Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
Jaha. Då har ett år till gått och en hel del har hänt. På hemmafronten har den ena av oss gått ner i arbetstid medan den andra har gått upp (i och med nytt jobb som kräver en del). Vi har berikats med ännu ett liten fantastiskt barnbarn och har fått umgås en hel del med dom som vi redan har. Jag fick lunginflammation och blev så sjuk som jag aldrig har varit förut i hela mitt liv (tror jag) och mannen genomgick en operation på Karolinska med gammakniv där en del döda kärl i hjärnan skulle tas bort. Allt det gick bra (tack och lov). Och vi har varit tillsammans allihop och firat jul i Malmö, jag är så glad över det. Över att alla vill vara med, vill bidra och vill vara tillsammans. Vi är ändå en familj där den äldsta är 89 ( i januari) och den yngsta är några dagar äldre än en månad.
Jag har också bestämt mig för att kunna vara här själv. Jag är ovan vid det och jag bär på en mörk – och ensamrädsla sedan jag var barn. Hittills har jag löst det med att bo i kollektiv, alltid ha familjen med mig eller bo bredvid trygga grannar. Hur skulle det gå här? Jag fick några dygn här i höstas och det gick hur bra som helst. Jag sov gott, körde bilen överallt (nästan) och kände mig helt lugn och trygg. Så nu utmanar jag det med att stanna tre veckor extra efter att mannen åker hem. Tre skrivveckor här som kommer att gå hur bra som helst.
Vårt manus till ”Huset ovan molnen” är inskickat till en hel drös med förlag och vi väntar med spänning. Om ingen nappar kommer vi ge ut den ändå – så ni som har läst ”Huset vid väldens ände” kommer få er fortsättning, det lovar vi. Hoppas att den kan komma ut under 2025.
Annars kan vi bara konstatera att världen är tokig. Så många konflikter, så många liv som har gått till spillo och så många som helt har tappat riktningen när vi försöker prata om det. Hur man någonsin kan överväga att tycka att det är nödvändigt att barn dödas och/ eller lämnas utan sina föräldrar övergår mitt förnuft. Det går inte att ta in.
Så med det sagt så önskar jag mig mer solidaritet, mer mänsklighet och mindre idioti av 2025. Jag håller alla tummar och önskar er alla ett Gott Nytt År! Felize año nuevo!
Ett gästinlägg av Sofi och Tomas dotter Hilma som nyligen återvänt efter en tre månader lång vistelse i huset vid världens ände.
”Ska ni köpa bröd?”
Vår granne dyker upp några meter nedanför mig och min pojkvän Simon i den alldeles för långa uppförsbacken till torget i El Pinar där vi bor. Han skrattar när han ser min andfådda uppsyn.
”Den här vägen har jag gått varje dag sedan jag var en liten pojke!”.
En liten stund senare når vi den lilla marknaden och träffar en vän till mina föräldrar. Jag frågar hur man bäst tar sig an backarna som utgör hela ön, det verkar inte finnas en enda plan väg.
”Man kan inte ha bråttom”, säger hon och nickar vetande. ”Man måste ta sin tid”.
På El Hierro finns inga snabba kickar. Inga motorvägar, städer eller shoppinggator. Här finns ingen stress eller ilska bakom ratten, man väntar hellre in den som klumpigt försöker parkera eller som stannat för att prata med en vän. Ofta funderar vi på om våra matbeställningar glömts bort på diverse restauranger, men det visar sig gång på gång att de vet precis vad vi väntar på. Man kan inte ha bråttom.
De grönskande kullarna, de storslagna utsikterna, det vilda havet, det ökenliknande kala underlaget av stelnad lava – det råder ingen brist på vyer. Varje gång vi tar oss från punkt A till B känns det som att färdas genom ett vykort. Sårbarheten det innebär att befinna sig på en väderpinad ö i Atlanten får mig att känna mig liten på det bästa av sätt – vi är i naturens händer och kan inte göra annat än att respektera och njuta av henne. Men stillheten, tystnaden och lugnet är nästan smärtsamt ovant och det tar oss veckor att matcha.
I slutet av vår vistelse intervjuar jag en svensk krögare som sålde allt han hade och skapade ett nytt, enklare, liv på El Hierro.
”Man blir testad här”, berättar han. ”Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det man inte tagit itu med hemma tvingas man ta itu med här.”
För mig och Simon har de senaste åren varit till bredden fyllda av läkare, psykologer, mediciner, sjukskrivningar och en ihållande känsla av att det måste finnas ett bättre sätt att leva. Att kasta oss ut i en tre månader lång vistelse på en märklig ö tillsammans med mina föräldrar, min bästa vän Lisa, hennes man Daniel och deras bebis Barbro visar sig vara det ultimata testet och precis vad vi behöver för att komma vidare. Inget hade kunnat ställa de senaste årens lärdomar på prov som de tre månader vi spenderar på El Hierro; en underbar, utmanande, vilsen och helt ny erfarenhet. Ett rått och intensivt sätt att möta oss själva och varandra. Plötsligt finns oceaner av tid och inga planer. Plötsligt finns plats för nya vanor.
Jag börjar gå upp med Barbro om morgnarna och hon skrattar nöjt när jag plockar upp henne ur sängen för att äta frukost i köket, bara hon och jag. På våra morgonpromenader träffar vi kvarterets alla hundar, höns, katter, åsnor och hon lär sig att imitera alla. Om jag ska vara ärlig är hon min favoritperson i världen. Eller ja, delad första plats med Simon. Att träffa henne varje dag, att få höra henne skrika, skratta, skoja och högljutt protestera alla nya regler som kommer med en nyfunnen rörlighet har varit som en varm brasa i magen.
Många gjorde långa resor med sina vänner i tjugoårsåldern, men jag missade det tåget. Nu, en tid i livet där många är mitt i en karriär, ett nytt och omskakande föräldraskap eller ett dyrt bostadsköp kändes det omöjligt att få till någon längre resa med en vän. Men livet har ett sätt att göra det omöjliga möjligt då och då. Jag minns inte när och hur beslutet togs, men någonstans på vägen valde Lisa och Daniel att rycka upp sitt liv för att följa med oss. Vi badar i naturpooler och hoppar från klippor, så länge havet tillåter. Vi dricker vin, solar, pratar med varandra på ett sätt som inte bara rymmer en grundläggande uppdatering. Den gråa stressen hemifrån rinner av oss lite mer för varje dag som går – vilken gåva att bevittna. Det enda att förhålla sig är dagen, tagen som den kommer.
El Hierro, kanske framför allt El Pinar där vi bor, är kantstött och låter sig inte sättas några fingrar på. Ingenting är tillrättalagt, varken människor, byggnader eller maten som serveras. Det är inte nödvändigtvis enkelt att ta ön till sig och det enda sättet att förstå livet här är att stanna länge. Efter att vi varit på plats i några veckor blir vi stannade på gatan av en äldre man som visar sig vara pappan till hon som äger byns pizzeria. Han stannar oss för att prata, inte om något särskilt men han berättar stolt om sin dotters restaurang och hans son som bor på Gran Canaria. Han ser vänligt och tålmodigt på mig medan jag letar i huvudet efter gymnasiespanskan jag inte rört på tio år. Vi stöter på honom många gånger efter detta och varje gång lyser han upp och frågar hur vi mår, som att vi vore gamla vänner. Hans dotter börjar hälsa glatt när vi träffas i matbutiken, hennes barn likaså. Det börjar också ägaren till restaurangen nere i hamnen göra och en vacker dag när kortet krånglar erbjuder kvinnan på slakteriet krita.
”Betala imorgon eller någon annan dag”, säger hon obrydd. Plötsligt och oförberett inser vi att vi bor här nu och har blivit välkomnade med öppna armar. Där någonstans blir El Hierro magiskt; detta är kärnan. Naturen, havet, vinet, osten i all ära men det är den självklara vänligheten och varma inkluderingen som verkligen utmärker ön.
Mina föräldrar köpte sitt hus på El Hierro för sju år sedan, efter det har de spenderat mer och mer tid vid världens ände. Ibland har det känts som att våra liv levts i två helt olika universum; deras på soliga El Hierro och mitt i en grå sjukskrivning. Eftersom jag är yngst och mest bortskämd (har jag hört) i min syskonskara, kan jag villigt erkänna att jag bitvis funnit det komplicerat att inte längre få hundra procent av deras uppmärksamhet precis när jag vill. Att de så generöst gav oss möjligheten att vistas här så pass länge och att jag dessutom fick möjlighet att ta med min partner och min bästa vän, är det finaste de hade kunnat ge mig. Vi har fått träffa deras vänner som i sin tur bjuder med oss att vandra i berg och skogar med deras vänner, vi har fått följa med till deras bästa badställen och absoluta favoritrestauranger. Vi har fått lära oss hur bevattningssystemet fungerar och blivit införstådda med att grannen Berto kommer över ibland bara för att prata en stund. Plötsligt verkar det inte konstigt alls att de vill spendera sin tid här.
På flygplatsen på väg hem känner jag och Simon blandade känslor, vi längtar hem men vill inte lämna. Vilken oerhörd ynnest att rymma så många platser i sitt hjärta. Att vara här i tre månader har varit renande, vi är nollställda och har börjat om från början.
Om jag skulle sammanfatta El Hierro på något sätt är det precis så. Vem du har varit förut, vad du gjort eller varför du kommit hit spelar ingen roll. Du är här nu och allt är förlåtet.
Vi gav äldsta sonen och hans dotter en snorkeltur här på ön när dom fyllde år i mars. Vi hade aldrig gjort den här turen och vinnaren från oss, den som fick äran att följa med, var … (virvel) … jag!
Vi bokade och inställde oss på kontoret till ”Buceo el Bajón” (det enda dykstället som ägs av Hierro-bor). En tripp som skulle innehålla både lite val- och delfinsafari och sedan, som pricken över i:et, en snorkling utanför alla badplatser och människor.
Vi var spända. Vi fick låna våtdräkter och simfötter (om man hade själv så kunde man ta med) och gick mot hamnen. Vi klev upp på en ribbåt, väl på båten kunde man lägga sina väskor och mobiler, matsäck och dricka i en lucka vid fören. Som en ordningsam svensk så tänkte jag ändå på att 1) ingen frågade om alla var simkunniga 2) det fanns inte tillstymmelse till flytvästar vad vi såg på båten. Aja, vi var tre som behärskar vattnet bra, så jag försökte tänka bort det.
Båten åkte ut, vi körde mor Tacorón. Vinden låg på från norr så det var den naturliga vägen utifrån hur vågorna gick. Havet var så där blått och klart som man bara drömmer om. Likaså himlen där inte ett moln fanns. Vi puttrade på och vår kapten berättade en massa spännande saker – på spanska, som vi förstod hjälpligt. Det var om delfiner, om ursprungsdelfinen Zifio, hajar och mycket mer.
Plötsligt tvärvände han båten och styrde rakt ut i havet. Full fart framåt. Vi tittade på varandra och sa ”nu har han sett något”. Och det hade han. Det var en massa brunaktiga sjöfåglar, typ måsar, som flög runt och dök ner i vattnet. Vi fattade ju inte vad det betydde men efter den här utflykten så förstod vi att av det kan man läsa av en massa saker. Bland annat att där finns det troligen delfiner.
När vi närmade oss så stängde han av motorn, så vi kunde ligga där och följa vågornas gungande. Och då – där kom ett gäng unga delfiner. Så lekfulla, så lugna och så stillsamt simmande. Som ett med vågorna, samtidigt som dom simmade under båten och utmed båten. Visade upp sig.
Mäktigt värre.
Vi försökte att njuta av stunden, vi ville verkligen vara där i nuet, så det blev inte så många bilder och filmer, men lite får ni ta del av.
Det är också en storslagen upplevelse att få se ön utifrån. Man får en helt annan känsla av bergen, alla brun-röda nyanser och de omväxlande runda och vassa formationerna. Det är unikt!
Innan vi kom fram till vårt snorkelställe så hann vi dessutom se både ryggen på en val och fenan på en haj.
I dag när vi var nere i Restinga och skulle bada la vi oss vid den vita stranden som ligger längst bort från hamnen. Det är så fint iordninggjort med stenlagda stigar som slingrar sig över alla vassa lavastenar. Lite här och där, när bergen och klipporna tillåter, går det ut små utstickare i form av trägångar som slutar med en eller flera träplatåer för solandet och en badstege ner i det klara och härliga havet för ett dopp. Men när man alltså har gått till slutet av den här stenstigen så finns där en närapå vit sandstrand att ligga på, även om det fortfarande är en stenbelagt botten. Här finns också några träpergolor med sittgrupper under, så man kan få sig lite svalka i skuggan.
Hur som helst, vi är här nu med vår äldsta son och hans familj. Förra gången dom var med oss här på El Hierro såg vi en sköldpadda bland fiskebåtarna och det var så fantastiskt (se tidigare inlägg). Den här gången hade sonen vår sagt till sina barn att om han än en gång fick se en sköldpadda så skulle han hoppa i och simma med den! Alla i familjen älskar att snorkla så på med cyklop, simfötter och ut i havet. Där fanns färggranna fiskar, märkligt formade fiskar, vackra stenar och allt annat som vi brukar se i undervattensvärlden. Men efter en halvtimme hände något. Sonen, som hade simmat iväg en bra bit, ropade till sin familj att han just simmade med … en sköldpadda! Snabbt, snabbt gick hela familjens simfötter. Alla ville ju! Och tänk. Alla hann dit, alla fick simma bredvid den tålmodiga stora havssköldpaddan och alla var lyriska. Den var så söt när den simmade uppåt ytan och hämtade lite luft. Det går liksom i sån sävlig takt. Uppåt, uppåt, uppåt. Andas lite. Sen neråt, neråt, neråt. Äta lite. Så om igen. Och igen. Tillsammans med en mänsklig familj som fnittrade av lycka där under vattnet.
Vi räknade ut att det är vårt femte nyår här i huset. Vi har firat med min mamma här på plats, ett år var en av sönerna här och åt hummer med min man medan jag själv låg med ryggskott och tre av gångerna har vi varit ensamma och stått ute på terrassen och följt fyrverkerierna på himlen. Fyrverkerierna som för övrigt också har skiftat i antal och storlek från år till år. Förra året ville det aldrig ta slut, medan det i år var lite smällar uppe i Las Casas.
I år hade vi tre tidszoner att hålla reda på. Ena sonen och hans familj firade i Finland och på deras tolvslag så var klockan bara 22.00 här. Resten som befann sig i Sverige skålade vi med 23.00 för att slutligen orka knäcka en liten miniflaska med bubbel till vårt eget tolvslag.
Det känns så otroligt härligt att kunna skåla in det nya året med vetskapen om att vi har nio orörda veckor här framför oss. Veckor som vi ska ägna åt varandra, åt att vandra och promenera, bada och snorkla i havet, åka runt och upptäcka ännu fler ställen på den här magiska ön. Det är konstigt att det fortfarande uppenbarar sig nya ställen att hisnas över trots att den här lilla jordnöten är så liten.
Nästa år kommer vår bok ut. Huset vid världens ände. Den utspelar sig här på El Hierro. Vi startade vårt gemensamma bokprojekt när vi var här på vår första långledighet 2020. Boken är en relationsroman om påhittade karaktärer men som samtidigt har kommit till utifrån inspiration från alla möten och personer vi har snappat upp under dom veckor och månader vi har varit här. Det är så fint att vi även under månaderna som vi är hemma i Sverige kan krypa upp i fåtöljerna, tända en brasa och förflytta oss hit till ön. Bara genom att skriva oss hit. Att bli Lisa, Luca, Juan och Mia och alla dom andra som ryms i boken. Det blir som att kunna vara här även när vi är där! Så nu håller vi på med uppföljaren, för det här konceptet kom för att stanna! Om ni vill följa vårt bokprojekt så finns vi på Insta som @sofi_och_tomas_bokprojekt.
Så välkommen 2023 – jag tror att det blir ett bra och spännande år. Och för världen hoppas jag att året kommer att innehålla mer av ingredienserna medmänsklighet, solidaritet, kärlek, tolerans, jämlikhet och fred. För alla.
Huset vid världens ände 