Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
Idag börjar höstlovet för alla skolbarn hemma i Sverige. Eller läslovet som det heter nuförtiden. Barn och många vuxna läser mindre och mindre så vi alla som älskar böcker och berättelser och som har hörsammat det faktum att ordförråd och språk utvecklas på ett helt annat vis för barn som får böcker lästa för sig som små – vi måste göra vad vi kan för att väcka intresset för läsning. Dessutom finns det ju så oändligt många världar att upptäcka, så många människor att lära känna och så mycket kunskap att inhämta när man läser!
Därför blir jag så glad när jag på min kvällspromenad går förbi vårt torg vid de två små pubarna i byn och upptäcker att det även här tas ett så stort ansvar för detta. Eller när vi åker till Tamaduste eller Caleta för att bada och sola och finner små bokskåp där man kan lämna in böcker som man har läst färdigt och hämta ut nya. Så genialiskt.
I bokskåpen på torget är det dessutom sorterat efter olika genrer; kokböcker i ett, historiska romaner och faktaböcker i ett, barnböcker i ett annat. Så kan man låna och lämna tillbaka. I mitten står en friggebod med glasväggar fyllt med böcker. Skylten Abierto vänds aldrig. Det är som ett obemannat minibibliotek som är öppet dygnet runt. Fint.
Nu har vi gjort i ordning en bok som vi ska ställa in i något av bokskåpen. Det blir spännande att se om den försvinner under tiden vi är här, eller kanske till nästa gång vi kommer åter?
Vi har varit här i en vecka nu. På många sätt blev det en annorlunda vecka för att vara här; på La Isla tranquilla. För oj vad mycket som har hänt!
Vi fixade med ett bevattningssystem förra gången vi var här, som en timer där vattnet kopplas på en timme varannan dag. Det har gått jättebra och våra rabatter var överväxta av lavendel, blommor, basilika, mynta och citronträdet var fullt av frukter. Däremot hade vårt stora rosmarinträd brutits av och var alldeles dött…det var tråkigt. Jag försökte ändå ta hand om den redan torkade kryddan, så mycket det gick. Vi får helt enkelt leta efter en ny och plantera.
Som slingrande ormar bredde en vinda ut sig. Den är så vacker med sina djuplila blommor – och samtidigt så farlig för alla andra växter. Den slingrar sig runt allt som lever och kväver växten. Som en boa som stryper sitt byte. Vi drar och drar för att hjälpa våra andra växter, vi har byggt en spaljé som vi tänkte skulle fungera lite stoppande. Men icke. Den bara tar över.
Så första dagen gick åt till att klippa, rensa och riva. Men fint och öppet blev det till slut.
En annan dag kom Critóbal från universitetet på Gran Canaria och intervjuade oss om hur vi lever både här och i Sverige, hur vi kan jobba på distans med både våra ordinarie jobb och med vårt bokskrivande. El Hierro är ett av några få områden som är utvalda för att göra vissa jämförelser mellan mindre orter i Spanien och Portugal.
Det var ett trivsamt möte, samtalet gick lätt och vi fick berätta om vår resa på den här ön som ligger så nära hjärtat för oss. Hur allt började och hur det har fortsatt. Han var imponerad av både vår bok och den här bloggen, som han menade gav tillbaka en del till ön och dess befolkning. Och kanske att båda sakerna kan bidra till att fler vill komma och besöka El Hierro?
Sen har vi vår hushjälte Lutz som kommer och fixar det mesta vi har problem med. Den här gången var det en tryckventil på varmvattenberedaren uppe på taket som hade rostat ihop och behövde bytas ut. Vi kommunicerar genom att använda Google translate (tyska – svenska) blandat med den spanskan vi kan (mest förstå, mindre för att uttrycka oss med) och det går förvånansvärt bra! Jag är så tacksam för det nätverk vi har hunnit bygga upp här.
Vi fick också en eftermiddag / kväll med våra grannar som vi trodde skulle ha hunnit flytta till Teneriffa men som blir kvar några veckor till. Det är en smärtsam process att rensa ut och avsluta sitt livs dröm – att behöva flytta från det man älskar för att man inte har hälsa och kraft att sköta om det längre.
Vi har också hunnit boka in oss för ett författarsamtal på Skandinaviska klubben i Las Palmas. Det kanske blir ett eget kapitel när vi har genomfört det hela 😊!
På det här så har vi också haft lite vanliga jobbdagar med teamsmöten och annat distansaktigt.
Så idag är första dagen då vi har ställt in bordet i skuggan under pergolan av blå jasmin och plockat fram båda våra datorer för en heldag av skrivande.
Vi har fått våra böcker så det går att förbeställa direkt från oss, men vill man vänta till den 14 september så släpps den då i bokhandlare osv. Den är så fin, vi är så stolta!
Handlingen utspelar sig på El Hierro och vi får möta människor som är på olika platser i livet men som ändå trasslas ihop tillsammans. Livets stigar korsar och mitt i virrvarret händer något. Dom blir vänner och lär av varandra, växer tillsammans och stöttar varandra.
Vi fick en fin respons av vår redaktör, Anders, som vi valde att ha på baksidan:
”De trevande försök till närhet och kärlek som utspelas mellan några av karaktärerna är så otroligt fint och ömsint beskrivna. Det är uppenbart i dessa stycken att det inte är mängden ord som är avgörande, men däremot vilka ord. Det uttrycks så stora känslor med några träffsäkra ord så att jag blir alldeles rörd.”
Är du nyfiken och vill köpa boken så skriv antingen här i kommentarer, eller i chatten på Insta: @sofi_och_tomas_bokprojekt
För några år sedan när vi var nere i Tamaduste så fanns där ett litet turkost bord med en bok fastkedjad vid på en av terrasserna i detta solparadis. Det var precis där vi brukade ligga och naturligtvis, som dom bokälskare vi är, bläddrade vi i den och försökte förstå vad den handlade om. Vi tog hjälp av olika översättningstjänster och jag tror att vi kom fram till att den tjocka boken handlade om globala och kända företag och hur dom hade lyckats. Och varför. Inte jättespännande men ändå. En sån fin gest. Att dela med sig av något som man tycker om. Och bordet var väldigt vackert, jag älskar den här turkosa färgen man kan möta på olika ställen här.
Själv tycker jag att läsning är ren lycka. Det är en ynnest att få kliva in i världar som annars skulle vara helt dolda för en. Tänk att få vara med inne i huvudet, inne i hjärtat på människor man aldrig har träffat. Att få besöka miljöer dit man aldrig annars skulle komma. Och inte minst att få känna känslor, såväl sorg som glädje, genom någon annan. Det är ren magi. Oavsett om man läser med ögonen eller med öronen. Det är berättelser som skapar inre bilder, som berör och som utvecklar ens egna tankar. Jag älskar det.
Idag när vi kom ner till den klara och blå lagunen i Tamaduste igen, så upptäckte jag ett fint litet skåp vid uteduschen. En Biblioplaya. Bookcrossing. I det skåpet fanns det fler böcker. På tyska, på engelska och på spanska. Ingen på svenska, så nästa gång vi åker dit ska jag placera en där och hoppas på att den kommer i omlopp.
Kanske det senare blir vår bok, ”Huset vid världens ände”, som får stoltsera där i biblioplayan? Visst skulle väl den här bokryggen passa bra där?
Huset vid världens ände 