ett litet center där man kan läsa mer om historien bakom det här heliga trädet. Dessutom kan man vandra på Garoéträdets egna vandringsled som heter ”Ruta del Agua”. Leden är 16 kilometer lång, den både startar och avslutas i San Andrés och skapades för att hylla det livgivande trädet samtidigt som man som vandrare under vägens gång får lära sig om vattnets historia på ön.

För det fanns en tid då det inte alls var självklart med dricksvatten här. När vi var på öns vinmuseum härom året så berättades det där att det vatten som fanns en gång i tiden fick gå till djuren – människorna fick hålla till godo med just det – vinet som tillverkades på ön.

Det gäller att prioritera.