Fiesta – igen!

Lördag kväll och nere på stranden i La Restinga håller man på att bygga upp en stor scen. Med havet, hamnen och piren som kuliss bakom dj – bordet, sanden som dansgolv och bergen som inramning. Det är glatt, det är dans, det är hög musik. Gamla människor är där, föräldrar är där med de minsta barnen medan de lite äldre och ungdomarna är där själva. I veckor har La Restinga olika evenemang för att fira och hedra deras skyddshelgon Carmen. Det är sportgrejer, det är lekgrejer, det är festgrejer.

Vi står mitt i folkhavet och dansar, rör oss tillsammans med alla andra i någon slags gemensam gungdans. Alla som har självlysande diadem med öron, färgade och lysande trollstavar gör så att den mörka natten gnistrar. Vi ser att den minsta av dj:arna är en kille som vi förr har sett att han har blivit lite illa behandlad av äldre killar, det värmer våra hjärtan att just han får ta plats och skina i kapp med allt annat som lyser. Framför scenen står ett gäng med yngre tjejer. Dom dansar och ser likadana ut. I alla fall bakifrån. Dom har korta kjolar med små lampor i alla världens färger. Jag tänker för mig själv att är det inte typiskt? Uppe på scenen står en man och en liten kille och dj:ar, pumpar sina självförtroenden och nedanför står ett gäng med imponerade tjejer som vill få en blick, ett leende och som också vill vara den där stjärnan. Jag och min man viskar med varandra och ställer oss frågan hur många decennier det ska ta innan bilden är den motsatta? En kvinnlig dj och en hoper med småkillar framför som har klätt upp sig på ett vuxet sexigt vis för att få en blick av henne som är på scen och som bara har ögon för sin musikmaskin. Det känns långt borta.

Här på ön möter man en hel del som vi som svenskar är ovana vid. I alla fall nu förtiden. Det är tävlingar där byns prinsessa röstas fram (utifrån utseende och kläder) och det dansas med bara, muskulösa överkroppar och baddräkter. Det är så könat på ett vis. Samtidigt så är det också på den här ön vi har upplevt fantastiska uppträdande av transartister som också dom dansar i minimala små badbyxor. Och höga stövlar. Med massor av smink. Alla är lika glada då och alla är där och festar tillsammans då med. Så mitt i det här så finns inte känslan av dömande. Det är dubbelt och mångfacetterat.

Precis när vi har viskat klart om den där prototypen för vad små flickor och små pojkar lär sig tidigt så vänder vi på huvudet mot rytmiska trumljud. Fram bakom den ena klippavsatsen kommer en, nej flera, unga män med trummor hängande på kropparna med overaller som är knutna runt höfterna så hela deras sexpack gnistrar av speglingarna från alla ljus i natten. Dom ser inoljade ut. Och sen kommer dansande kvinnor i vita baddräkter, dom rör på varenda del av kropparna och trots att det bara är trummornas rytmiska spel som är själva musiken just nu så hittar dom dansmoves samtidigt som tåget tar sig fram mot scenen. Och allra sist, som en inramning på all blixtrande skönhet, kommer en glittrande transperson. Så det är inte helt lätt att bestämma sig för om känslan man får är 1) tröttsamt utseendefixerat och stereotypt eller 2) inkluderande och cirkusaktigt glittrande. Med olika förebilder.

Vi känner att det börjar bli dags för oss att sätta oss någonstans och smälta intrycken, det är som en tsunami av ljud, ljus och fest. Hur det än är med det där om att uppfostras in i manlighet respektive kvinnlighet med allt som normerna säger hör därtill, så måste man säga att människorna här på ön är ena jäklar på att festa. Över åldersgränser och respektfullt utan speciellt mycket alkohol. Dom dansar och har roligt ändå.

Och det är härligt.

Gänget framför scenen.

Dans- och trumtåget.

Olika falla ödets lotter

Hur fint och mysigt vi än har det här så ligger en skugga över allt. Det handlar om hur världen brinner, om hur krig lemlästar, både civila och de människor som är tvungna att kriga och det handlar om vilka möjligheter olika människor har att kunna styra och välja sina liv. Det går liksom inte att bortse från att vi, jag, vann högsta vinsten när jag föddes vit i ett rikt land av friska och välmående föräldrar. Med hus, bil, jobb och kycklinggryta på lördagar. Jag är tacksam över det samtidigt som jag inte ser det som en självklarhet. Och jag kan inte förstå att någon människa därute i världen kan anse att just de har gjort sig förtjänta av det. Man bara föds in i det. Lucky me liksom. Så lite ödmjukhet och försök till förståelse för alla de som inte har samma tur vore värdigt.

Jag blir också förvånad när jag hör att folk säger:
”Vi kan inte ta emot fler, det finns inte plats.” Som om vi som är på ett ställe har mer rätt att ta det området i besittning. Bara för att vi råkade födas här. Eller hade råd att köpa oss ett hus här.

Varför blir det ett blogginlägg om det här? Jo, dels för att nyheterna hela tiden rapporterar om de krig, den terror och den utrensning som förekommer i delar av världen, dels utifrån att El Hierro och de andra öarna är det första stoppet för människor som behöver fly för sina liv från tex Senegal. Efter flera dygn på havet som kan vara så mörkt och stormigt i öppna stora kanotbåtar, cayucos, kommer de. Om de kommer. En hel del båtar hittas övergivna mitt bland Atlantens vågor. Inga människor kvar.

De som ändå har turen att nå sitt mål blir bogserade in till hamnen av kustbevakningen. Röda korset har nuförtiden ett stationärt tält på piren eftersom det kommer så många båtar med medfarna mestadels män. Men även en och annan kvinna. Några minderåriga. Ambulanserna står väntande för att snabbt kunna åka till sjukhuset om någon behöver, volontärerna från Röda korset har sin skyddsutrustning på sig, delar ut filtar och vatten till alla innan det bestäms vart de ska ta vägen. De yngre stannar på ön, de lite äldre får fortsätta sin resa till någon av de större öarna och fastlandet. Vad händer där? Ingen aning.

Det som ändå känns bra mitt i allt är detta; att människor som tar sig hit blir omhändertagna på ett värdigt sätt. Respektfullt, det handlar inte om volymer eller antal. Det handlar om just människor. Som du och jag, men som inte hade turen att födas på ett rikt och tryggt ställe i världen.

Glöm inte det.

För att citera El Pinars egen naturälskande profil, El Mencey de Tecorón.
”Låt oss inte förlora mänskligheten, som är det enda som skiljer oss från djur”.

El Carmen

I tio dagar har det firats här igen. Den här gången är det El Carmen som har hyllats och det är till hennes ära det har festats. Det har varit en del mindre event fram till helgen nu – och igår, söndag, var det liksom ”la gran final”. Den missade vi tyvärr, men i lördags var en del av familjen på plats och fick vara med och tillbe Carmen. Havets Drottning. La Reina de los Mares.

Allt börjar med en viktig katolsk orden, Carmelites på 1100-talet. Flera hundra år senare började fiskare och sjömän be om beskydd från helgonet Maria av Mount Carmelo – Virgin of Carmen. Hon blev liksom adopterad som beskyddare av dessa och sen dess så har hon varit viktig i varje fiskeby i Spanien.

Så den 16 juli (jag tror att datumet kan variera något) så festas det. I La Restinga ordnas det både med vatten- och skumlek på stranden, det spelas fotboll, det är musik och fyrverkerier. Det bjuds på brödraskapslunch där på strandpromenaden. Mitt i all fest så finns det ett allvar, som att alla stannar upp och ägnar en tanke åt fiskare som har behövt sätta livet till, och det är helt tyst sånär som på den fiolspelande flickan som står mitt i lavastranden. Hela stan släcks ner. Det är bara flickan och statyn av Carmen som är upplysta. Alla är knäpptysta. Och hedrar.

Mäktigt.

Men sen. Festen fortsätter och det blir ett sjudundrande fyrverkeri som aldrig verkar ta slut därute på piren bakom alla fiskebåtar. Det sjungs och det äts glass, och framåt småtimmarna dansar alla till Herreño Boys.

Det är så det festas här på El Hierro. Här blandas party och allvarliga traditioner. Och lek och sport, god mat och hög musik. Man umgås. Äldre som yngre.

Det är fint.
Och så himla inkluderande – även om man inte alls förstår vad som firas så får man vara med. På riktigt. Det står till och med i programmet.
”Alla invånare och alla besökare”.

Alla.

Snorkla med … sköldpaddor!

I dag när vi var nere i Restinga och skulle bada la vi oss vid den vita stranden som ligger längst bort från hamnen. Det är så fint iordninggjort med stenlagda stigar som slingrar sig över alla vassa lavastenar. Lite här och där, när bergen och klipporna tillåter, går det ut små utstickare i form av trägångar som slutar med en eller flera träplatåer för solandet och en badstege ner i det klara och härliga havet för ett dopp. Men när man alltså har gått till slutet av den här stenstigen så finns där en närapå vit sandstrand att ligga på, även om det fortfarande är en stenbelagt botten. Här finns också några träpergolor med sittgrupper under, så man kan få sig lite svalka i skuggan.

Hur som helst, vi är här nu med vår äldsta son och hans familj. Förra gången dom var med oss här på El Hierro såg vi en sköldpadda bland fiskebåtarna och det var så fantastiskt (se tidigare inlägg). Den här gången hade sonen vår sagt till sina barn att om han än en gång fick se en sköldpadda så skulle han hoppa i och simma med den!
Alla i familjen älskar att snorkla så på med cyklop, simfötter och ut i havet. Där fanns färggranna fiskar, märkligt formade fiskar, vackra stenar och allt annat som vi brukar se i undervattensvärlden.
Men efter en halvtimme hände något. Sonen, som hade simmat iväg en bra bit, ropade till sin familj att han just simmade med … en sköldpadda!
Snabbt, snabbt gick hela familjens simfötter. Alla ville ju!
Och tänk.
Alla hann dit, alla fick simma bredvid den tålmodiga stora havssköldpaddan och alla var lyriska. Den var så söt när den simmade uppåt ytan och hämtade lite luft. Det går liksom i sån sävlig takt. Uppåt, uppåt, uppåt. Andas lite. Sen neråt, neråt, neråt. Äta lite. Så om igen. Och igen.
Tillsammans med en mänsklig familj som fnittrade av lycka där under vattnet.

Magiskt vackert.

…Och havet tar.

Det finns mycket härligt med havet, både att äta och att uppleva. Jag älskar havet. Och jag är livrädd för havets krafter. Samma ställen där vi ligger och solbadar i full harmoni, när det blåser lagom mycket, kan andra gånger upplevas som hotfulla, farliga och man är rädd att kastas hit och dit av vågorna både på land och i havet.

Vid dom här starka krafterna så går husfasader som ligger fint utmed kusten sönder, dom uppmurade stenläggningarna för soldyrkare skrynklas ihop som om dom vore byggda av papper. Då är havet mäktigt och stark och…oresonligt.

Krabbor blir uppspolade och får ligga och torka, småfiskar hamnar i små skrymslen som snabbt torkar ur och olika snäckor och musslor läggs upp som goda smörgåsbord åt fåglar med starka näbbar.

Det är också då, när man är nere i La Restinga, som det blir så tydligt hur orättvist och fullständigt skev världen är. Och vad farligt havet är, även för människor. För där ligger dom här öppna båtarna som har farit över det här vilda havet, fullastade med människor som behöver fly från fattigdom och förtryck. Det blir som en verklighet som skär rakt in i hjärtat när man ser dom slitna ryggsäckarna, flytvästarna och vattenflaskorna som ligger kvar runt dom här osäkra små båtarna. Många människor försvinner på vägen, dom kommer aldrig längre än till havet. Andra blir räddade och just på El Hierro ser man att dom här människorna för tillfället i alla fall, tas om hand. Jag vet inte vad som händer med dom efter att dom har fått akut vård, nya kläder, vatten och mat och en tillfällig säng. Men jag vet att det är fruktansvärt orättvist. Att det som spelar roll är var du föds, att det är det som avgör vad du har för förutsättningar att välja ditt liv. Det gör att jag skäms över att vara människa.

Havet ger…

… så mycket. Känslan av frihet, insikten att vi alla är så små i förhållande till havet och vetskapen att vi, med våra oansvariga handlingar håller på att utarma havet. Sakta men säkert. Men fortfarande. När vi befinner oss på en liten ö mitt i Atlanten så får vi så mycket av just havet. Vi blir beroende av havet, det är nära och viktigt. Jag har pratat med fiskare som berättar om alla olika regler för fiske runt ön. Dom här reglerna förbjuder stora industribåtar att fiska runt El Hierro, dom närmaste sexton landmilen runt ön är fredade åt inhemska små fiskebåtar. Det här medför att det är långt ifrån utfiskat här och det är för väl. Nere i hamnen i La Restinga kan man fortfarande varje dag komma till hallen som tar emot dom små fiskebåtarna med red snapper, viejos och olika sorters tonfisk som man kan köpa.

En dag när vi var på den östra sidan av ön så såg vi hur fiskepolisen, Inspección Pesquera, intensivt studerade havet med kikare. Det fanns ett allvar och alla var dom väldigt koncentrerade. Ett par dagar efter kunde vi läsa om att det hade varit tjuvfiskare som dels hade fiskat upp fridlyst fisk, dels med förbjudna fiskeverktyg. Fångsten höll sig inte heller till dom mått som man som fiskare har att förhålla sig till för att säkerställa att beståndet fortsätter att växa. Dom här tjuvfiskarna blev haffade med 29 kilo förbjudet fiskad fisk. Inte mycket kan man tycka, men med El Hierromått mätt så betyder det att dom kan dömas till 600 000 svenska kronor i böter. Och det är mycket. Man förstår allvaret i att värna om undervattenskulturen när man läser om liknande händelser.

En annan sak som havet ger är så klart bläckfisken, den här mytomspunna varelsen. Det vetenskapliga namnet är ”cephalopoder” som är grekiska och betyder huvudfoting, vilket man kan förstå när man ser dom. Här på El Hierro äter man bläckfisk på alla sätt. Den finns som konserv, den finns som hel och inlagd med alla ben med sina sugproppar härligt utlagda över tallriken (pulpo a la vinagreta), som en del i en mustig paella och den finns naturligtvis som friterad; Calamares a la Romana. Allt lika gott. Ibland hittar du små pyttebläckfiskar som har friterats hela – dom är gudomliga. Inte något segt alls, inga hinnor, bara krispigt och havigt.

Har man tur så kan man få se en bläckfisk när man snorklar runt ön. Men då ska man som sagt ha tur. För olika bläckfisksorter har olika smarta lösningar för att inte bli sedda. Någon har förmågan att ändra färg och kamouflera sig medan en annan har celler i huden som reflekterar ljuset så den lyser bort sin egen skugga för att förvilla. Naturen slutar aldrig att överraska.

Men ibland är den orädd och nyfiken. Två gånger den här vintern har vi varit med om att den har klättrat upp på ett badande ben med sina sugproppar. Inte alls hotfullt, bara nyfiket.

Jag vet inte om det bedrivs något storfiske på bläckfisken, jag vet inte ens hur det skulle kunna gå till? Det jag har sett några gånger är snorklare med tunna spetsade pinnar som har lyckats fiska upp några. Dom gömmer alltid dom där spjuten när dom lyckliga kommer med den slingrande klumpen, så jag tror inte att det är lagligt. Men det som ändå känns bra är att den äts upp. Alltid. För här på El Hierro är bläckfisken havets guld.

(PS. Vet ni att en bläckfisk har en mun som påminner om en näbb? Den kan bita ganska hårt… Ds.)

Havet

När vi är här på ön sommartid så brukar det sammanfalla med en del happenings. Jag har ju skrivit om Pride-veckan förut och även i år så märks den av men på ett mer Corona-anpassat vis. Regnbågsflaggan pryder husen och allmänna flaggstänger, kommunhuset är upplyst i de vackraste färgerna och de stora gigantiska bokstäverna nere i La Restinga lyser i jämlikhetens färger. Men konserter och utebio, prisutdelningar och utställningar är lite begränsade i år. Man måste boka sin plats så arrangörerna kan vara säkra på att det inte blir för trångt. I lördags var det samling uppe vid torget här i El Pinar där borgmästaren talade och man kunde köpa en bok med berättelser från personer som lever i olika slags förhållanden på någon av de kanariska öarna. Om vad de möter. Signalerna som öborna med borgmästaren i fronten visar, det är att vi på vår ö, El Hierro, står för alla människors lika värde, allas rätt att älska vem de vill, tolerans och respekt.

I år har det tillkommit en vecka då man uppmärksammar havet lite extra. Vissa ställen på ön blir certifierade med en blå flagg som hissas under högtidliga former. Flaggan, eller certifieringen, startades i Frankrike och tar hänsyn till om badplatsen / hamnen uppfyller kraven på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation. Det handlar mycket om att uppmärksamma hur skräp och plast förstör våra hav och då också för våra vattenlevande djur.

Här på El Hierro ser man engagemanget för havet på olika vis. Man vet att uppskatta både det havet ger i form av ätbar fisk, camarones (räkor) och öns specialitet som är musslorna Lapas, men också av själva vattnets betydelse för överlevnad. Det var inte jättelänge sedan som det var stor vattenbrist här på ön. Nu finns det system som både försörjer behovet av dricksvatten men som också garanterar bevattningsvatten så odlingarna och landdjuren får sitt av detta livsnödvändiga. Jag blir lycklig över att folket som bor här visar sådant engagemang, ödmjukhet för naturen och sådan klokhet.

I El Pinar där vi bor, finns en stor och helt fantastisk muralmålning som visar en fiskare i sin lilla båt som istället för fiskar har plockat upp massa plastskräp som ligger där i båten. På andra, mer strandnära ställen, finns det som olika skulpturer där man antingen har samlat skräp inne i nät som formats till tex fiskar, eller där man själv kan slänga ner skräp som man plockar med från stranden/ badplatsen som en påminnelse om vikten av detta. Som ni alla helt säkert vet; om alla tar med minst tre skräp hem för lägga i återvinningen från sin badutflykt så gör det skillnad. Glöm inte det!

En dag på sjön (eller havet närmare bestämt)

När vi nu har varit här på ön i snart fyra år så har vi tagit klivit ut från ön och satt oss på en segelbåt för att få njuta av ön från havssidan. Vi hade fått tips om en segelbåt som man kunde boka in sig på en tur med, som skulle vara fantastisk. Vi kontaktade segelbåtsägaren och kollade om dom fortfarande tog gäster på båten nu i Coronatider. Jodå, några färre bara.
Så när Gabriella ringde och sa att på onsdag ser vädret fint ut, vill ni hänga med ut då? så sa vi såklart JA – härligt! Det skulle bara vara en ytterligare gäst med på båten. Lite lagom resonerade vi, fyra allt som allt.

Båten låg där i hamnen La Estaca och när vi kom gående på bryggan så såg vi en vinkande hand längst ut på bryggan. ”¡Hola!”. Det var Miguel, vår kapten. Det visade sig att den tredje passageraren hade hoppat av, så det blev bara vi. En riktig VIP-segling.

Båten var rejäl, med en väl tilltagen sittbrunn, några sovhytter och ett allrum, en liten toa…ett stort däck som vi kunde sitta på och förundras över havets stilla kluckande och ön som vi i maklig takt gled utmed. Som tur var så krävde inte Miguel något av oss, för ni hör ju, vi kan inget om segling – mer än att njuta av den.

Det var magiskt att så stilla få se och uppleva ön från havssidan. Så många formationer, så många färger och ett helt nytt perspektiv. Vi var hänförda.

Vi satte oss tillrätta på däcket och bara njöt. Försökte se vart vi befann oss på ön, var det den där dolda lilla stranden i Timijiraque? Och var det där den slingriga vägen från Tiñor? Och Herregud – är det vår lilla by; El Pinar? Det var så spännande och annorlunda, att liksom få ihop ön utifrån.

Efter en stund kom vi till en liten vik där det skulle finnas ett rev som skulle vara fint att snorkla vid. Där fanns inte tillstymmelse av mänskliga avtryck, bara vilt. Fågelbon uppe längst bergets sida, torra växter som klamrade sig fast i bergsskrevorna och under vattnet…orörda bottnar med havsväxter där det pilade små och stora fiskar, malar som slukade allt vad som fanns där på stenarna och undervattenskrabborna som rörde sig exakt som jättespindlar. Så. Häftigt.

Efter ett tag åkte vi vidare. Mot Restinga var planen. Helt plötsligt svängde Miguel ut mot havet och sa att vi alltid kunde kolla om vi kunde träffa på några delfiner. Wow, tänkte vi. Det skulle vara stort!
Vi spejade och spejade…och där! Bara efter några minuter så kunde vi skönja dessa stora, majestätiska däggdjur som liksom rörde sig i slowmotion i sina rörelser. Så mäktigt. Miguel var hänsynsfull och stannade av motorn, delfinledaren visade tydligt sin integritet genom att slå med stjärtfenan på ytan…”håll er borta” liksom. Och vi höll oss på avstånd men kunde inte se oss mätta. Det var fantastiskt. Det kom lite tårar faktiskt, det var så magiskt. Så olikt dom delfiner som vi hade sett i fångenskap.

När vi stod där på däck så pekade Tomas på en delfin som var väldigt nära båten. ”Kolla, där” och jag svarade att ”oj! Den har ju värsta hajfenan?” Jag hann inte säga klart meningen innan Miguel pekade mot den och började ropa att det var en hammarhaj!
Helt otroligt. En riktig vild levande hammarhaj. Wow.

Den här dagen blev en upplevelse utöver det vanliga. Ingen av oss var beredda på hur mycket intryck vi skulle få, hur mycket vackert vi skulle få se och hur otroligt rofyllt det är att vara på havet när vädret är fint.

Om ni vill boka en tur med Miguel så har dom en sida på Facebook som heter Serea Yachting. Och om du är på El Hierro så kan jag verkligen rekommendera detta. Gör´t! Så värt.

Ett skepp kommer lastat

T/S Gunilla

På El Hierro finns det två organiserade hamnar; en för mindre familjebåtar och dykbåtar i Restinga och en för färjor som trafikerar mellan öarna. Den ligger söder om flygplatsen på den östra sidan av ön. Häromdagen fick vi ett meddelande av en kompis att en av hennes vänner befann sig här på El Hierro. Och inte som en helt vanlig turist som hade hittat hit, utan ihop med en hel skolklass gymnasieelever och ett tiotal vuxna (kockar, lärare, segelkunniga, sjukvårdskunniga, mm). Dom hade seglat hit och skulle åka vidare mot Madeira i morgon. Klassen ska vara på resande fot i två månader.

Självklart packade vi ihop oss och åkte för att försöka träffa dom. Valet på hamn var enkelt då vi kollade upp skeppet på nätet 😊. Googla själva på T/S Gunilla och avgör själva om det är en småbåt eller platsar bland typ färjor…

På väg ner till storhamnen såg vi direkt att vi hade haft rätt! Där låg den! Med tre höga master, ett virrvarr av repstegar, ihopsurrade tampar och repnystan, glänsande trädäck och en svensk flagga som vajade i vinden. Och jag kände sådan stolthet över den där svenska flaggan. Stolt över att vi i Sverige tror på en inlärningsmodell för gymnasieungdomar där dom kan få uppleva olika ställen, läsa om desamma, jobba tillsammans och lära sig om ansvar och vikten att ställa upp för laget. Som Soraya Tohidi som jobbar på båten sa; ”det här är som lumpen, fast trevligare”. Tror jag det.

Gymnasieeleverna som vi träffade gick sitt första år på Öckerö Gymnasium, samhällslinjen. Det här var deras första seglats, men själva båten, T/S Gunilla, är ute med olika klasser från augusti till juni. När vi kom till båten så höll några av eleverna på att skura förvaringslådor på däck. Vi fick reda på att alla var indelade i arbetslag som gick runt på olika arbetsuppgifter; mat, städ, segling, utkik så ingen ramlar över bord, osv. Dygnet runt måste några vara vakna såklart och vara dom som seglar skeppet. Alla som inte var indelade för tillfället hade fri tid och hade möjlighet att se sig om på ön, bada, sola, vandra…

På båten har dom också lektioner. Och eleverna skriver logg på olika språk som man kan följa på skolans hemsida. Just på El Hierro skulle dom bla studera öns framstående och unika omställning från fossil till grön energi bestående av vindsnurror och ett spännande sätt att ta vara på vattenkraft med hjälp av dammar byggda i vulkankratrar på olika höjder på ön.

Den här vackra båten…ett skepp på nästan 50 meter och med en bredd på dryga 8 meter. Och med tre master och 19 segel när alla är uppspända (jag ber om ursäkt för en total avsaknad av seglartermer, jag kan ingenting om detta). Det är så fascinerande. Och som sagt, jag är stolt över utbildningsväsendet i Sverige och hur vi tror på att alla sinnen ska vara med i inlärningsprocessen.

(Ni kan följa klassen, och alla andra klasser från Öckerö, på deras insta; Instagunilla)