Den helige Antonio – så här firar vi i El Pinar!

Man kan inte bli annat än imponerad av viljan att fira och festa här i El Pinar. Vi har varit här i drygt två veckor och fick nu vara med om det tredje stora firandet här i vår lilla by; San Atonio Abad. Och då ska man komma ihåg att dom även firar jul här, lite den 24 december men mest den 25 december. Efter det hinner man knappt äta upp julmaten innan det är dags för Nyårsfirandet. Hemma i Sverige brukar åtminstone jag vara rätt sugen på att städa ut julen vid den tiden men inte här inte.
Nej, på trettondagsafton kommer dom tre kungarna, Los Reyes, ridande på kameler och delar ut presenter och godis till barnen (se tidigare inlägg). Dom är om möjligt ännu viktigare än tomten. På trettondagen är allt stängt och ledigt. Till den här högtiden så bakas det än en gång i hemmen, nu runda kransar fyllda med dulche de leche, vaniljkräm och marräng. På toppen frukt och bär.

Är det slut nu då?

Nja, ett firande kvar. San Antonio Abad som har sin minnesdag den 17 januari.

Här i El Pinar innebär det att det firas i många dagar. I år har det varit fyra, lördag till tisdag.

Kort beskrivet är San Antonio en egyptisk eremit på 200-300 talet som föddes rik och välbärgad och som efter sina föräldrars död såväl fick ansvar över familjens egendomar som över sin syster som då var minderårig.

Men han bestämde sig för att sälja allt för att ge pengarna till fattiga, han hade lyssnat på predikningar som lovade att man fick tillbaka för sina gärningar i himlen. Samtidigt placerade han sin syster i ett nunnekollektiv.
Själv levde han som eremit i öknen, men tids nog tillät han sig att ha kontakt med andra människor. I samband med att de bad tillsammans (och för att kunna motstå sina begär efter såväl kvinnor som efter andra begär) bestämde dom sig för att tillsammans utföra hantverk. Detta blev den första klostergemenskapen som skedde 305 och blev världens första kloster; S.t Antonius.

Det är alltså honom vi firar med pompa och ståt här i El Pinar. I inte mindre än i fyra dagar.

Dag ett:
Barnuppvisningar av brottning och andra aktiviteter på byns torg. Allt avslutas med dans för alla i byn till sent på natten.

Dag två:
Ännu mer uppträdanden av olika sportgrenar (och naturligtvis en mässa i kyrkan).

Dag tre:
Mässa och välsignande av byns alla fyrfota, dvs det var fullt av djur utanför kyrkan som väntade på att få ett stänk av vigvatten av prästen (som var lite lekfull mitt i allt och stänkte på en husse som hade lite svårt att hålla sin hund i styr). Det var ganska kaotiskt med hundar, hästar, grisar och små hamstrar på samma gata.
Sedan bjöds det Comida de hermandad uppe på torget; kvinnoföreningens måltid.

Dag fyra:
Finaldagen. I dag är det San Antonios minnesdag och nu firar vi riktigt ordentligt. Det är mässa och det är traditionell dans utanför och i kyrkan, med kastanjetter och folkdräkter, trummor och med präst och borgmästare.

Så går det till här, och alla är engagerade. Barn som lär sig dansen och rytmen både när det är party på torget och när det är kastanjettdans på kyrkans torg. Man ser också att alla är där, det finns en och annan som beter sig lite utanför normen, som har en och annan funktionsvariation men som ändå är så inkluderad.

Det är så fint. Det är El Pinar. Det är El Hierro.

Horisonten

När man befinner sig på den här fantastiska lilla ön så ser man allt som ofta horisonten; himmel och hav försvinner långt där borta och man kan tillslut inte riktigt skilja på vad som är just himlen eller havet. I bland kan det vara nyanser som skiljer, men det är långt ifrån säkert.

När vädret är klart bryts horisontlinjen åt vissa håll av någon av de andra öarna. Du kan se såväl La Palma, La Gomera och Teneriffa härifrån. Vissa dagar syns öarna så tydligt att man med blotta ögat kan urskilja dom små husen och man undrar om man kan ro över? Vi tröttnar aldrig på det, när vi ser dom där andra öarna så måste vi alltid kommentera det, vi stönar vällustigt och utstöter:
”Ser du La Palma där? Herregud, så vackert det är!”

Från vårt hus ser vi rakt ut i horisonten. Vi är så lyckligt lottade att det just nu är den sista tomten i stadsplaneringen som får bebyggas. Det innebär att ända fram till havet är det en sluttning med odlingar, en getfarm, en ravin, kaktusar och andra fruktträd. Bland annat. Men inga stora hus framför oss som stör utsikten.

Horisonten här på El Hierro är så fantastiskt vacker. Det var också nästan det första som vår granne pratade om den allra första gången vi var här. Han skämtade och sa att om man har druckit lite för mycket vin och tittar ut mot horisonten så kan man få för sig att båtarna svävar där ute. Just för att det är svårt att skilja havet från himlen.

Av den anledningen, och en del andra så klart, är vi så glada att vi nu också har en fin tavla inne i vårt hus som just heter ”Horisonten”. Den är målad av Stina Wollter och jag fick den av min man Tomas i somras när vi firade att vi hade varit gifta i 30 år.

Den är makalöst vacker! Färgerna i den är rogivande och livgivande, rörelsen i tavlan är böljande och leder en framåt mot friheten. Det är himmel, hav, mark och en trösterik fågel. Jag älskar den!

Så nu har vi en horisont att njuta av ute och en alldeles speciell att beröras av inne.
Som en spegling av det vackra och vår längtan till frihet.

Clowner mot krig

Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.

Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.

Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.

Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.

Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.

Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.

Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.

Solidaritet med det Ukrainska folket.

”Hierro” – en serie för oss som längtar.

I några år har vi på olika ställen på ön sett stora skyltar med bilder från en film, eller kanske en serie. Det har kommit fler och fler varje gång vi har besökt El Hierro, nere i Tacorón såg vi den först. Det var foton och QR-koder, och mitt bland skådespelarna såg vi…Matias Varela. En svensk skådis!?!

Jag försökte söka för att hitta ett sätt att kunna se filmen eller serien som var inspelad på El Hierro – på vår ö! Men det gick inte. Jag frågade runt och fick veta att den fanns att strömma i Spanien, Tyskland och Frankrike. Men inte i Sverige.
Så himla frustrerande. Jag tänkte till och med att jag skulle kontakta Matias Varela för att fråga om han kunde fixa något till mig 😊!

En dag när vi gick förbi vårt torg som ligger precis vid kyrkan i El Pinar var det värsta draget där. Man kan väl säga att det inte hör till vanligheten. Men nu var det dans på torget, det var musik och det var filmkameror och strålkastare runt om den lilla plazan. På stapplande äkta spanskengelska frågade vi vad som hände och fick reda på att det var filminspelning. Såklart blev vi nyfikna.

Så för några veckor sedan hörde en vän av sig till mig, hon och hennes man har varit och hälsat på oss här i huset vid världens ände. Hon skrev ett meddelande om att nu! Nu fanns serien ”Hierro” på en strömningstjänst i Sverige!

Vi började se den samma kväll. Dom första avsnitten kunde vi inte koncentrera oss på handlingen utan var helt upptagna av att förstå var det hela utspelade sig. Vi satt hela tiden och kommenterade.

”Åh, den fina kyrkan…”

”Men, är inte det där huset i La Caleta? Där Diaz bor?”

” Bananplantaget – kan det vara det där stora som man ser när man åker ner mot Tacorón, eller är det på Fronterasidan?”

När det var filmat från luften försökte vi räkna ut vilka vägar bilarna åkte på, vilka stup människorna klättrade uppför, osv.

Det slutade med att vi fick se om dom där första avsnitten, vi hade helt tappat tråden.

Förutom att det var helt ljuvligt att få befinna sig på ön igen, trots att vi var hemma i Sverige, så var handlingen spännande och bra. Det var trovärdigt och det var egensinnigt, det var starka kvinnor och det var en blandning mellan karghet och värme. Skådespelarna var sina karaktärer, t o m Matias Varela visade sig var ett riktigt rövhål. Och spanskt dessutom. Hua.

Se den – oavsett om du har varit på El Hierro, om du drömmer om att komma till El Hierro eller om du inte ens vet vart El Hierro ligger.

Det är helt enkelt en bra serie och nu hoppas vi på fler säsonger.

Konst som i streetart

På El Hierro pågår det ständiga arbeten där olika människor, såväl grovarbetande byggare, murare och trädgårdskunniga som metall- och bildkonstnärer gör sitt för att ön ska bli ännu vackrare. Under dom senare åren har muralmålningar, eller streetart, blommat ut på olika håll. Speciellt på många stora väggytor i La Restinga men också i El Pinar och Valverde.
En del av målningarna bär på tydliga budskap, jag har lagt ut foton tidigare på hur man vill stärka upp medvetenheten kring hur vi håller på att förstöra havet med föroreningar och plast. Andra tror jag är till för att vi som betraktare ska bli glada och få lite kulturboost. Men jag kan alltid fundera på, och tänka kring, på vilket sätt olika målningar berör just mig.

Jag tycker om att det satsas på olika konstnärer, alla med sin specifika stil. Ofta är det starka färger och du hittar berättelser i målningarna på något vis. Det kan handla om naturen i form av berg och vulkanutbrott, havet med olika fiskar eller fåglar som är speciella för ön.

En del, som trappan i Valverde, sänder viktiga och starka budskap om att kärlek inte ska innehålla våld, den ska vara trygg och för dig. Är den våldsam så står också nödnumret som du ska ringa för att få hjälp. Jag vet att det finns en form av kvinnojour i Valverde, kanske själva kontoret ligger här? Det känns troligt.

I El Pinar, precis vid samhällets Terencio (supermarcadon), finns en fantastiskt vacker målning på hela ön där det återfinns en del visselpratande herreños på den målade kartan. Visselspråket, Silbo Gomero, som uppfanns av dom första invånarna som bodde på öarna, guancherna, för att människorna här skulle kunna kommunicera över berg och dalar. Språket överfördes från generation till generation och för att bekräfta det kulturella värde det här speciella språket har förklarade UNESCO det för en del av mänsklighetens immateriella kulturarv 2009.

Att även dom stela och annars tråkiga enfärgade väggarna får liv på El Hierro känns som något som går helt i linje med allt annat på ön.
Det värnas om, det pysslas med och det tas om hand om.

Bara det är vackert i sig.

Pozo de las Calcosas

På norra sidan av ön ligger Pozo de las Calcosas. Det är ett gammalt fiskeläger som idag mest tjänar som sommarbostäder till folk som bor antingen på andra ställen på El Hierro eller på någon av dom andra kanarieöarna.

Byn ligger långt nedanför allt vad bilvägar heter; för att komma dit måste man gå nedför en slingring stenbelagd stig som ibland går ganska brant nedför och på andra ställen består av trappsteg. Vi tar det ganska försiktigt när vi tar oss till byn. Uppifrån ser man mest en massa tak som är byggda av torkade palmblad. Det är som ett jytter av palmblad, man kan inte riktigt se var dom olika små husen börjar och slutar. Små, smala stigar slingrar sig mellan dessa tak likt långa, tunna ormar. Där finns också en stor naturpool som fylls och töms av det skummande havsvattnet i samma takt som tidvattnet.

Två saker slår mig när vi väl har kommit ner till byn Pozo de las Calcosas.
Det första är lugnet och tystnaden. Det känns nästan som om byn är ödelagt, lite spöklikt tom. Men när jag har stått stilla en stund ser jag några fiskare som kameleontiskt nästan är osynliga där dom sitter bland klipporna med sina långa fiskespön. Och när jag har gått lite på dom slingrande stigarna så stöter jag på en och annan människa. Tex en äldre krum man, som håller på att renovera ett litet hus. Där står han med massa cementsäckar, stora kar att blanda i, massa verktyg, reglar, brädor…på knacklig spanska frågar jag om han får dit sina saker till bygget med båt?
”No, no” Han skrattar lite åt mig. ”Llevo todo lo que necesito”. Jaha. Jag hade fullt sjå att ta mig själv nedför den branta vägen men den här lilla böjda farbrorn, han bär ned allt han behöver; tunga cement- och sandsäckar, brädor till ett helt hus och förmodligen stora dunkar med vatten också. Som både ska räcka till att blanda cement med och till att dricka.
Så olika kan det vara.

Det andra som slår mig är hur vackra alla byggnader är. Hur fantasifullt och estetiskt man har använt naturmaterial för både funktion och för att pynta husen. Som en helt fantastisk trappa där varje trappsteg är klätt med snäckskal. Eller dörrar som är byggda av välslipade och lena stycken av drivved. Vackert.

Jag läste om en konstnär, Rubén Armiche, som för några år sedan gjorde en Neptunskulptur där i Pozo de las Calcosas. Den var stor och vad jag förtår så uppkom idén till den här skulpturen av den lilla byns svårighet att transportera bort skrymmande avfall. Rubén, som själv är från Gran Canaria men som har varit mycket i byn sommartid, involverade grannarna och tillverkade denna jättelika Neptun av sopor som kläddes med potatissäckar och cement. Alla bidrog. Den var stor. Bara i huvudet fick det plats fyra uttjänta kylskåp. Idag ser man inte så mycket av den här skulpturen i Pozo de las Calcosas, men jag har hört att den vita stora pjäsen till skulptur som finns på vägen mellan flygplatsen och öns huvudstad Valverde är byggd på samma principer.

Tanken är god tycker jag; att omvandla och ta till vara på saker som ses som sopor och göra något vackert av det. Men vad händer när konstverken i sig börjar vittra sönder? Vem tar hand om resterna av detta? Blir det här endast ett sätt att skjuta på förödelsen? Om än ett vackert sådant?

Bara en tanke.

Marknader

Det finns några småmarknader på ön. I El Pinar är det på lördagens förmiddag som det finns några bord med lite frukt och grönt uppe vid marknadsplatsen som ligger bredvid skolan, allra längst upp i Taibique- området. Där är inte mycket, men ett par – tre bord kan det finnas. Och lite kläder om man har tur.
I Valverde är det också lördagen som är marknadsdag. Där är det något större, det kan finnas vin, blommor, frukt och grönt, hemgjord mojo och lite annat. Men fortfarande är det bara fem-sex stånd som samsas på torget mitt emot sjukhuset.
Den största marknaden finns på Fronterasidan. Det är som en inhägnad plats med en hel del olika marknadsstånd. Där finns självklart stora hyllstånd med rikligt av grönsaker som ananas, avokado, mango, bananer, citrusfrukter, druvor, sallad, solmogna tomater och bönor. Där finns också en del klädesstånd som säljer till förmån för någon djurorganisation. En gammal man har sin hörna och gör fantastiska korgar i olika storlekar och utseende. En tysk kvinna säljer hemstickade kläder, väskor och hårband. En annan är keramiker och gör fina muggar, krukor, små fat och kylskåpsmagneter. Där finns bröd och smycken, oljor och röror.

Och ibland när man är där så kan det hända något oväntat. Som i söndags när vi skulle köpa lite fikabröd för att ta med till våra vänner Bengt och Christina som bor där på Fronterasidan. Då var där en hel orkester som sjöng och spelade och marknadsbesökarna kunde inte stå stilla. Gamla, unga, barn och tonåringar. Livet!