Att köpa hus i Spanien är en process. En lång process.

Jag ska ärligen skriva att hur mycket jag än hade googlat om hur ett husköp går till i Spanien så hade jag inte förstått. Det var, och är fortfarande, så mycket som är krångligt. Fast egentligen förstår jag inte varför? Det är nog det att jag helt enkelt inte förstår den spanska byråkratin.

Och inte blev det lättare av att vi köpte huset utan inblandad mäklare (dock med enastående personer som sålde till oss som både kunde spanska och hade bott här i många år), att inte huset var registrerat i ”El Registro” och att vi inte hade pengarna cash utan var tvungna att ta en del lån.
Men det gick. Med envishet, ett grundmurat förstroende mellan säljare/köpare och snälla heltidsboende grannar på El Hierro som kunde tjata på myndigheterna även under perioder då vi alla andra var i Sverige.

En relativt liten detalj var det här med ekonomin. Eftersom den bank vi hade inte kunde serva med en utlandsfilial, var vi helt enkelt tvungna att byta bank. För skulle vi få ett lån där på avdelningen i Luxemburg så ville den nya banken naturligtvis också ha hand om våra lönepengar.

Så när fastigheten var inregistrerad i fastighetsregistret på ön, en värderingsmänniska från Teneriffa hade kommit och värderat vårt fina hus för att vi skulle få lånet godkänt i Luxemburg så åkte vi till El Hierro och skulle skriva över det hela hos Notarien. Först skulle vi bara gå till myndigheten där man fick sitt NIE-nummer. Och vi var tvungna att fixa ett spansk bankkonto. Det var nödvändigt för att få äga hus och garantera att vi skulle betala el och vatten.

NIE-nummer var inte att tänka på. Det var ändrat sedan flera år tillbaka, det behövdes göras på Teneriffa. Men vi kunde få ett NIF-nummer? Det är något liknande men för företagare (tror jag). Så med det gick vi till Notarien efter att vi hade träffat en kvinna som vi köpt själva ”pappersarbetet” av så vi var säkra på översättningar mm och vi hade suttit över en kaffe på Paradoren i Las Playas och gått igenom hela köpebrevet. Hos Notarien Laura fanns också Miguel som representant från banken.

Det var en spännande historia. Jag har väl aldrig (tack och lov) skrivit under ett sådant viktigt papper utan att vara hundra procent säker på att jag förstod vad jag skrev under. Jag säger igen; tack och lov för den grundmurade tilliten till Bengt och Christina.

Men då och där. Efter (som det kändes) tusen underskrifter så räcktes den över. Nyckeln till vårt drömhus.

Huset.

Den betonglagda lilla gången som ledde oss runt hörnet av huset var grov. Den slingrade sig ned mellan en grå, hög murad vägg och det lilla vita stenhuset som var ”vårt”. Utsikten rakt framför oss var bedövande; vidsträckta odlingar, mandel- och olivträd, hagar, kullar och enstaka hustak. Längst ner var havet. Havet som mötte himlen i bara olika nyanser av blått och så molnen som fanns där under oss.

En skarp sväng och där var den finaste blå grind jag någonsin har sett.

När vi öppnade den, gick upp för dom få trappstegen och kom upp på den stenlagda terrassen susade det i huvudet. Huset var vitt med blåa fönster och dörrar. Huset låg som i en vinkel och med lite nivåskillnad mellan den ena delen och den andra. En stor del av terrassen var under en vildsint växande pergola med linblå blommor mitt i det gröna. I en stenlagd cirkel mitt på stenläggningen stod ett välväxt och vackert mandelträd.
Utmed hela kanten ner mot havet och som en inramning runt terrassen fanns en låg stenmur som skyddade en rabatt full med, för oss, exotiska växter. Där var naturligtvis stora buskar av olika pelargoner, lavendel, liljor, olika tjockbladiga växter som jag aldrig sett innan och ett helt fantastiskt litet träd (senare fick jag reda på att det hette Paradisfågelträd).

Där var ett fint och stort kök, ett badrum och ett litet gästrum i den övre delen av huset. När vi gick dom få trappstegen ner så uppenbarade sig ett stort sovrum med högt i tak och friliggande takstockar. Där fanns även ett litet loft som man kunde använda som en extra sovplats. Slutligen fanns det också ett allrum med en öppenspis.

Antoinette gick hem till sig och vi blev ensamma kvar. Det bubblade i oss, vi var nervöst fnittriga och bara tittade på varandra. Vad höll på att hända?

Vi gick ut på terrassen i kvällen, öppnade den flaska med vin som hade stått och väntat på oss på bänken tillsammans med en lapp som det stod ”Välkomna!” på.

Där och då bestämde vi oss för att vi ville köpa detta hus. Det var som om huset hade hittat oss. Så vi kunde bara tacka och ta emot.

Svindlande vackert – och vi var så sålda.

Vi åkte uppför och uppför. Det var svindlande vackert detta vulkanlandskap som ändå var så färgfyllt. Det var grönt och brunt, gult och rött. Tjockbladiga växter som växte rakt ut från lavasanden, agaveblommor som reste sig stolta rakt upp från sina plantor, vallmo i alla färger och former och så vidsträckt vy – rakt ner och ut i havet. Så vackert.

Vindsnurrorna var ytterligare ett positivt inslag i naturbilden. Vi hade läst om öns ambition att bli självförsörjande både vad det gällde dricksvatten och energi så det blev också vackert i våra ögon.

När vi kom högre upp så förändrades allt. Molnen rann ner över bergstoppen och det blev fuktigt och lite mer kylig luft. Här blev naturen grönare, det var som en annan klimatzon. Helt andra växter, helt annan luft. Överallt var landskapet uppdelat i rutor omgärdade av stenmurar. I varje litet fack var det mängder av blommor, odlingar eller något djur. Eller bara gräs. Det var så märkbart och synligt hur människor som bor här jobbar och sliter, lever ihop med naturen. Anpassar sig och använder det som går.

Vi var hänförda.

När vi närmade oss El Pinar och huset vi skulle provbo i, började vägkanterna fyllas av jättetallar. Vi var mitt i en Pinjeskog; höga mosaikstammar reste sig mot himlen, barrbollar som bestod av 30 cm långa barr och överdimensionerade kottar. Helt otroligt.

Vi parkerade bilen uppe vid byns kyrka, och tog våra små väskor och gick nedåt huset. Det var branta backar och vid sidan av vägen fanns enkla hus; en del var små, andra stora, somliga var ofärdiga, andra såg inbodda och mysiga ut.

-Där är det, sa Antoinette och pekade på ett tak längst nere på gatstumpen som vi hade hamnat på. Eftersom det var så brant sluttande så var taket det enda vi såg från det här hållet.
Vi rundade huset och …där var det. Vårt drömhus.

Vi reste för att ”provbo” – och för att komma ikapp i tanken.

När vi bokade biljetter så blev vi såklart varse att det inte var för inte som det stod ”Huset vid världens ände” i annonsen…det gick inte jättelätt att ta sig dit. Det hade ju säljarna i och för sig meddelat oss, men det var inte förrän nu, när vi själva skulle göra denna resa, som vi förstod. Vi kom helt enkelt inte dit på en och samma dag från Sverige. Det fanns flera alternativ men om vi satsade på att komma ner så enkelt som möjligt så fanns det tre sätt. Antingen kunde vi åka via Gran Canaria, sova en natt och ta Binter (som är bolaget som flyger mellan och till/från dom olika kanariska öarna) direkt till El Hierro. Det flyget går från samma flygplats som vi landar på. Rätt enkelt tänkte vi. Det andra alternativen är att vi åker till Teneriffa och endera tar båten från södra sidan av ön; Los Critianos, eller tar bussen upp till norra sidan för att ta Binter från den flygplatsen.
Vi valde Gran Canaria-grejen.

Vi hade inte mycket till semester att ta ut, så det fick bli ett tråcklande för att få ihop lite dagar runt påsken 2017. Fem dagar lyckades vi skrapa ihop. Så vi flög. Spända och pirriga, nervösa och förväntansfulla. Vad höll vi på att göra? Vi vågade inte säga det till någon. Inte än. Måste förstå själva först. Och vara fria att välja utifrån bara oss.

På nätet hade vi hittat ett ställe nära flygplatsen, det verkade vara som ett vandrarhem med delat badrum och inget lyx. Det slog vi till på. Vi skulle ju bara sova en natt på Gran Canaria innan vi skulle flyga över till vårt slutmål; El Hierro.

Mitt i natten kom vi fram. Över skumpiga vägar mitt bland insydda tomatodlingar (ni vet att dom liksom syr in odlingarna med väv, antar att det är för att skydda från värmen?) åkte vi. Mitt i ödemarken (det tog dock bara ca 7 minuter med taxi) så kom vi fram. Till det vi fortsättningsvis kommer att kalla Ranchen. Ett bra och enkelt ställe med en fantastisk familj som håller i alla trådar. Stort och rymligt, många små och stora hundar. Varmt, rent och precis vad vi ville ha.

Ranchen som låg mitt ute i ingenting; Country Home La Manigua.