Feliz año nuevo!

Jaha. Då har ett år till gått och en hel del har hänt. På hemmafronten har den ena av oss gått ner i arbetstid medan den andra har gått upp (i och med nytt jobb som kräver en del). Vi har berikats med ännu ett liten fantastiskt barnbarn och har fått umgås en hel del med dom som vi redan har. Jag fick lunginflammation och blev så sjuk som jag aldrig har varit förut i hela mitt liv (tror jag) och mannen genomgick en operation på Karolinska med gammakniv där en del döda kärl i hjärnan skulle tas bort. Allt det gick bra (tack och lov). Och vi har varit tillsammans allihop och firat jul i Malmö, jag är så glad över det. Över att alla vill vara med, vill bidra och vill vara tillsammans. Vi är ändå en familj där den äldsta är 89 ( i januari) och den yngsta är några dagar äldre än en månad.

Jag har också bestämt mig för att kunna vara här själv. Jag är ovan vid det och jag bär på en mörk – och ensamrädsla sedan jag var barn. Hittills har jag löst det med att bo i kollektiv, alltid ha familjen med mig eller bo bredvid trygga grannar. Hur skulle det gå här? Jag fick några dygn här i höstas och det gick hur bra som helst. Jag sov gott, körde bilen överallt (nästan) och kände mig helt lugn och trygg. Så nu utmanar jag det med att stanna tre veckor extra efter att mannen åker hem. Tre skrivveckor här som kommer att gå hur bra som helst.

Vårt manus till ”Huset ovan molnen” är inskickat till en hel drös med förlag och vi väntar med spänning. Om ingen nappar kommer vi ge ut den ändå – så ni som har läst ”Huset vid väldens ände” kommer få er fortsättning, det lovar vi. Hoppas att den kan komma ut under 2025.

Annars kan vi bara konstatera att världen är tokig. Så många konflikter, så många liv som har gått till spillo och så många som helt har tappat riktningen när vi försöker prata om det. Hur man någonsin kan överväga att tycka att det är nödvändigt att barn dödas och/ eller lämnas utan sina föräldrar övergår mitt förnuft. Det går inte att ta in.

Så med det sagt så önskar jag mig mer solidaritet, mer mänsklighet och mindre idioti av 2025. Jag håller alla tummar och önskar er alla ett Gott Nytt År! Felize año nuevo!

El Carmen

I tio dagar har det firats här igen. Den här gången är det El Carmen som har hyllats och det är till hennes ära det har festats. Det har varit en del mindre event fram till helgen nu – och igår, söndag, var det liksom ”la gran final”. Den missade vi tyvärr, men i lördags var en del av familjen på plats och fick vara med och tillbe Carmen. Havets Drottning. La Reina de los Mares.

Allt börjar med en viktig katolsk orden, Carmelites på 1100-talet. Flera hundra år senare började fiskare och sjömän be om beskydd från helgonet Maria av Mount Carmelo – Virgin of Carmen. Hon blev liksom adopterad som beskyddare av dessa och sen dess så har hon varit viktig i varje fiskeby i Spanien.

Så den 16 juli (jag tror att datumet kan variera något) så festas det. I La Restinga ordnas det både med vatten- och skumlek på stranden, det spelas fotboll, det är musik och fyrverkerier. Det bjuds på brödraskapslunch där på strandpromenaden. Mitt i all fest så finns det ett allvar, som att alla stannar upp och ägnar en tanke åt fiskare som har behövt sätta livet till, och det är helt tyst sånär som på den fiolspelande flickan som står mitt i lavastranden. Hela stan släcks ner. Det är bara flickan och statyn av Carmen som är upplysta. Alla är knäpptysta. Och hedrar.

Mäktigt.

Men sen. Festen fortsätter och det blir ett sjudundrande fyrverkeri som aldrig verkar ta slut därute på piren bakom alla fiskebåtar. Det sjungs och det äts glass, och framåt småtimmarna dansar alla till Herreño Boys.

Det är så det festas här på El Hierro. Här blandas party och allvarliga traditioner. Och lek och sport, god mat och hög musik. Man umgås. Äldre som yngre.

Det är fint.
Och så himla inkluderande – även om man inte alls förstår vad som firas så får man vara med. På riktigt. Det står till och med i programmet.
”Alla invånare och alla besökare”.

Alla.

Den helige Antonio – så här firar vi i El Pinar!

Man kan inte bli annat än imponerad av viljan att fira och festa här i El Pinar. Vi har varit här i drygt två veckor och fick nu vara med om det tredje stora firandet här i vår lilla by; San Atonio Abad. Och då ska man komma ihåg att dom även firar jul här, lite den 24 december men mest den 25 december. Efter det hinner man knappt äta upp julmaten innan det är dags för Nyårsfirandet. Hemma i Sverige brukar åtminstone jag vara rätt sugen på att städa ut julen vid den tiden men inte här inte.
Nej, på trettondagsafton kommer dom tre kungarna, Los Reyes, ridande på kameler och delar ut presenter och godis till barnen (se tidigare inlägg). Dom är om möjligt ännu viktigare än tomten. På trettondagen är allt stängt och ledigt. Till den här högtiden så bakas det än en gång i hemmen, nu runda kransar fyllda med dulche de leche, vaniljkräm och marräng. På toppen frukt och bär.

Är det slut nu då?

Nja, ett firande kvar. San Antonio Abad som har sin minnesdag den 17 januari.

Här i El Pinar innebär det att det firas i många dagar. I år har det varit fyra, lördag till tisdag.

Kort beskrivet är San Antonio en egyptisk eremit på 200-300 talet som föddes rik och välbärgad och som efter sina föräldrars död såväl fick ansvar över familjens egendomar som över sin syster som då var minderårig.

Men han bestämde sig för att sälja allt för att ge pengarna till fattiga, han hade lyssnat på predikningar som lovade att man fick tillbaka för sina gärningar i himlen. Samtidigt placerade han sin syster i ett nunnekollektiv.
Själv levde han som eremit i öknen, men tids nog tillät han sig att ha kontakt med andra människor. I samband med att de bad tillsammans (och för att kunna motstå sina begär efter såväl kvinnor som efter andra begär) bestämde dom sig för att tillsammans utföra hantverk. Detta blev den första klostergemenskapen som skedde 305 och blev världens första kloster; S.t Antonius.

Det är alltså honom vi firar med pompa och ståt här i El Pinar. I inte mindre än i fyra dagar.

Dag ett:
Barnuppvisningar av brottning och andra aktiviteter på byns torg. Allt avslutas med dans för alla i byn till sent på natten.

Dag två:
Ännu mer uppträdanden av olika sportgrenar (och naturligtvis en mässa i kyrkan).

Dag tre:
Mässa och välsignande av byns alla fyrfota, dvs det var fullt av djur utanför kyrkan som väntade på att få ett stänk av vigvatten av prästen (som var lite lekfull mitt i allt och stänkte på en husse som hade lite svårt att hålla sin hund i styr). Det var ganska kaotiskt med hundar, hästar, grisar och små hamstrar på samma gata.
Sedan bjöds det Comida de hermandad uppe på torget; kvinnoföreningens måltid.

Dag fyra:
Finaldagen. I dag är det San Antonios minnesdag och nu firar vi riktigt ordentligt. Det är mässa och det är traditionell dans utanför och i kyrkan, med kastanjetter och folkdräkter, trummor och med präst och borgmästare.

Så går det till här, och alla är engagerade. Barn som lär sig dansen och rytmen både när det är party på torget och när det är kastanjettdans på kyrkans torg. Man ser också att alla är där, det finns en och annan som beter sig lite utanför normen, som har en och annan funktionsvariation men som ändå är så inkluderad.

Det är så fint. Det är El Pinar. Det är El Hierro.

Gott Nytt År!

Vi räknade ut att det är vårt femte nyår här i huset. Vi har firat med min mamma här på plats, ett år var en av sönerna här och åt hummer med min man medan jag själv låg med ryggskott och tre av gångerna har vi varit ensamma och stått ute på terrassen och följt fyrverkerierna på himlen. Fyrverkerierna som för övrigt också har skiftat i antal och storlek från år till år. Förra året ville det aldrig ta slut, medan det i år var lite smällar uppe i Las Casas.

I år hade vi tre tidszoner att hålla reda på. Ena sonen och hans familj firade i Finland och på deras tolvslag så var klockan bara 22.00 här. Resten som befann sig i Sverige skålade vi med 23.00 för att slutligen orka knäcka en liten miniflaska med bubbel till vårt eget tolvslag.

Det känns så otroligt härligt att kunna skåla in det nya året med vetskapen om att vi har nio orörda veckor här framför oss. Veckor som vi ska ägna åt varandra, åt att vandra och promenera, bada och snorkla i havet, åka runt och upptäcka ännu fler ställen på den här magiska ön. Det är konstigt att det fortfarande uppenbarar sig nya ställen att hisnas över trots att den här lilla jordnöten är så liten.

Nästa år kommer vår bok ut. Huset vid världens ände. Den utspelar sig här på El Hierro. Vi startade vårt gemensamma bokprojekt när vi var här på vår första långledighet 2020. Boken är en relationsroman om påhittade karaktärer men som samtidigt har kommit till utifrån inspiration från alla möten och personer vi har snappat upp under dom veckor och månader vi har varit här.
Det är så fint att vi även under månaderna som vi är hemma i Sverige kan krypa upp i fåtöljerna, tända en brasa och förflytta oss hit till ön. Bara genom att skriva oss hit. Att bli Lisa, Luca, Juan och Mia och alla dom andra som ryms i boken. Det blir som att kunna vara här även när vi är där!
Så nu håller vi på med uppföljaren, för det här konceptet kom för att stanna! Om ni vill följa vårt bokprojekt så finns vi på Insta som @sofi_och_tomas_bokprojekt.

Så välkommen 2023 – jag tror att det blir ett bra och spännande år. Och för världen hoppas jag att året kommer att innehålla mer av ingredienserna medmänsklighet, solidaritet, kärlek, tolerans, jämlikhet och fred. För alla.

Gott Nytt År!

Los Reyes

Den 6 januari firas alltid El Día de los Reyes magos (i Sverige motsvarar det vår Trettondag). Både i Sverige och i Spanien firar vi uppenbarelsedagen då Betlehemsstjärnan visade sig för de tre vise männen Kaspar, Melchior och Balthasar som därmed hittade sin väg till Jesusbarnet och kunde överlämna sina gåvor. Just ordet magos kan översättas med ”stjärntydare” i religionen Zoroastrism som det sägs att de tre vise männen utövade.
Nåväl – det som skiljer sig mest åt från våra svenska traditioner är att barnen får julklappar, eller gåvor, från de tre vise männen som alltså här kallas Los tres reyes magos. Detta sker kvällen innan, den 5 januari. Här i El Pinar (vår lilla by) på El Hierro kommer tre utsmyckade kungaliknande män ridande på kameler och kastar godis under paraden som går genom samhället. Vägar stängs av och ordningsvakter dirigerar om trafiken så det blir möjligt att vandra fram på gatorna utan att bli störda av bilar. Det samlas fler och fler barn och vuxna som deltar i tåget. Slutligen kommer hela paraden fram till kyrkan ( alldeles vid vårt hus) där det hålls någon slags gudstjänst, med hela golvet fullt av barn. Det skickas runt ett litet Jesusbarn och barnen får berättat för sig om Jesus och Los tres reyes. Barnen skriker ut namnen när frågan ställs; vad hette de tre vise männen? Alla vet.

Efter en lång tid i kyrkan så kommer då barnens så hett efterlängtade presentutdelning. Då flyttar alla ut i ett närliggande tält och dom barn som vågar går fram till dessa heliga män, gör det och får sin gåva. Alla får, även dom som är lite blyga, men då går någon storasyster eller storebror, kanske en mamma eller pappa, fram och tar emot presenten.

Jag tycker så mycket om att högtider ordnas för alla här. Inte hemma bakom låsta dörrar utan mitt i samhället, tillsammans med alla som kommer. Alla är välkomna. Fint ordnat är det. För alla, av alla.

Jul här och där

Här på vår ö har man förstått vikten av vila. Man uppmuntrar till det. Så fort vi lämnar flygplatsen efter landningen så möts vi av skylten Merry Tranquility. Glad lugn-och-ro typ. Och just det, lugn och ro, hittar vi verkligen här.

Det är spännande detta med symboler för olika saker. Som nu med julen. Hemma plockar vi in en gran och klär med glitter och diverse hängande prydnader, vi tänker att det är vinter (även om det är sällsynt med snöfyllda vinterkalla jular nu för tiden) så en symbol för högtiden kan vara en snögubbe och så har vi ju absolut tomten och renen som drar släden med alla paket.

Här på El Hierro är det inte mycket turister, och ur julhögtid sett så är nog trettondagen, Dia de los Reyes Magos, här en mer efterlängtad helg då de tre vise männen, los tres Reyes Magos, delar ut klappar till alla barnen. Men ändå så ser vi samma julsymboler här som i Sverige; det är snögubbar och julgranar av olika material. Det är fint – känns lite som hemma. Fast varmare.