Lava Circular

Kulturen är viktig här på ön. Vi har fått fantastiska musikupplevelser nere i Valverde på kulturhuset där. Vi har blivit inbjudna på fester och helgonfirande med både mat och dans. Och alla som bor här (och på övriga kanarieöar) samlas under pridefestivalen som är en vecka under sommaren. Ofta är syftet att göra öns traditionella kultur förståelig och tillgänglig för alla, att de unga ska förstå och föra ett kulturarv vidare. Men jag vill också säga att kulturen här kan vara progressiv och nytänkande. Ingen motsättning utan mer som en fortsättning, en utveckling. Att man använder ny teknik för att föra fram uråldriga seder. Vi har blivit helt hänförda över alla vackra väggmålningar här. Har man en vägg utan fönster så är det bara fint om den blir målad på.

Här i El Pinar hade vi förut en stor vägg där en fiskare satt i en eka och samlade ihop plast som av olika anledningar hade hamnat i havet. Budskapet var solklart. Rädda haven! Den var fin och stark och blå. Och hoppingivande.

Med tiden så tog den stryk av vind, salt och sol. Den krackelerade, bit för bit. Sen målades den över. Med vitt.

Vi blev ledsna och El Pinar blev lite tråkigare att åka igenom med bil eller buss.

Men sen hände något. I november fanns det en skylift där och det markerades en massa kryss över väggen. Och något började ta form.

Det blev en ny målning. Och jag fick lära mig att varje november sedan 2017 (precis när vi köpte vårt hus!) så är det några dagar med extra satsning på kulturen här på El Hierro. Det är som ett kulturkollektiv som kallar sig Lava circular. Det är workshops, musikprojet och konstnärliga handlingar som alla kretsar kring den traditionella och samtida kulturen här på ön. Den här konstnären, Sabotaje al Montaje, tog examen i Fine Arts på Universitetet i Santa Cruz på Teneriffa och har i år hämtat inspiration från Cristina Camacho och hennes utställning Gritos del azul som betyder ungefär Skriet från det blå.

Varje år är det ett nytt tema, ni kan säkert gissa vad det var 2024. Troligen var temat en av anledningarna till att konstnären fick uppdraget på just den här väggen.

Horisonten

När man befinner sig på den här fantastiska lilla ön så ser man allt som ofta horisonten; himmel och hav försvinner långt där borta och man kan tillslut inte riktigt skilja på vad som är just himlen eller havet. I bland kan det vara nyanser som skiljer, men det är långt ifrån säkert.

När vädret är klart bryts horisontlinjen åt vissa håll av någon av de andra öarna. Du kan se såväl La Palma, La Gomera och Teneriffa härifrån. Vissa dagar syns öarna så tydligt att man med blotta ögat kan urskilja dom små husen och man undrar om man kan ro över? Vi tröttnar aldrig på det, när vi ser dom där andra öarna så måste vi alltid kommentera det, vi stönar vällustigt och utstöter:
”Ser du La Palma där? Herregud, så vackert det är!”

Från vårt hus ser vi rakt ut i horisonten. Vi är så lyckligt lottade att det just nu är den sista tomten i stadsplaneringen som får bebyggas. Det innebär att ända fram till havet är det en sluttning med odlingar, en getfarm, en ravin, kaktusar och andra fruktträd. Bland annat. Men inga stora hus framför oss som stör utsikten.

Horisonten här på El Hierro är så fantastiskt vacker. Det var också nästan det första som vår granne pratade om den allra första gången vi var här. Han skämtade och sa att om man har druckit lite för mycket vin och tittar ut mot horisonten så kan man få för sig att båtarna svävar där ute. Just för att det är svårt att skilja havet från himlen.

Av den anledningen, och en del andra så klart, är vi så glada att vi nu också har en fin tavla inne i vårt hus som just heter ”Horisonten”. Den är målad av Stina Wollter och jag fick den av min man Tomas i somras när vi firade att vi hade varit gifta i 30 år.

Den är makalöst vacker! Färgerna i den är rogivande och livgivande, rörelsen i tavlan är böljande och leder en framåt mot friheten. Det är himmel, hav, mark och en trösterik fågel. Jag älskar den!

Så nu har vi en horisont att njuta av ute och en alldeles speciell att beröras av inne.
Som en spegling av det vackra och vår längtan till frihet.

Clowner mot krig

Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.

Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.

Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.

Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.

Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.

Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.

Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.

Solidaritet med det Ukrainska folket.

Konst som i streetart

På El Hierro pågår det ständiga arbeten där olika människor, såväl grovarbetande byggare, murare och trädgårdskunniga som metall- och bildkonstnärer gör sitt för att ön ska bli ännu vackrare. Under dom senare åren har muralmålningar, eller streetart, blommat ut på olika håll. Speciellt på många stora väggytor i La Restinga men också i El Pinar och Valverde.
En del av målningarna bär på tydliga budskap, jag har lagt ut foton tidigare på hur man vill stärka upp medvetenheten kring hur vi håller på att förstöra havet med föroreningar och plast. Andra tror jag är till för att vi som betraktare ska bli glada och få lite kulturboost. Men jag kan alltid fundera på, och tänka kring, på vilket sätt olika målningar berör just mig.

Jag tycker om att det satsas på olika konstnärer, alla med sin specifika stil. Ofta är det starka färger och du hittar berättelser i målningarna på något vis. Det kan handla om naturen i form av berg och vulkanutbrott, havet med olika fiskar eller fåglar som är speciella för ön.

En del, som trappan i Valverde, sänder viktiga och starka budskap om att kärlek inte ska innehålla våld, den ska vara trygg och för dig. Är den våldsam så står också nödnumret som du ska ringa för att få hjälp. Jag vet att det finns en form av kvinnojour i Valverde, kanske själva kontoret ligger här? Det känns troligt.

I El Pinar, precis vid samhällets Terencio (supermarcadon), finns en fantastiskt vacker målning på hela ön där det återfinns en del visselpratande herreños på den målade kartan. Visselspråket, Silbo Gomero, som uppfanns av dom första invånarna som bodde på öarna, guancherna, för att människorna här skulle kunna kommunicera över berg och dalar. Språket överfördes från generation till generation och för att bekräfta det kulturella värde det här speciella språket har förklarade UNESCO det för en del av mänsklighetens immateriella kulturarv 2009.

Att även dom stela och annars tråkiga enfärgade väggarna får liv på El Hierro känns som något som går helt i linje med allt annat på ön.
Det värnas om, det pysslas med och det tas om hand om.

Bara det är vackert i sig.