Fiske – Huset vid världens ände

I tio dagar har det firats här igen. Den här gången är det El Carmen som har hyllats och det är till hennes ära det har festats. Det har varit en del mindre event fram till helgen nu – och igår, söndag, var det liksom ”la gran final”. Den missade vi tyvärr, men i lördags var en del av familjen på plats och fick vara med och tillbe Carmen. Havets Drottning. La Reina de los Mares.

Allt börjar med en viktig katolsk orden, Carmelites på 1100-talet. Flera hundra år senare började fiskare och sjömän be om beskydd från helgonet Maria av Mount Carmelo – Virgin of Carmen. Hon blev liksom adopterad som beskyddare av dessa och sen dess så har hon varit viktig i varje fiskeby i Spanien.

Så den 16 juli (jag tror att datumet kan variera något) så festas det. I La Restinga ordnas det både med vatten- och skumlek på stranden, det spelas fotboll, det är musik och fyrverkerier. Det bjuds på brödraskapslunch där på strandpromenaden. Mitt i all fest så finns det ett allvar, som att alla stannar upp och ägnar en tanke åt fiskare som har behövt sätta livet till, och det är helt tyst sånär som på den fiolspelande flickan som står mitt i lavastranden. Hela stan släcks ner. Det är bara flickan och statyn av Carmen som är upplysta. Alla är knäpptysta. Och hedrar.

Mäktigt.

Men sen. Festen fortsätter och det blir ett sjudundrande fyrverkeri som aldrig verkar ta slut därute på piren bakom alla fiskebåtar. Det sjungs och det äts glass, och framåt småtimmarna dansar alla till Herreño Boys.

Det är så det festas här på El Hierro. Här blandas party och allvarliga traditioner. Och lek och sport, god mat och hög musik. Man umgås. Äldre som yngre.

Det är fint.
Och så himla inkluderande – även om man inte alls förstår vad som firas så får man vara med. På riktigt. Det står till och med i programmet.
”Alla invånare och alla besökare”.

Alla.

… så mycket. Känslan av frihet, insikten att vi alla är så små i förhållande till havet och vetskapen att vi, med våra oansvariga handlingar håller på att utarma havet. Sakta men säkert. Men fortfarande. När vi befinner oss på en liten ö mitt i Atlanten så får vi så mycket av just havet. Vi blir beroende av havet, det är nära och viktigt. Jag har pratat med fiskare som berättar om alla olika regler för fiske runt ön. Dom här reglerna förbjuder stora industribåtar att fiska runt El Hierro, dom närmaste sexton landmilen runt ön är fredade åt inhemska små fiskebåtar. Det här medför att det är långt ifrån utfiskat här och det är för väl. Nere i hamnen i La Restinga kan man fortfarande varje dag komma till hallen som tar emot dom små fiskebåtarna med red snapper, viejos och olika sorters tonfisk som man kan köpa.

En dag när vi var på den östra sidan av ön så såg vi hur fiskepolisen, Inspección Pesquera, intensivt studerade havet med kikare. Det fanns ett allvar och alla var dom väldigt koncentrerade. Ett par dagar efter kunde vi läsa om att det hade varit tjuvfiskare som dels hade fiskat upp fridlyst fisk, dels med förbjudna fiskeverktyg. Fångsten höll sig inte heller till dom mått som man som fiskare har att förhålla sig till för att säkerställa att beståndet fortsätter att växa. Dom här tjuvfiskarna blev haffade med 29 kilo förbjudet fiskad fisk. Inte mycket kan man tycka, men med El Hierromått mätt så betyder det att dom kan dömas till 600 000 svenska kronor i böter. Och det är mycket. Man förstår allvaret i att värna om undervattenskulturen när man läser om liknande händelser.

En annan sak som havet ger är så klart bläckfisken, den här mytomspunna varelsen. Det vetenskapliga namnet är ”cephalopoder” som är grekiska och betyder huvudfoting, vilket man kan förstå när man ser dom. Här på El Hierro äter man bläckfisk på alla sätt. Den finns som konserv, den finns som hel och inlagd med alla ben med sina sugproppar härligt utlagda över tallriken (pulpo a la vinagreta), som en del i en mustig paella och den finns naturligtvis som friterad; Calamares a la Romana. Allt lika gott. Ibland hittar du små pyttebläckfiskar som har friterats hela – dom är gudomliga. Inte något segt alls, inga hinnor, bara krispigt och havigt.

Har man tur så kan man få se en bläckfisk när man snorklar runt ön. Men då ska man som sagt ha tur. För olika bläckfisksorter har olika smarta lösningar för att inte bli sedda. Någon har förmågan att ändra färg och kamouflera sig medan en annan har celler i huden som reflekterar ljuset så den lyser bort sin egen skugga för att förvilla. Naturen slutar aldrig att överraska.

Men ibland är den orädd och nyfiken. Två gånger den här vintern har vi varit med om att den har klättrat upp på ett badande ben med sina sugproppar. Inte alls hotfullt, bara nyfiket.

Jag vet inte om det bedrivs något storfiske på bläckfisken, jag vet inte ens hur det skulle kunna gå till? Det jag har sett några gånger är snorklare med tunna spetsade pinnar som har lyckats fiska upp några. Dom gömmer alltid dom där spjuten när dom lyckliga kommer med den slingrande klumpen, så jag tror inte att det är lagligt. Men det som ändå känns bra är att den äts upp. Alltid. För här på El Hierro är bläckfisken havets guld.

(PS. Vet ni att en bläckfisk har en mun som påminner om en näbb? Den kan bita ganska hårt… Ds.)