Målet är ingenting – vägen är allt…stämmer inte alls i det här fallet!

Jag vet inte om ni känner igen känslan, men när man har räknat ner. Först jobbdagar, sen resdagar. Och man börjar kommunicera med människorna på ön igen, Sonja och Sabine som bor där hela tiden, Rebecca och Frédéric och deras barn som bor på ön som vi. Sen får man lite meddelanden från de få svenska vänner som liksom oss delvis bor på El Hierro. Det är något Wi-Fi som inte fungerar, det är någon stängning som måste kollas.

Det är så fint att vi inte är fler här på ön än att vi vet om varandra. Och att vi kan hjälpa varandra.

Vi kom ner den 29 juni och efter en resa som kändes ganska så utmanande så kunde vi hämta vår lilla hyrbil från Bamirs. Vi äger ju en bil här men första dygnet, från det att vi landar till det att vi har handlat och startat upp vår lilla Seat Ibiza, då är det guld att kunna hyra en bil. Ett dygn så vi kan komma i fas.

Det tar många timmar att komma hit. Den här gången började vi på Arlanda med att flyget var överbokat, så vissa skulle inte få plats. Vi blev lite nervösa då vi hade två mellanlandningar fram till El Hierro men pust. Vi kom med.

Vår första mellanlandning var i Madrid. Vi hade en timme och femtio minuter på oss. Det stod inget på skärmen och när vi frågade så svarade hon i informationsdisken att vi bara kunde sitta ner i båten och chilla. När vår gate var bestämd så skulle vi se den.

Så vi satte oss på ett café och CHILLADE. Inte bra. När jag sen kollade lite närmare och såg att inga Binterplan alls fanns med på skärmen så gick jag till tjejen i cafeterian som sa att vi behövde både ta ett tåg och en buss för att komma till rätt terminal. Nu var tiden liten knapp. Men med hjälp av en snäll medresenär så hann vi.

Och Binter levererade. Det bjöds på tapastallrik och valfri dricka. Fast vi bara skulle flyga i tre timmar. Gott.

Sen kom vi till Las Palmas, där kände vi oss hemma. Vi gick till terminal 4 och drack lite vatten och tänkte att nu, nu är det bara ett litet skutt kvar.
Då blev det stopp. Vi fick inte gå på planet för att vi hade bokat med vårt passnummer (vilket vi har gjort de senaste fyra åren). Vi förstod ingenting. När vi blev skickade till ”bossen” och det bara var tjugo minuter kvar ringde vi en livlina. Lucía. Jag vet inte vad hon sa där i telefonen, men vi blev insläppta. Och kunde åka över.

Det ska ju inte vara lätt att ta sig till huset vid världens ände. Men nu är vi här. I vårt paradis. På El Hierro.

Tänk att vi har en terrass…

Det slår mig ibland. Vilken himmelsk lycka det är att vi har en sån stor och användbar terrass. Det blir som ett ytterligare rum, under vissa perioder vårt viktigaste rum om jag ska vara ärlig. Och det ska jag ju.

Vår tomt är den sista på gatan som får bebyggas med hus. Det innebär att där terrassens stenläggning tar slut och vår rabatt med tåliga småträd, buskar och blommor tar vid, där kan man stå och se ända ner till havet. Inga husbyggen som stör utsikten, bara getterna och åsnan nere i ”bondgården” som ligger mitt i ravinen och odlingar av potatis och fruktträd.

Vi gör så mycket här på vår terrass. För att den ska vara det där extrarummet behöver vi naturligtvis sopa och sopa och sopa. Men det brukar vi säga är vår meditativa aktivitet på dagen, lite mindfulness så där. Vi måste också vattna, klippa, plocka, knyta upp slingerväxter. Och såga ner palmbladen när dom hänger för mycket.

När det där är gjort så målar vi om saker, vi skriver på våra böcker och bloggar, vi slappar i solstolar och i hängmattan, vi bjuder vänner på fika och lunch, vi spelar fotboll med barnbarnen, vi äter frukost vid utebordet och vi tittar på stjärnor och månen om kvällarna. Ibland sover vi där också, med ödlornas vispande runt öronen.
Och vi grillar. Mycket.

Här experimenterar vi med vad vi hittar hos slaktaren och i fiskdisken. Vi har grillat fiskar som vi inte kunde namnet på innan, vi har tillagat revbensspjäll stora som en halv ko och vi har grillat dom godaste fläskkotletterna i mannaminne. Vi har grillat alla storlekar på räkor och en och annan hummer.
Häromdagen grillade vi för första gången långa bläckfiskarmar med sugproppar på. Det var spännande och fantastiskt gott!

Vi köpte en grill första året vi var här. Den håller fortfarande även om den är rostig och sliten. Någon gång i framtiden planerar vi att mura upp en fast grill…men det blir sen!

Det är inte själva grillen som är det viktigaste – det är vad man lägger på den!

Skogen

Eftersom ön El Hierro är en liten, men väldigt toppig och hög ö, så finns det många klimatzoner på ön. Börjar man vid havet i tex La Restinga så åker man genom ett landskap som bara består av torkad lava som deg som runnit ut från bakskålar, olika små trotsiga växter som klarar sig av ingenting och berg av sand i olika färger. Det är rött, brunt, svart. Kargt och oerhört vackert. Det är som en fjällplatå utan snö.

När man kommer upp en bit, säg 500 meter över havet, så kommer det lite palmer, vinodlingar, tjockbladiga växter, pelargoner, mandel- och fikonträd. Lite så där som man kanske tänker om man tänker på en kanarieö.

Sen tar man sig ännu längre upp. Om man åker rätt väg så får man uppleva pinjeskogen som är otrolig. Jag har skrivit om den förut; barren är ett par decimeter långa, kottarna som handbollar och barken på dessa majestätiska tallar är som konstverk. På varenda en.

Men när man når upp mot drygt 1000 meter över havet så ändrar sig allt; det dyker upp buskar med blad. Efter några kurvor så ser man träd som liknar lagerblad som växer tätt utmed den slingrande vägen, där står ormbunkar stora som äppelträd och lövträdens stammar är helt täckta av lavar. Du befinner dig i en grönskande oas. El Hierros regnskog.

Mitt i den här oasen kan du vandra. Det finns fint iordningställda leder; senderos. När du lär dig hur du ska läsa vandringskartorna så kan du också välja en som passar dig. Det finns allt mellan lätta, medelsvåra, svåra och väldigt utmanande. Men det blir ett annat inlägg, nu ska jag berätta om skogen.

Om du går på leden Sandero de La Llania får du uppleva den med alla sinnen. Skogen. Det är som att gå in i en djungel. Det är 100 nyanser av grönt. En gång hörde jag en person säga att den inte tyckte om grönt, för det gick aldrig att efterlikna den naturliga färgen. Den personen hade aldrig varit i den här skogen. Här finns alla nyanser av grönt som man rimligen kan uppfinna och blanda till. Det är magiskt.

Leden är täckt av torkade barr, träd som har rasat vid sidorna är beklädda av mossa och lavar. När du går där har du växter som tak, som väggar, som golv. Du tänker att det ska skutta fram en hjort eller något annat djur som du tänker ska trivas bland dessa växter, men nej. Det enda som du hör är rasslet under ormbunkarna och bland buskarna. Om man inte vet att det inte finns ormar här, så är den första tanken att det nog är det. Ormar. Men det är stora, svarta koltrastar. Dom hoppar och kvittrar, gräver med sina näbbar och knäcker frön som ligger överallt.

Och doften. Det är jord, vårregn, grönt, mossa, fuktig källare blandat med solstrålar som studsar mot klorofyllfyllda växter. Det doftar liv.

Även under en och samma vandring här upplever du en skiftande natur. Du börjar i den här gröna oasen, men om du väljer en lite längre väg så kommer du ut på slätter där låga timjanbuskar samsas med kaninbajs. Ibland lite får- och getbajs också så det finns djur här, även om vi aldrig har sett något annat än fåglar. Leden kantas av stora ljungträd, du går över vackra broar, stånkar dig upp för branta backar och parerar dig ner för andra backar där sanden gör att du får passa dig för att inte få rullning under sulorna. Och någon gång kan du överraskas av isfläckar på marken. Trots att det är tjugo grader i luften. Då kan natten ha varit väldigt kall och marken har inte kommit ur skuggan än. Så märkligt kan det vara här.
Luften fylls av fågelkvitter och moln. Det är faktiskt så här, du befinner dig allt som oftast i ett moln. Det kan ligga där lite tungt och rått så du blir lagom fuktig hela du, det kan också bara susa förbi lite lätt så du känner det som en kall utandning mot din hud. Och när molnen har dragit förbi kan du i någon glänta se hela den storartade utsikten; byarna som ligger några hundra meter på väg nedåt havet, alla murar som är uppbyggda för att hålla ordning på djur, odling och ägande. Det stora havet som längst i fjärran går ihop med himlen.

Och du drar efter andan. Och sällan har du fyllts av så mycket syre som du gör här i skogen uppe ovan molnen.

El Pinar

Det sägs att människor lever längre i El Pinar än på andra delar av ön. Jag vet inte om det stämmer men om det finns en gnutta sanning i detta så måste det bero på att dom har ett starkt hjärta. För det behöver man här. Det är uppförsbackar vart man än ska. Och dom backarna är branta. Väldigt branta.

På lördagarna, när det är marknad i El Pinar, ser man gummorna kryssa, likt segelfarkoster, uppför backarna på deras väg till marknadsplatsen. Som självklart ligger högst upp i byn. Bredvid skolan och kommunhuset. Dom går i sakta mak från den ena sidan till den andra, vilar lite innan dom tar itu med nästa sträcka. Lite diagonalt så dom sakta arbetar sig uppåt. I början förstod jag inte vilken skillnad det där gör, men nu har jag också börjat gå som en äkta El Pinar-bo. Det spar på både vader och rygg. Och svettig och andfådd blir jag ändå så det räcker.

Jag älskar våran by. Alla är så rara, och vem eller var man än möts så ler man och säger Hola! Buenos!
Dom första gångerna vi var här försökte vi hålla ordning på det där med Buenos dia, buenos tardes och buenos noches. Efter ett tag, då alla vi mötte nöjde sig med att bara hälsa med buenas/buenos, så såg vi oss själva gå där och på kvällskursvis hälsa så förnumstigt med ”God dag”, ”God afton”, ”God kväll”. Så nu blir det mest ett leende och ett ”Buenos” även för oss.

Trots att byn inte är så stor, så finns här allt en kan behöva. Här finns en Carneceria; ett slakteri som är öppet varje förmiddag. Det är alltid lika spännande att gå dit, utbudet bestäms helt enkelt av vilka eller vilket djur som har blivit slaktat i dagarna. Och vilka råvaror! Här har vi tex köpt 6 kg revbensspjäll för en middag…men det kan nog bli ett helt eget blogginlägg 😊!

Här finns naturligtvis en Panaderia, ett lokalt bageri dit vi går varje morgon för att köpa nybakade och krispiga bröd. Själva bageriet är i ett garage, där står det mjölsäckar och plåtvagnar fyllda med nygräddade bröd, ugnar och bänkar. Bredvid ligger ett litet rum, med en pytteliten disk. Det finns tre sorts bröd att välja på: barras (långa), pan (korta) och integrales (med lite fibrer i).

Det finns en bar högst upp i backen. Där sitter gubbarna och dricker kaffe och öl från tidiga morgonen till sena kvällen. Där spelas det domino vid specialbyggda, rangliga bord och på TV´n spelas fotboll mest hela tiden. Det sitter gamla, gamla farbröder där, dom kan sitta ensamma vid ett bord och läsa tidningen med en liten cortado framför sig. Ändå är dom liksom med och får någon kommentar från den ena eller den andra gubben. Det finns en gemenskap där. Just för byns gubbar. Alla tanter sitter mest på bänkarna och murarna som går utmed vägarna. Ibland ensamma och håller koll på bilarna och människorna, ibland tillsammans med någon väninna för lite samtal. Ljugarbänken kallas den där baren i folkmun. Den tillsammans med grannbaren och det lilla torget utgör hjärtat i El Pinar.

El Verodal

Nu måste jag ta tillbaka en del av det jag har skrivit. Jag vill också samtidigt poängtera att denna ö, den är så varierande och rymmer långt mer än man någonsin kan förstå. Varje gång vi är här hittar vi nya miljöer och platser.

Häromdagen hittade vi alltså en sandstrand. En strand med fin, svartguldig sand. Så len men ändå så tung så att den inte blåste omkring, utan låg där så varm och inbjudande och tog emot vågorna.
Stranden låg där insprängd mellan dom vackra, höga och vassa bergskanterna. Bara en liten vik. Med len och fin sand.

Att ta sig dit var allt ifrån lätt. Tror vägen ibland kan vara avstängd för risk för nedfallande stenblock. Men nu var bommen öppen. Det är slingrande sandvägar med vassa stenar som bilen måste klara av skumpa fram på. Det är liksom oorganiserat. Och samtidigt så oerhört vackert. Den här delen av ön består av klumpar från lavasten, knallorange lav och gråa buskar. Det doftar varmt, salt och kargt. Stenarna som är själva fundamentet i den här miljön är viktlösa. Det känns som kolbitar när man lyfter upp dom. Man förstår att det är just bränd sten; lavasten.
Och det måste vara en av dom minst blåsiga dagarna här på ön för att det ska fungera att vara här. Det ideala är östliga vindar, men det funkar med nordöstliga också. Men helst inte mer än 5 meter per sekund.

När man väl har kommit hit så finns här ordninggjorda grillplatser och fantastiska snorkelgömmor. Om vi har upplevt klart vatten på alla andra ställen vi har varit och snorklat på, så är det här kristallklart. Det finns spännande prång mellan stenarna, små grottor i det utskjutande berget. Skillnaden här mot andra badplatser är att det naturligtvis är mer strömt här. Alla bottnar som liksom har en mer jämn sluttning blir ju som svårare vad det gäller kraften i vågorna på tillbaka vägen. Det kan man känna här. Ett par simfötter är skönt att ha på sig när det suger till.

Och sanden. Det finns sandkorn som är svarta, guldfärgade och gråa. Allt är av havet så slipat och lent att du kan borra ner dina fötter var som helst, gå barfota utmed hela stranden (den är inte lång…) utan att det blir vasst en endaste gång. Från havet har det spolats upp någon slags rosafärgad växt från något rev.

Men sedan när man ligger där och lyfter blicken. Mot det höga bergsmassivetsom är som en knagglig vägg runt omkring en. Så ser man alla stora, vassa stenar som ändå ligger där längst upp på stranden. Så börjar du fundera lite…var kommer dessa stenar ifrån?

Nya vänner

Vi kan ju inte språket och vi kan inte riktigt det där hur vi ska förhålla oss till det ena eller det andra. Här på ön så pratas det minimalt med engelska men alla är positiva och med det internationella kroppsspråket ihop med olika översättningstjänster (som ofta blir så fel, så fel…) i telefonen så hankar vi oss fram. Men.
Här på ön finns det personer som jag har skrivit om tidigare. Människor som stöttar, tålmodigt svarar på frågor, följer med till ayuntamientot (typ kommunhuset), ser till ditt hus när du inte är här och som vi har fått en fin relation till och också träffar i Sverige. Och som vi gärna bjuder över på lunch, åker och hälsar på och pratar om drömmar med.
Det här blev en bonus för oss. Vi som är lite skygga för det där ”kom-över-på-en-grogg-så-får-vi-snacka” och som alltid väljer boenden som det är lite svårt att spontanbesöka. Alltså vi tycker om människor, umgås mest hela tiden med vänner och delar det ena och det andra, men. Vi behöver också ha vårt egna utrymme. Där vi inte behöver förhålla oss till att det ringer på dörrklockan och ”tjoho – här kommer vi!” ekar i hallen.
Vi behöver säkra upp att vi får vara bara vi ibland. För i vardagen är vi ofta många och då är det helt fantastiskt. Var sak, ni vet.
Hur som helst, så blev ju det där paret som sålde till oss; Bengt och Christina, riktiga vänner. Vi delar många livsdrömmar, kan relatera till varandras val. Det är så fint. Dessutom finns det fler vänner runtomkring; Janne och Monica. Dom har köpt loss en del av den fastigheten som Bengt och Christina nu har på andra sidan ön.

Första gången vi träffades alla sex på El Hierro så blev det ett pratande, ett tjattrande och ett skrattande utan dess like. Vi började uppe i Las Lapas, området där deras hus ligger. Vi blev bjudna på hemtrampat vin, röror och tapas. Mmm.
Sedan var det inplanerat ett restaurangbesök på ”Kiosco Los Sargos”. Eller ”Fläskkiosken” som våra vänner kallar den. Det är som ett bättre skjul. Eller snarare större. Grus på golvet och bastanta, grova träbänkar och bord. Lysrör i taket.
Där serverades det tre variationer av grillat kött; kanin, fläsk eller revbensspjäll. Gubben i familjen stod vid grillen, gumman sprang mellan borden med öl och mat. På stora tallrikar kom allt det goda grillade, så delade man. Ingen sallad, bara med några pommes i botten. Alla runt bordet blev utrustade med en gaffel och en öl. Sen var det bara att hugga in. Underbart. Gott och enkelt, trevligt och familjärt. Till notan styrdes vi fram till baren och skulle välja vilken spritnubbe /likör vi ville ha. En liten en att svälja medan man fick hantera la cuentan. Notan? Den är aldrig speciellt svår här på El Hierro. Överkomlig kan man säga.
Var restaurangen ligger? Precis på parkeringen vid Charco Los Sargos. Men man vet aldrig när den har öppet.

Pinjeskogen

Det finns två olika skogar på ön; den ena består bara av pinjetallar och den andra av blandade gröna träd och växter. Båda är unika och fascinerande.
Vårt lilla hus ligger i byn El Pinar som betyder just tallskog. Det är här den börjar och den sträcker sig upp mot bergets topp. Var man än ser så är det mönstrade stammar och marken är helt täckt av flera lager av barr. Torkade, gulnade och ibland upp till tjugo centimeter långa.
Vissa gånger ser man människor som krattar ihop dessa barr, lägger dom på ett bilflak, spänner ett nät över allt och tar med hem. Det kan vingla förbi lastflak med flera meter hög barrlast. Vi funderade på det här. Vad används det till?
När vi hade frågat runt fick vi reda på att det används som strö till djuren. Som halm. Barrhalm.
I pinjeskogen kan det vara otroligt torrt. Det står skyltar med uppmaning om att inte kasta fimpar lite här och där. Vid ett flertal tillfällen har skogen brunnit. Det kan man se på en del av stammarna, dom är alldeles förkolnade. Men det som är speciellt med dom här träden, är att dom inte alls brinner bra. Därför kommer träden igen, även efter en skogsbrand. Så skogen står där, med gamla träd som är svedda i kanterna och nya små skott som uppkäftigt och illgrönt sticker upp bland det gula och torra.

Kottarna ser ut som feldimensionerade tallkottar. Gigantiska. En del tar hem kottarna och knyter ihop dom till draperier. Själva har vi tagit med två stycken som står på en hylla och bara är vackra.

Alla blommor

Naturligtvis är det olika mycket, och olika arter, av blommor och växter beroende av när man kommer till El Hierro. Men det finns alltid några blommor som lyser med sina starka färger. Många har vi hemma i små krukor i köksfönstret, medan dom här är stora och buskiga och växer vilt utmed vägkanten.

Jag trodde tex att jag visste hur en pelargon såg ut…men här. Stora träd, yviga buskar. Det finns randiga, djupt lila, rosa, dubbelbladiga, spretiga, klängiga och miniblommor. Det finns många sorter av det vi kallar för Doktor Wästerlund, dvs citrusdoftande arter med både små och stora blommor och blad. I vår rabatt räknar jag till sex olika sorter. Minst.

Att uppleva växtligheten här på El Hierro är lite som att blanda den spanska naturen med den svenska; det finns tex vallmo, blåeld, förgätmigej, krasse, stockrosor och margeriter. Fälten med dessa blommor är magiska.
Vi har också ett mandelträd, ett citronträd, en rosmarin, en nispero, några lavendelbuskar, en bouganville, en dadelpalm, en blyblomma som också fungerar som en pergola och ett paradisfågelträd i vår trädgård.

Här där vi bor finns också en fantastisk pinjeskog. Den fyller öns sydöstra del upp mot toppen av ön. På slingriga vägar ser man jättetallar med barrkluster som är lika stora och runda som en cheerleaders pompoms. Stammarna är som konstverk av mosaik, hela marken är täckt av decimeterstora barr och gigantiska kottar.

Allra högst upp på toppen breder en skog ut sig som påminner om miljön i Sagan om Ringen. Där är gigantiska ormbunkar, slingriga växter, lavaklädda stammar och djupgröna träd som droppar av fukt och kondens från molnen. Det är en otrolig upplevelse att vandra på någon av de ordninggjorda lederna där.
Luften. Den är så klar och syremättad att man närapå blir yr.

Att dela med familj och vänner

Med fyra vuxna barn, två barnbarn, en pigg mamma och fina vänner som vi ville visa vårt fantastiska nyförvärv för, började vi planera för alla resor som vi ville göra. Vi beslöt oss för att alla skulle få vara här och se och uppleva just det som passade för deras behov första gången. För att det skulle bli görbart så delade vi in det hela i först och främst 4 resomgångar tillsammans med vår närmaste familj. Mamma Britt var först på plats, ledig och flexibel som hon var i sitt 82-åriga liv.

Men inom två år har vi nu varit här med alla barn och barnbarn. Och några vänner. Och även hunnit med att vara här bara vi, Tomas och jag. Kontrasterna mellan att ha hela huset fullt, gitarrspel och barnskratt, stora middagar och charader frampå kvällen och dom där dagarna och kvällarna när vi häller upp ett glas vin, lyssnar på cikadorna, på åsnan som skriar nedåt odlingarna, killingarnas ljusa bräkanden och bara tittar upp mot stjärnhimlen…det är så fint. Att vi kan ha båda.

La Restinga

El Hierro är en liten ö; det finns bara ca 8000 invånare och är lite mindre än 270 kvadratkilometer stor. Trots detta finns här en stor variation av natur och miljöer, av aktiviteter och happenings. Varje gång vi är här upptäcker vi något nytt.
Om vi börjar i Restinga som är öns sydligaste samhälle; en liten fiske- och småbåtshamn som också är enda stället på ön där man kan strosa några meter på en iordninggjord strandpromenad och sätta sig på ett av byns två barer som ligger där utmed och beställa in en öl eller en vino tinto de verano samtidigt som man njuter av utsikten över hamnen, över badbryggan och den lilla svarta stranden, över de små, färgglada fiskebåtarna som kommer in med lådor fulla av fiskar som levereras till fiskehallen.

Är du hungrig så finns här flera fina fiskrestauranger. El Refugio är kanske den mest kända. Här känns det enkelt och genuint, om du frågar vad som har fångats idag får du veta vad en mixad grilltallrik kan innehålla för fisksorter. Till förrätt kan man med fördel äta Gambas al ajillo (stora räkor i varm vitlöksolja), Camarones (mindre räkor som vi brukar äta räkor hemma) eller öns specialitet; Lapas. Underbara, fasta musslor som serveras varma med lite lime. Mycket gott!
Det finns andra restauranger i Restinga, och vi har aldrig blivit besvikna.