Vad händer när det fina Hierro-vinet tar slut?

När vi är här på sommaren och på hösten så brukar vi alltid åka till vår grannbodega Elysar och köpa några kartonger med vin och lägga i vårt mörkaste förråd. Bara för att vara på den säkra sidan. Alla vinbodegor här är nämligen ganska små, så det kan hända att årets vinskörd tar slut. Men hittills har vi inte riktigt varit lika förutseende vad det gäller vinet från den andra sidan: Frontera-vinet. Det har nästan alltid funnits. Kanske inte i alla affärer men åtminstone i den som ligger precis vid den sidans vinkollektiv.
Det är det absolut bästa vino blanco som ön har. Torrt, krispigt och svalkande. Med smak. Vi älskar det helt enkelt.

När vi kom ner nu några dagar efter jul och skulle köpa det så gapade hyllorna tomma. Visst fanns det vita Fronteraviner, men bara dom där som är frutado. Det vill säga fruktigt söta.
Det är inte någon favorit om jag uttrycker mig milt.

Okej, vi fick väl nöja oss med alla importerade viner från fastlandet. Dom är också fina – men inte riktigt lika goda. Ibland blir vi också överraskade när vi äter ute, då kan restaurangen ha en helt annan sorts vin som också tillverkas på ön – men som vi aldrig har sett i butikerna. Vi har också sett att det planteras nya vinstockar med hjälp av stöd från kommunen utspritt på ön vilket ger hopp om nya fina viner.

En dag när vi körde vår bil på vägen nere på Frontera så ser mitt tränade vinöga att det faktiskt ligger en flaska av favoritvinet i en disk. En disk som har Hierro-ostar i olika smaker och deras egna quesadillas. En liten affär. Vi tvärnitar och slänger oss in. Ägaren ser finurlig ut och säger att han har några stycken kvar. Under disken.
Vi får köpa fyra flaskor för ett pris som är lite mer än vad det brukar. Men det betalar vi så gärna.

Det är ju trots allt öns bästa vita.

La Maceta

Dom mest naturliga av alla iordninggjorda pooler i lavasten är dom som ligger på Fronterasidan på badstället La Maceta. Det finns tre pooler varav en är lite grundare, som en barnpool. Men det är halt och fullt av sjögräs både på botten och runt poolväggarna, så det blir lite slipprigt att ta sig ner i den. I dom större bassängerna finns det både badstegar och olika trappor som går ner i vattnet.

Havet slår in så det är samma vatten på insidan som på utsidan och det går att snorkla i bassängerna eftersom även fiskarna åker med vågorna in.
Det är det här som är det fina med det här stället – eftersom havet ofta är vilt och dundrande så är det bra med badställen där man kan havsbada ändå, även om man ska vara försiktig även här.
Havet ska man alltid ha respekt för.

Här finns också några fina och rejäla grillar bredvid ett område med tunga stenbord och bänkar. Allt ligger under torkade palmblad så det är skuggigt och svalt. Här kan hela familjer och släkter tillreda sina helg- och semesterluncher. Sorlet och tjattret är konstant, röken från eldarna bolmar medan ungar och springer runt och leker. Dom som behöver kan vila sig där i palmbladens skugga.

Det är begränsad yta att ligga och sola på, men å andra sidan blir aldrig folk irriterade för att man lägger ut sin handduk precis bredvid deras. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som man säger. Har man tur och vill vila sig lite från solen kan man också hitta en liten minigrotta att krypa in i!

Om man inte vill grilla sin lunch så finns det två restauranger nere vid La Maceta. En har vi ätit på. Det är nya ägare sedan tidigare i år och det har blivit en rejäl uppfräschning med fler uteplatser och fint lagad mat. Rekommenderas!

Det finns en man här som man ibland träffar på i La Maceta. Han kastar sig i det vilda havet och snorklar sig ut till klipporna utanför dom iordninggjorda bassängerna. Där vet han var bläckfiskarna har sina krypin och det kan hända att han kommer upp med händerna fulla av dessa. Han håller dom i ett fast grepp medan deras alla armar kravlar sig upp på hans. Sen slår han ut bläcket och tar med dom. Kanske han säljer dom? Eller själv lägger dom på grillen?
Jag vet inte, men en sak vet jag. Att hoppa i utanför poolerna, i det vilda havet, det skulle jag aldrig rekommendera. Det verkar alldeles för farligt.

Från La Maceta till Las Puntas – vilken fantastisk led!

Idag har vi upptäckt något nytt igen. Det gör vi som bekant lite då och då på den här lilla spännande ön.
Om man ställer bilen nere vid La Maceta så kan man gå utmed havet ända till Las Puntas och tillbaka igen. Det är en lagom lång sträcka på 5 kilometer allt som allt och den är så vackert iordninggjord med trätrall och sand, murar och sisådär sju-åtta miradorer med sittplatser utmed vägen för den som behöver vila. Eller för den delen bara sätta sig och ta in det magiska och storslagna med havets vågor som dundrar på ena sidan och den branta och magnifika bergkammen på den andra. Det är en lätt led, inte mycket branta backar förutom precis i början av Las Puntas där det är en slingrig trappa för att du ska komma upp på höjden där resten av leden går.

Någonstans i mitten av leden, vid La Manejita, finns en helt fantastisk liten stenstrand omgärdad av den mest spännande naturkonst. Det är en utskjutande udde som är uppbyggd av polygoner. Det ser så där minutiöst planerat ut, det är som en gigantisk kyrkorgel med ett otaligt antal pipor.
Det här har uppkommit i samband med att lava har kylts ned, men hur kan det bli pentagoner och hexagoner? Jag försökte så klart ta kort, men det blir ju inte alls som i verkligheten.
Så om du är på ön, ge dig själv den här upplevelsen. Den är så speciell.

Det var lite blåsigt när vi gick vilket förstärkte känslan av det vilda i och med att havets vågor slog in, bubblande och skummande. Alldeles turkosfärgat in mot klipporna. Stenmurarna går som alltid i nyanserna svart – brunt. Det var frodigt utmed stigarna av gröna växter, orange lav på stenarna, röda små markväxter och gula och lila blommor. Varje gång jag ser att det växer så mycket på den här sand- och stenbädden tänker jag; vad lever dom av, dom här växterna? Av ingenting?

Jag blir så glad över att det görs i ordning leder och utkiksplatser så man lätt kan ta del av det speciella med El Hierros natur. Jag blir också glad över att det så sällan är skräpigt utmed dessa stigar, nästan aldrig faktiskt.

Men. Det finns något som jag blir förundrad över. Varför i herrans namn tar inte hundägare upp efter sina fyrfota vänner? Hur svårt kan det vara? Nu gick vi där och njöt, men behövde ändå hålla ett öga i marken och ropa ”broken glass” till dom vi mötte. För det har vi lärt oss av vår engelska granne, och det låter ofrånkomligt bättre än hundskit. Men äckligt är det.

Ännu en restaurang utöver det vanliga – Con Fusion.

För ett år sedan öppnade en restaurang på Fronterasidan som heter Con Fusion. Jag tänker att det är ett namn med olika betydelser, confusion på spanska blir förvirring på svenska och con fusion kanske man kan översätta som med en i hopslagning. Det är inte bara ett snyggt namn, det är bra också.

Vad det gäller i hopslagningen av olika länders kök är det tydligt i menyn. På tapassidan finns det argentinska empanadas, hemmagjorda köttbullar, norsk lax, falafel, lammspett och en hel del ost- och skinkplock här från ön. Det finns relativt många vegetariska alternativ som till exempel spenatpajerna och zucchinigratängen med smält ost. Som huvudrätt har dom en stående vegetarisk tallrik som man får fråga vad den innehåller just den här dagen.

Det är roligt att äta här. Är man flera så kan man beställa in många tapasrätter och ställa i mitten av de generöst stora borden (som ägaren har byggt själv) och dela på. Allt vi har smakat på och ätit här är gott.

Inredningen på Con Fusion är mysig och det är inte alls den där avskalade lysrörsstämningen som annars är typisk här. Nej, här är det mörk inredning, det är mjuka och sköna tygstolar och det står ljuslyktor på varje bord. Både inomhus och utomhus.
Förutom dom matbord som finns står det också ett runt litet ”loungebord” med några fåtöljer runt. Där ligger det lite avslappnat några tidningar, någon bok och ett schackspel. Här kan man hänga och bara ta en öl, eller sitta och äta om det är fullt vid de andra borden. Det här är ställets bardisk eftersom själva disken är omgjord och byggd inåt köket. Det betyder att känslan är att man är inne i restaurangens hjärta, det finns ingen disk som håller dig utanför. Lite hemmakänsla.
Det är trevligt. Annorlunda. Och kanske skapar det en del förvirring?

Läget på Con Fusion är också bra. Det ligger nere i Las Puntas så utsikten är dramatisk och de höga och kraftiga vågorna hörs slå mot klipporna. Vi hängde på låset när dom öppnade klockan 19.00 och hann precis ta del av den fantastiska solnedgången.

Efter ett par timmar, vid veckosluten, får man njuta av lite härlig musik. Det är far och son, Nicko och Leo, som spelar covers och underhåller oss. Det här är verkligen ett uppskattat inslag, för livemusik på det här viset hör inte till vanligheten här.

Det förekommer naturligtvis med pompa och ståt, trummor och dans, när det är festligheter och karnevaler, men på en vanlig fredag- och lördagkväll är det inte så lätt att hitta.

Tack för det!