Regnet ger en grön och blomstrande ö.

Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.

Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.

Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.

Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.

Och tackar regnet.

Ta vara på naturen.

Det är så roligt för mig att lära mig om olika vildvuxna växter och örter här på ön. Igår var jag på vandring med en tysk vän, Sonja, som har bott här i över trettio år och hon visade mig några ställen där jag kunde plocka både rucola och en söt sort av vildlök. Det har regnar så väldigt lite här så bladen vi fann var små men hade en underbar smak.

Vi plockade så vi fick en bra grund till en härlig lunchsallad. Vi hackade upp lite olika saker vi hade hemma i kylen men rucolan fick absolut en framträdande plats. Så avnjöt vi en lång och fin eftermiddag med både god sallad, fina samtal om livet och meningen med det och en torr cider.

När allt det var avklarat så gick vi ner i vår barranco, vår ravin, och plockade loss ett gäng med kaktusfikon. När vi köpte lite mark i anslutning till vår tomt så fick vi flera kaktusar på köpet som varje år har en massa gulröda frukter. Jag har försökt ta hand om dom, men alla små hullingar som finns på dom är så svåra att undvika.

Men nu skulle Sonja lära mig.

Vi plockade av dom med hjälp av en liten kartongbit för att slippa få dom små stickorna i huden. Sen la vi dom på en bädd av torkade pinjebarr och liksom borstade dom med en knippe torkad timjan. Bara förde dom fram och tillbaka. Sen var dom lena som barnrumpor!

Vi skalade och samlade ihop innanmätet. Jag mixade och silade bort dom hårda kärnorna, blandade alltsammans med ett par apelsiner som jag hade ”pallat” från grannens tomt och vips – en sådan underbart god och supernyttig juice!

Och det som var kvar av rucolan gjorde jag en pesto att klicka över pastan ihop med lite parmesan. Jag blir lycklig av att få kunskap om hur jag kan använda naturen på ett hållbart sätt. Give and take.

Jag hade några plantor rucola med mig hem som jag har petat ner i vår torra jord, kanske att jag inom kort har en äng med massa gröna blad och dom små vita blommorna och några livskraftiga plantor som sprider sig här, på nära håll? Hoppas!

Vårt citronträd dignar!

Jag vet att jag har skrivit om våra citroner tidigare, men jag är så stolt och jag älskar både vårt träd och våra citroner. När vi flyttade hit så var vårt citronträd en ganska sorglig syn. Överallt satt det ulliga löss, det såg ut som det kryllade av vita gråsuggor. Därtill alla små kommande inkapslade löss som miljontals små vita prickar, som sockerkristaller, på undersidan av blad som skrumpnade ihop, i grenklykorna där det kunde samlas ett helt kluster och på stammarna.

Jag googlade och läste om vad man kunde göra för att hjälpa trädet att må bättre. Jag lärde mig att det där vita var som ett skal och att det var inne i det där skalet som själva lusen levde sitt liv. Jag fick fram att det fanns en nyckelpiga som åt dessa löss, men har fortfarande inte kommit på hur jag ska få hit ett gäng. Jag tror dom kommer att dö i postgången och jag tror inte att det är så poppis att ta med några i handbagaget.

Så jag började som jag brukar hemma. Såpvatten. Jag tvättade varje blad, klämde sönder alla löss jag hittade, jag sprayade. Samtidigt startade vi upp en bokashi här så vi kunde få lite jord att hälla runt trädet, det har visat sig vara effektivt för många skadedjur hemma i Sverige. Precis bredvid citronträdet växer en dadelpalm med långa och många palmblad och stora, tunga dadelklasar. Det här bidrog också till att det blev snålt med sol på vårt älskade träd. Så vi har kapat och sågat bort en hel del palmblad, so ofta vi har kunnat för att ljusa upp det.
Sen hittade jag Neemoljan, en ayurvedisk olja från Indien. Den gjorde susen! När man sprayar med den så bildas ett skyddande lager och den stärker växtens immunförsvar. Så bra.

Så har vi till slut vårt lilla enkla bevattningssystem. Vi har lagt ut en slang genom hela växtligheten ,ed små borrade hål i, kopplat på en timer så det vattnas en timme tre gånger i veckan. Bara lite, men tillräckligt för att alla ska få det dom behöver i vattenväg; både ödlor, katter och växter.

Nåväl, nu mår trädet så mycket bättre och citroner har vi i hundratals. Vi ger bort, vi kokar marmelad och vi äter och dricker citron så mycket vi kan.

Den här gången har jag gjort en fantastisk citron- och ingefärsshot (med chilli) att slurpa i sig på morgonen och av grufset som blev kvar när jag silade den mixade blandningen gjorde jag … kakor! Supergoda! Jag blandade bara ut citron- och ingefärsröran med smör, socker, honung, bakpulver och skjuts in i ugnen i 20 minuter. Voilà!

Nyfikenhet är en bra egenskap!

Och för att hylla vårt träd, och citronerna, heter vår tredje bok i El Hierro-serien Huset i citronträdets skugga.

Fikon – Higo

El Hierro är troligtvis självförsörjande på fikon. Det finns alltid torkade att köpa i små eller större plastpåsar. Under vissa delar av året hittar man dom även färska såklart.
Dom är söta och mjuka och passar till det mesta.

Tänk er en tallrik med den rökta och speciella Hierro – osten, lite hemkokt citronmarmelad och uppklyftade fikon. Oavsett om dom är torkade eller färska så slår det högt som kvällssnacks.

Bakom den här frukten som finns och växer över hela ön finns det mycket mystiskt och hemligt. Linné kunde inte klassificera den eftersom han inte hittade några ståndare i växten. Märkligt. Det brukar ju behövas för befruktningen.
Nåväl, en förenklad version av fikonets hemliga väg till att bli den där goda och söta, fullspäckade frukten skulle kunna se ut ungefär så här. Håll i er nu!

Du kan aldrig se ett fikonträd blomma. Själva fikonet är en skenfrukt som består av en typ av uppsvälld blombotten. Så blommorna finns inne i fikonet och ser aldrig solljus. För att befruktning ska ske behövs det hon- och hansteklar som lägger ägg och parar sig inne i fikonet. Hanarna dör där inne när parningen är klar, utan att någonsin ha sett dagsljus. Honorna jobbar på lite mer och kan flytta sig från det ena fikonet till det andra.

Tänk naturen ändå. Helt ofattbart konstig och finurlig.

Hos vilda fikon finns flera fruktperioder som producerar olika söta fikon. Däremellan ser dessa kraftiga, vilda trädbuskar helt döda ut. Inte ett grönt blad så långt ögat når. Sen kommer det. Ett fikonlöv i taget, stora och med deras speciella form tills de är sprakande och majestätiska i allt sitt gröna.

Fikonet som finns här på varmare breddgrader heter Smyrna-fikon. Det finns ett sorts talesätt här som kan vara bra att känna till. Jag minns inte exakt hur det var, men kontentan är att man aldrig ska somna under ett fikonträd. För alla kan vi väl föreställa oss hur det skulle kännas att vakna upp full av droppar från den söta fikonsirapen på kroppen och i håret.

Och det vill man ju inte. Även om det nu finns lite döda steklar och annat i fikonet så vill man ju stoppa allt det söta och fröknastriga rakt in i munnen. Jag tänker att dom där smådjuren ändå måste öka på proteinhalten, och det är ju bra.

Full gas när vi kommer åter till vår paradisö!

Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!

Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.

Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.

Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.

En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.

Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?

Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.

Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.

Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!

På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.

Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.

Nu så!

Tuno Indio – Kaktusfrukten.

Vi har ju fått köpa till en liten bit mark av våra grannar. Det består av några uppmurade terrasser med gräs, blommor, mandel- och fikonträd. Det som tillkom var också en hel del kaktusar. Riktigt många.
Kanarieöarna har historiskt sätt varit en viktig korsning för olika handelsvägar mellan Europa, Amerika och Afrika. På 1400-talet hämtades fikonkaktusen från Amerika för att den skulle odlas på öarna och den anpassade sig bra i det här klimatet. Nu växer den hej vilt!

Kaktusfrukten, eller kaktusfikonet, är ett så kallat superlivsmedel. På spanska heter den Tuno Indio, denna fantastiska växt. Inuti är köttet saftigt och mörkrött. Den röda färgen är inte att leka med, så använd plasthandskar om du har när du skär och tillreder, och gör det någonstans där det går att torka bort färgen. Tänk rödbeta och tänk tio gånger starkare färgpigment. Vackert men vem vill gå omkring med illröda händer?

En fråga är också hur man kommer över den?

För några år sedan var jag tvungen att testa att ”palla” en frukt som växte precis vid gångvägen där vi gick. Jag hade hört att den skulle vara täckt av små hullingar, men inte såg jag några!

Men visst fanns dom där. Som små ludna vassa knivar som jag fick leva med i flera dagar. Jag fick tips om att ta silvertejp på fingrarna och dra bort hullingarna. Ja, lite bättre blev det kanske?

Här på ön har vi sett att en del använder sig av kaktuspincetter, det vill säga stora tänger av trä med fördjupningar i för att kunna plocka frukterna utan att riskera att händerna blir obrukbara. Vi jobbar på att försöka få tag på en sådan.

Nåväl, superlivsmedel ska man ta hand om. När man väl har fått tag på frukten och lyckats slipa bort alla små taggar så kan man använda den till mycket. Du kan koka ris i juicen, du kan koka marmelad och ha till osten på dessertbordet och du kan naturligtvis bara äta den. Jag som inte alltid gillar söta saker älskar den fräscha smaken! Den är godast om den har fått ligga i kylen ett tag.

Men. Se upp för dom små men stenhårda kärnorna. Dom är det bara att svälja, det hjälper matsmältningen.

Varför är det ett superlivsmedel, då? Jo, den innehåller massor av nyttigheter. Som exempel så finns det mer kalium, kalcium, E-vitamin, magnesium och K-vitaminer än i tex dadlar och bananer.

Tills vi har hittat vår plockpincett så är vi lata och köper frukten i affären eller på marknaden. För äta den vill vi ju göra!

Citroner – Limones 🍋💛🍋

Första gången vi gick omkring här i vår trädgård så var det som julafton! Så många fina växter som omgärdade vår stenlagda terrass. Lavendelbuskar, fetbladiga rosa och gula blommor som kröp över muren, Margeriter, olika stora och små suckulenter, vårt fina mandelträd i mitten, pelargoner i alla färger från ljusrosa till lila, liljor och en massa annat som vi inte visste namnen på. Vi hade också en stor dadelpalm och i skuggan av det växte rosmarin, druvor och ett citronträd.

Just citronträdet har jag jobbat en del med. Jag upptäckte att det var en massa ullöss på det så de första åren ägnade jag dagar åt att tvätta bladen, plocka alla vita lösskapslar och mosa mellan fingrarna och spraya med något såpliknande som jag hade lyckats få av en granne som hade köpt det på Teneriffa. Vi trimmade palmen varje gång vi var här för att citronträdet skulle få mer luft och mer sol.

Vi har också en bokashi här som vi försöker blanda upp den speciella vulkanjorden med. Det går så där, men skam den som ger sig.

Jag har googlat och flera gånger har jag tänkt att jag ska köpa den glupska brunaktiga nyckelpigan Ullus som tydligen ska vara en bra biologisk bekämpare. Men varje gång tvekar jag…kanske det inte är bra att beställa och tänka att posten ska leverera ända till El Hierro? Levande djur liksom? Och att ta dom i handbagaget verkar inte heller så bra…

När vi nu kom ner efter nästan åtta månader så hör och häpna! Det var fler citroner än vi någonsin har haft på trädet! Stora och små, mogna men ännu fler som kommer tids nog! Jag är så glad att allt jobb verkar ha givit lite utdelning till slut.

Jag älskar citroner! Jag använder dom i det kalla vattnet som jag måste dricka massor av, jag kokar te på citron och ingefära, jag marinerar fläskkotletterna i citron och rosmarin innan dom läggs på grillen, jag använder det som smaksättare i nästan all sallad och så mycket mer.

Den här gången har jag tagit med en liten flaska med Neemolja. Jag har också lyckats transportera hit såpa från Sverige som har en annan doft så jag inbillar mig att den är mer verksam. Så nu har jag sprayat både träden och mig (det blir lätt så när man sprayar uppåt 😊) och i eftermiddag kommer också en speciell palmröjare, för nu är palmen så hög och full av dadelklasar så vi inte klarar av att tämja den själva längre!

Ännu mer solljus alltså till alla dom citroner som kämpar på 🍋💛🍋!

Marknader

Det finns några småmarknader på ön. I El Pinar är det på lördagens förmiddag som det finns några bord med lite frukt och grönt uppe vid marknadsplatsen som ligger bredvid skolan, allra längst upp i Taibique- området. Där är inte mycket, men ett par – tre bord kan det finnas. Och lite kläder om man har tur.
I Valverde är det också lördagen som är marknadsdag. Där är det något större, det kan finnas vin, blommor, frukt och grönt, hemgjord mojo och lite annat. Men fortfarande är det bara fem-sex stånd som samsas på torget mitt emot sjukhuset.
Den största marknaden finns på Fronterasidan. Det är som en inhägnad plats med en hel del olika marknadsstånd. Där finns självklart stora hyllstånd med rikligt av grönsaker som ananas, avokado, mango, bananer, citrusfrukter, druvor, sallad, solmogna tomater och bönor. Där finns också en del klädesstånd som säljer till förmån för någon djurorganisation. En gammal man har sin hörna och gör fantastiska korgar i olika storlekar och utseende. En tysk kvinna säljer hemstickade kläder, väskor och hårband. En annan är keramiker och gör fina muggar, krukor, små fat och kylskåpsmagneter. Där finns bröd och smycken, oljor och röror.

Och ibland när man är där så kan det hända något oväntat. Som i söndags när vi skulle köpa lite fikabröd för att ta med till våra vänner Bengt och Christina som bor där på Fronterasidan. Då var där en hel orkester som sjöng och spelade och marknadsbesökarna kunde inte stå stilla. Gamla, unga, barn och tonåringar. Livet!

Solmogna frukter

Vi var lite oförberedda på hur mycket olika frukt och grönsaker det växer här på ön. Och då har vi inte varit här alla månader på året än, så vi förstår att det finns mer att uppleva.
Dom första sommarveckorna som vi var här, när vi gick in i våra grannars trädgård efter att dom hade messat till oss med utrop som att ”kom så fort ni landar” och ”vi måste få hjälp med att äta upp allt” så var det att gå in i en sagoträdgård.
Nektarinträden dignade, plommonträden var överhopade av lila frukter och aprikosträden var uppstöttade med träklykor för att inte dom frukttyngda grenarna skulle knäckas. På taket till ett uthus låg det gigantiska lökknippen på tork, druvklasar hängde ner mellan spjälorna på spaljéerna och från pergolan.
Citronträd och apelsinträd, physalisbuskar och paraguayoträd.
Och i landet växte det vattenmeloner, bönor, squash, aubergine, sallad, selleri, gurkor.
Den här trädgården tillhör alltså ett fransk-engelskt grannpar; Antoinette och Martin, som bor här på heltid. Dom har förutom sin trädgård några hektar med perfekt skötta vinstockar, så lite egengjort vin får vi alltid när vi är där också. Både vitt, rosé och rött.

Första gången vi var där och plockade aprikoser…det var som en helt ny upplevelse. Solvarma, söta, mjuka och alldeles ludna mot handens insida. En helt annan smak än på dom som vi kan köpa hemma. Djupare, mustigare. Mer helt enkelt. Man skulle inte dra i dom, det var Antoinette tydlig med. Dom släpper i din hand, sa hon. Då är dom mogna.

Eftersom vi är här så få veckor under året (än) så utrustar dom oss också med hemmagjorda marmelader och inläggningar av alla frukter. Så vi lär oss att använda dessa på helt nya vis; den rökta El Hierro-osten tillsammans med citron- eller aprikosmarmelad, koka med frukten i grytor, en äggwrap med aprikosmarmelad gratinerad med lite av den nämnda osten…mmm. Och squash. Vad kan man inte göra av den? Vi har ätit flera olika pastarätter, vi har gjort röror att doppa brödet i, vi har bakat och fyllt med olika innehåll. Mmm.

Grannar ❤

(Dom ska förresten sälja, finns det någon som är intresserad? Dom känner sig lite för gamla för att orka med att sköta om allt…)