Lava Circular

Kulturen är viktig här på ön. Vi har fått fantastiska musikupplevelser nere i Valverde på kulturhuset där. Vi har blivit inbjudna på fester och helgonfirande med både mat och dans. Och alla som bor här (och på övriga kanarieöar) samlas under pridefestivalen som är en vecka under sommaren. Ofta är syftet att göra öns traditionella kultur förståelig och tillgänglig för alla, att de unga ska förstå och föra ett kulturarv vidare. Men jag vill också säga att kulturen här kan vara progressiv och nytänkande. Ingen motsättning utan mer som en fortsättning, en utveckling. Att man använder ny teknik för att föra fram uråldriga seder. Vi har blivit helt hänförda över alla vackra väggmålningar här. Har man en vägg utan fönster så är det bara fint om den blir målad på.

Här i El Pinar hade vi förut en stor vägg där en fiskare satt i en eka och samlade ihop plast som av olika anledningar hade hamnat i havet. Budskapet var solklart. Rädda haven! Den var fin och stark och blå. Och hoppingivande.

Med tiden så tog den stryk av vind, salt och sol. Den krackelerade, bit för bit. Sen målades den över. Med vitt.

Vi blev ledsna och El Pinar blev lite tråkigare att åka igenom med bil eller buss.

Men sen hände något. I november fanns det en skylift där och det markerades en massa kryss över väggen. Och något började ta form.

Det blev en ny målning. Och jag fick lära mig att varje november sedan 2017 (precis när vi köpte vårt hus!) så är det några dagar med extra satsning på kulturen här på El Hierro. Det är som ett kulturkollektiv som kallar sig Lava circular. Det är workshops, musikprojet och konstnärliga handlingar som alla kretsar kring den traditionella och samtida kulturen här på ön. Den här konstnären, Sabotaje al Montaje, tog examen i Fine Arts på Universitetet i Santa Cruz på Teneriffa och har i år hämtat inspiration från Cristina Camacho och hennes utställning Gritos del azul som betyder ungefär Skriet från det blå.

Varje år är det ett nytt tema, ni kan säkert gissa vad det var 2024. Troligen var temat en av anledningarna till att konstnären fick uppdraget på just den här väggen.

Silbo – visselspråket.

När du befinner dig på ön El Hierro så möter du på olika påminnelser om att det har kommunicerats med hjälp av visslingar här på ön. Ibland sitter det fotografier uppe vid torget, som en utställning, av visslande människor. Med ett eller ett par fingrar i munnen.
På den norra delen av ön, där det finns en hel del järnutsmyckningar som ett sammanhängande tema, kan du träffa på järnstatyer som står uppe på någon klippavsats med en herdestav i ena handen och den andra i munnen när dom visslar ut sina budskap. På väggen utanför Terencion i El Pinar finns en underbar väggmålning över ön där det tydligt finns inslag av visslingar.

Man tror att det här visselspråket kom till och användes av öns urbefolkning här, guancherna, som flyttade hit från Nordafrika. Det blev ett effektivt sätt att skicka budskap, visslingarna når så mycket längre än bara rop och skrik. Dessutom färdas visslingarna lättare över berg och genom dalar.
Därför kan inte visselspråket användas för att nå enskilda individer, det hörs av alla som förstår språket på kilometerlångt håll.
Visselspråket kan pratas på flera språk. Under den första tiden när det utövades av guancherna, så visslades det också på deras språk; guanches. Dom som idag behärskar tekniken här på öarna visslar på spanska som även är det talande språket idag.

Visselspråket är uppbyggt av sex ljud: två för vokaler och fyra för konsonanter. Genom dessa ljud kan man uttrycka mer än 4000 ord. När man visselpratar så kommunicerar man i korta meningar och få ord, bara tillräckligt för att budskapet ska gå fram.

På 1400-talet uppmärksammades visselspråket av två franska kaplaner som då besökte La Gomera och skrev Le Canarien som handlade om Kanarieöarnas historia. Där skrev dom att silbo var ”det märkligaste språk som de talar med läpparna som om de inte har en tunga”.

1978 kom boken El Silbo Gomera, som var skriven av en språkforskare ur en vetenskaplig synvinkel vilket ledde till att intresset, och stoltheten, för silbon ökade. 2009 togs visselspråket upp på UNESCOS immateriella världsarvslista. På den här listan finns olika former av kulturarv som har överförts mellan generationer.

Visselspråket har idag blivit något som man gärna förknippar med La Gomera. Men silbo har använts som språk och överförts från generation till generation även på dom andra kanarieöarna. Men än idag kämpar olika intressenter för att Silbo Herreño ska bli upptaget i det kanariska skyddandet av kulturella tillgångar, BIC (Bienes de Interés  Cultural). Det finns olika organisationer och politiska företrädare som alltid tar upp dessa frågor på agendan då det bland annat skulle kunna innebära stöd att utbilda kommande generationer och hålla detta speciella arv levande. Det skulle också öka den gemensamma identiteten på öarna.

Jag hade inte mött språket innan vi var på en fantastisk konsert i vintras nere på Kulturhuset i Valverde. Hela föreställningen var om kulturen på kanarieöarna i form av dans, instrument, sång, rytmer, kläder – och silbo. Det gick rysningar i kroppen när två av deltagarna började kommunicera med varandra. Jag tror det handlade om kärlek – men eftersom jag varken kan så mycket spanska och ännu mindre silbo, så får jag låta det vara osagt.

Men njut av den lilla snutten video här och avgör själva!

Från en föreställning på kulturhuset i Valverde

Fiesta – igen!

Lördag kväll och nere på stranden i La Restinga håller man på att bygga upp en stor scen. Med havet, hamnen och piren som kuliss bakom dj – bordet, sanden som dansgolv och bergen som inramning. Det är glatt, det är dans, det är hög musik. Gamla människor är där, föräldrar är där med de minsta barnen medan de lite äldre och ungdomarna är där själva. I veckor har La Restinga olika evenemang för att fira och hedra deras skyddshelgon Carmen. Det är sportgrejer, det är lekgrejer, det är festgrejer.

Vi står mitt i folkhavet och dansar, rör oss tillsammans med alla andra i någon slags gemensam gungdans. Alla som har självlysande diadem med öron, färgade och lysande trollstavar gör så att den mörka natten gnistrar. Vi ser att den minsta av dj:arna är en kille som vi förr har sett att han har blivit lite illa behandlad av äldre killar, det värmer våra hjärtan att just han får ta plats och skina i kapp med allt annat som lyser. Framför scenen står ett gäng med yngre tjejer. Dom dansar och ser likadana ut. I alla fall bakifrån. Dom har korta kjolar med små lampor i alla världens färger. Jag tänker för mig själv att är det inte typiskt? Uppe på scenen står en man och en liten kille och dj:ar, pumpar sina självförtroenden och nedanför står ett gäng med imponerade tjejer som vill få en blick, ett leende och som också vill vara den där stjärnan. Jag och min man viskar med varandra och ställer oss frågan hur många decennier det ska ta innan bilden är den motsatta? En kvinnlig dj och en hoper med småkillar framför som har klätt upp sig på ett vuxet sexigt vis för att få en blick av henne som är på scen och som bara har ögon för sin musikmaskin. Det känns långt borta.

Här på ön möter man en hel del som vi som svenskar är ovana vid. I alla fall nu förtiden. Det är tävlingar där byns prinsessa röstas fram (utifrån utseende och kläder) och det dansas med bara, muskulösa överkroppar och baddräkter. Det är så könat på ett vis. Samtidigt så är det också på den här ön vi har upplevt fantastiska uppträdande av transartister som också dom dansar i minimala små badbyxor. Och höga stövlar. Med massor av smink. Alla är lika glada då och alla är där och festar tillsammans då med. Så mitt i det här så finns inte känslan av dömande. Det är dubbelt och mångfacetterat.

Precis när vi har viskat klart om den där prototypen för vad små flickor och små pojkar lär sig tidigt så vänder vi på huvudet mot rytmiska trumljud. Fram bakom den ena klippavsatsen kommer en, nej flera, unga män med trummor hängande på kropparna med overaller som är knutna runt höfterna så hela deras sexpack gnistrar av speglingarna från alla ljus i natten. Dom ser inoljade ut. Och sen kommer dansande kvinnor i vita baddräkter, dom rör på varenda del av kropparna och trots att det bara är trummornas rytmiska spel som är själva musiken just nu så hittar dom dansmoves samtidigt som tåget tar sig fram mot scenen. Och allra sist, som en inramning på all blixtrande skönhet, kommer en glittrande transperson. Så det är inte helt lätt att bestämma sig för om känslan man får är 1) tröttsamt utseendefixerat och stereotypt eller 2) inkluderande och cirkusaktigt glittrande. Med olika förebilder.

Vi känner att det börjar bli dags för oss att sätta oss någonstans och smälta intrycken, det är som en tsunami av ljud, ljus och fest. Hur det än är med det där om att uppfostras in i manlighet respektive kvinnlighet med allt som normerna säger hör därtill, så måste man säga att människorna här på ön är ena jäklar på att festa. Över åldersgränser och respektfullt utan speciellt mycket alkohol. Dom dansar och har roligt ändå.

Och det är härligt.

Gänget framför scenen.
Dans- och trumtåget.

Läslov

Idag börjar höstlovet för alla skolbarn hemma i Sverige. Eller läslovet som det heter nuförtiden. Barn och många vuxna läser mindre och mindre så vi alla som älskar böcker och berättelser och som har hörsammat det faktum att ordförråd och språk utvecklas på ett helt annat vis för barn som får böcker lästa för sig som små – vi måste göra vad vi kan för att väcka intresset för läsning. Dessutom finns det ju så oändligt många världar att upptäcka, så många människor att lära känna och så mycket kunskap att inhämta när man läser!

Därför blir jag så glad när jag på min kvällspromenad går förbi vårt torg vid de två små pubarna i byn och upptäcker att det även här tas ett så stort ansvar för detta. Eller när vi åker till Tamaduste eller Caleta för att bada och sola och finner små bokskåp där man kan lämna in böcker som man har läst färdigt och hämta ut nya. Så genialiskt.

I bokskåpen på torget är det dessutom sorterat efter olika genrer; kokböcker i ett, historiska romaner och faktaböcker i ett, barnböcker i ett annat. Så kan man låna och lämna tillbaka. I mitten står en friggebod med glasväggar fyllt med böcker. Skylten Abierto vänds aldrig. Det är som ett obemannat minibibliotek som är öppet dygnet runt. Fint.

Nu har vi gjort i ordning en bok som vi ska ställa in i något av bokskåpen. Det blir spännande att se om den försvinner under tiden vi är här, eller kanske till nästa gång vi kommer åter?

Full gas när vi kommer åter till vår paradisö!

Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla  tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!

Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.

Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.

Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.

En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.

Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?

Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.

Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.

Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!

På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.

Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.

Nu så!

Boken ”Huset vid världens ände”.

Nu är den här…(nästan 😊!)

Vi har fått våra böcker så det går att förbeställa direkt från oss, men vill man vänta till den 14 september så släpps den då i bokhandlare osv. Den är så fin, vi är så stolta!

Handlingen utspelar sig på El Hierro och vi får möta människor som är på olika platser i livet men som ändå trasslas ihop tillsammans. Livets stigar korsar och mitt i virrvarret händer något. Dom blir vänner och lär av varandra, växer tillsammans och stöttar varandra.

Vi fick en fin respons av vår redaktör, Anders, som vi valde att ha på baksidan:

”De trevande försök till närhet och kärlek som utspelas mellan några av karaktärerna är så otroligt fint och ömsint beskrivna. Det är uppenbart i dessa stycken att det inte är mängden ord som är avgörande, men däremot vilka ord. Det uttrycks så stora känslor med några träffsäkra ord så att jag blir alldeles rörd.”

Är du nyfiken och vill köpa boken så skriv antingen här i kommentarer, eller i chatten på Insta: @sofi_och_tomas_bokprojekt

Vi önskar er fina lässtunder!

El Carmen

I tio dagar har det firats här igen. Den här gången är det El Carmen som har hyllats och det är till hennes ära det har festats. Det har varit en del mindre event fram till helgen nu – och igår, söndag, var det liksom ”la gran final”. Den missade vi tyvärr, men i lördags var en del av familjen på plats och fick vara med och tillbe Carmen. Havets Drottning. La Reina de los Mares.

Allt börjar med en viktig katolsk orden, Carmelites på 1100-talet. Flera hundra år senare började fiskare och sjömän be om beskydd från helgonet Maria av Mount Carmelo – Virgin of Carmen. Hon blev liksom adopterad som beskyddare av dessa och sen dess så har hon varit viktig i varje fiskeby i Spanien.

Så den 16 juli (jag tror att datumet kan variera något) så festas det. I La Restinga ordnas det både med vatten- och skumlek på stranden, det spelas fotboll, det är musik och fyrverkerier. Det bjuds på brödraskapslunch där på strandpromenaden. Mitt i all fest så finns det ett allvar, som att alla stannar upp och ägnar en tanke åt fiskare som har behövt sätta livet till, och det är helt tyst sånär som på den fiolspelande flickan som står mitt i lavastranden. Hela stan släcks ner. Det är bara flickan och statyn av Carmen som är upplysta. Alla är knäpptysta. Och hedrar.

Mäktigt.

Men sen. Festen fortsätter och det blir ett sjudundrande fyrverkeri som aldrig verkar ta slut därute på piren bakom alla fiskebåtar. Det sjungs och det äts glass, och framåt småtimmarna dansar alla till Herreño Boys.

Det är så det festas här på El Hierro. Här blandas party och allvarliga traditioner. Och lek och sport, god mat och hög musik. Man umgås. Äldre som yngre.

Det är fint.
Och så himla inkluderande – även om man inte alls förstår vad som firas så får man vara med. På riktigt. Det står till och med i programmet.
”Alla invånare och alla besökare”.

Alla.

Böcker och läsning, finns det något bättre?

För några år sedan när vi var nere i Tamaduste så fanns där ett litet turkost bord med en bok fastkedjad vid på en av terrasserna i detta solparadis. Det var precis där vi brukade ligga och naturligtvis, som dom bokälskare vi är, bläddrade vi i den och försökte förstå vad den handlade om. Vi tog hjälp av olika översättningstjänster och jag tror att vi kom fram till att den tjocka boken handlade om globala och kända företag och hur dom hade lyckats. Och varför. Inte jättespännande men ändå.
En sån fin gest. Att dela med sig av något som man tycker om.
Och bordet var väldigt vackert, jag älskar den här turkosa färgen man kan möta på olika ställen här.

Själv tycker jag att läsning är ren lycka. Det är en ynnest att få kliva in i världar som annars skulle vara helt dolda för en. Tänk att få vara med inne i huvudet, inne i hjärtat på människor man aldrig har träffat. Att få besöka miljöer dit man aldrig annars skulle komma. Och inte minst att få känna känslor, såväl sorg som glädje, genom någon annan. Det är ren magi.
Oavsett om man läser med ögonen eller med öronen. Det är berättelser som skapar inre bilder, som berör och som utvecklar ens egna tankar. Jag älskar det.

Idag när vi kom ner till den klara och blå lagunen i Tamaduste igen, så upptäckte jag ett fint litet skåp vid uteduschen. En Biblioplaya. Bookcrossing. I det skåpet fanns det fler böcker. På tyska, på engelska och på spanska. Ingen på svenska, så nästa gång vi åker dit ska jag placera en där och hoppas på att den kommer i omlopp.

Kanske det senare blir vår bok, ”Huset vid världens ände”, som får stoltsera där i biblioplayan? Visst skulle väl den här bokryggen passa bra där?

Ännu en restaurang utöver det vanliga – Con Fusion.

För ett år sedan öppnade en restaurang på Fronterasidan som heter Con Fusion. Jag tänker att det är ett namn med olika betydelser, confusion på spanska blir förvirring på svenska och con fusion kanske man kan översätta som med en i hopslagning. Det är inte bara ett snyggt namn, det är bra också.

Vad det gäller i hopslagningen av olika länders kök är det tydligt i menyn. På tapassidan finns det argentinska empanadas, hemmagjorda köttbullar, norsk lax, falafel, lammspett och en hel del ost- och skinkplock här från ön. Det finns relativt många vegetariska alternativ som till exempel spenatpajerna och zucchinigratängen med smält ost. Som huvudrätt har dom en stående vegetarisk tallrik som man får fråga vad den innehåller just den här dagen.

Det är roligt att äta här. Är man flera så kan man beställa in många tapasrätter och ställa i mitten av de generöst stora borden (som ägaren har byggt själv) och dela på. Allt vi har smakat på och ätit här är gott.

Inredningen på Con Fusion är mysig och det är inte alls den där avskalade lysrörsstämningen som annars är typisk här. Nej, här är det mörk inredning, det är mjuka och sköna tygstolar och det står ljuslyktor på varje bord. Både inomhus och utomhus.
Förutom dom matbord som finns står det också ett runt litet ”loungebord” med några fåtöljer runt. Där ligger det lite avslappnat några tidningar, någon bok och ett schackspel. Här kan man hänga och bara ta en öl, eller sitta och äta om det är fullt vid de andra borden. Det här är ställets bardisk eftersom själva disken är omgjord och byggd inåt köket. Det betyder att känslan är att man är inne i restaurangens hjärta, det finns ingen disk som håller dig utanför. Lite hemmakänsla.
Det är trevligt. Annorlunda. Och kanske skapar det en del förvirring?

Läget på Con Fusion är också bra. Det ligger nere i Las Puntas så utsikten är dramatisk och de höga och kraftiga vågorna hörs slå mot klipporna. Vi hängde på låset när dom öppnade klockan 19.00 och hann precis ta del av den fantastiska solnedgången.

Efter ett par timmar, vid veckosluten, får man njuta av lite härlig musik. Det är far och son, Nicko och Leo, som spelar covers och underhåller oss. Det här är verkligen ett uppskattat inslag, för livemusik på det här viset hör inte till vanligheten här.

Det förekommer naturligtvis med pompa och ståt, trummor och dans, när det är festligheter och karnevaler, men på en vanlig fredag- och lördagkväll är det inte så lätt att hitta.

Tack för det!

Stor kultur på en liten ö.

Två år i rad har vi haft förmånen att befinna oss här på ön när Festival International de Música de Canarias har ordnat med turnéer på alla åtta kanarieöar.

Förra året blev vi tipsade av en vän som bor på Gran Canaria om en speciell artist som spelade på blåsinstrument. När jag skriver blåsinstrument så handlade det inte alls om trumpeter och saxofoner med mera, utan olika egengjorda och en del väldigt gamla varianter av flöjter. Ett tips från mig är att  kolla upp honom på Spotify. Det är bra, riktigt bra.

Det var en oförglömlig upplevelse. Abraham Cupeiro, som artisten heter, gick in på scenen med en närvaro och en glädje som jag aldrig tror att jag har upplevt tidigare på en klassisk konsert. Det fanns ett samspel med symfoniorkestern från Las Palmas som var så tajt och innerlig att jag fick tårar i ögonen. Han spelade på pyttesmå ljuskvillrande flöjter, han spelade på en flera meter hög egenbyggd rörflöjt med ett avslutande fiskhuvud och allt där emellan. Det var så vackert.

Allt utspelade sig på Kulturhuset Centro Cultural Asabanos som ligger i Valverde, El Hierros huvudstad. Festivalen går av stapeln under januari och februari så det är kyligt på kvällarna där i huvudstaden.

Vi blev redan förra året också så glada över att konserthallen var full, att det var alla sorter av människor och att applåderna var höga och innerliga.
När sista planerade låten klingade av så ställde sig hela publiken och stampade med fötterna, klappade i händerna och ropade ”Bravo” för fulla muggar. Och mina tårar rann ännu mer.

I år hade vi kollat in festivalen och bokat in oss på en konsert som kallade sig DESCONCERTO som jag tror att man kan översätta med förvirring ungefär.

När vi kom dit så slog det oss att det var ovanligt många barn där. När alla i publiken hade kindpussats och vinkat och ropat till varandra så blev det så naturligt att alla barn fick sina platser på första raden. Föräldrarna satt bakom. Jag och Tomas tänkte att hur ska det här gå? Kommer ungarna orka vara tysta under konserter? Vi satt på tredje raden så ganska nära…

Det var Orthemis Orquestra med dirigenten Jordi Purtí som framförde konserten, det var även Jordi som hade skrivit och regisserat själva showen.

För vilken show vi var med om! Herregud, vi blev helt nockade!

Det blev en blandning av Mozart, Vivaldi, Grieg, Strauss med flera av alla de klassiska kompositörerna och nutida hits av Coldplay, Aqua och många fler. Musikerna spelade på skrivmaskin, blåste i ölflaskor, dansade och spexade med sina fioler, cellor och kontrabasar. Det kanske var den sortens förvirring som gav upphov till namnet på föreställningen? Inget gick i enlighet med normer för hur en klassisk konsert ”ska” vara.

Om vi tyckte att samspelet var talande för symfoniorkestern förra året så var musikerna i den här föreställningen som en kropp. Dom spelade till och med på varandras instrument, tillsammans. Ena handen på sitt eget, den andra på grannens. Samtidigt.

Det var ett så fint sätt att tillgängliggöra de gamla klassiska verken för såväl oss vuxna som kanske inte är helt frälsta som för barnen som verkligen älskade det. Vi fick vara med och klappa takten, vi fick ha hemlisar med dirigenten och vi fick skratta åt gester som inte är helt vanliga i konsertsammanhang.

Det var ljuvligt.

Och än en gång var salen full. Men som sagt den här gången var den fullsatt av människor mellan 6 år och 100. Och alla njöt.

Stor kultur på en liten ö.

Tack för det.