Konst som i streetart

På El Hierro pågår det ständiga arbeten där olika människor, såväl grovarbetande byggare, murare och trädgårdskunniga som metall- och bildkonstnärer gör sitt för att ön ska bli ännu vackrare. Under dom senare åren har muralmålningar, eller streetart, blommat ut på olika håll. Speciellt på många stora väggytor i La Restinga men också i El Pinar och Valverde.
En del av målningarna bär på tydliga budskap, jag har lagt ut foton tidigare på hur man vill stärka upp medvetenheten kring hur vi håller på att förstöra havet med föroreningar och plast. Andra tror jag är till för att vi som betraktare ska bli glada och få lite kulturboost. Men jag kan alltid fundera på, och tänka kring, på vilket sätt olika målningar berör just mig.

Jag tycker om att det satsas på olika konstnärer, alla med sin specifika stil. Ofta är det starka färger och du hittar berättelser i målningarna på något vis. Det kan handla om naturen i form av berg och vulkanutbrott, havet med olika fiskar eller fåglar som är speciella för ön.

En del, som trappan i Valverde, sänder viktiga och starka budskap om att kärlek inte ska innehålla våld, den ska vara trygg och för dig. Är den våldsam så står också nödnumret som du ska ringa för att få hjälp. Jag vet att det finns en form av kvinnojour i Valverde, kanske själva kontoret ligger här? Det känns troligt.

I El Pinar, precis vid samhällets Terencio (supermarcadon), finns en fantastiskt vacker målning på hela ön där det återfinns en del visselpratande herreños på den målade kartan. Visselspråket, Silbo Gomero, som uppfanns av dom första invånarna som bodde på öarna, guancherna, för att människorna här skulle kunna kommunicera över berg och dalar. Språket överfördes från generation till generation och för att bekräfta det kulturella värde det här speciella språket har förklarade UNESCO det för en del av mänsklighetens immateriella kulturarv 2009.

Att även dom stela och annars tråkiga enfärgade väggarna får liv på El Hierro känns som något som går helt i linje med allt annat på ön.
Det värnas om, det pysslas med och det tas om hand om.

Bara det är vackert i sig.

…Och havet tar.

Det finns mycket härligt med havet, både att äta och att uppleva. Jag älskar havet. Och jag är livrädd för havets krafter. Samma ställen där vi ligger och solbadar i full harmoni, när det blåser lagom mycket, kan andra gånger upplevas som hotfulla, farliga och man är rädd att kastas hit och dit av vågorna både på land och i havet.

Vid dom här starka krafterna så går husfasader som ligger fint utmed kusten sönder, dom uppmurade stenläggningarna för soldyrkare skrynklas ihop som om dom vore byggda av papper. Då är havet mäktigt och stark och…oresonligt.

Krabbor blir uppspolade och får ligga och torka, småfiskar hamnar i små skrymslen som snabbt torkar ur och olika snäckor och musslor läggs upp som goda smörgåsbord åt fåglar med starka näbbar.

Det är också då, när man är nere i La Restinga, som det blir så tydligt hur orättvist och fullständigt skev världen är. Och vad farligt havet är, även för människor. För där ligger dom här öppna båtarna som har farit över det här vilda havet, fullastade med människor som behöver fly från fattigdom och förtryck. Det blir som en verklighet som skär rakt in i hjärtat när man ser dom slitna ryggsäckarna, flytvästarna och vattenflaskorna som ligger kvar runt dom här osäkra små båtarna. Många människor försvinner på vägen, dom kommer aldrig längre än till havet. Andra blir räddade och just på El Hierro ser man att dom här människorna för tillfället i alla fall, tas om hand. Jag vet inte vad som händer med dom efter att dom har fått akut vård, nya kläder, vatten och mat och en tillfällig säng. Men jag vet att det är fruktansvärt orättvist. Att det som spelar roll är var du föds, att det är det som avgör vad du har för förutsättningar att välja ditt liv. Det gör att jag skäms över att vara människa.

Havet

När vi är här på ön sommartid så brukar det sammanfalla med en del happenings. Jag har ju skrivit om Pride-veckan förut och även i år så märks den av men på ett mer Corona-anpassat vis. Regnbågsflaggan pryder husen och allmänna flaggstänger, kommunhuset är upplyst i de vackraste färgerna och de stora gigantiska bokstäverna nere i La Restinga lyser i jämlikhetens färger. Men konserter och utebio, prisutdelningar och utställningar är lite begränsade i år. Man måste boka sin plats så arrangörerna kan vara säkra på att det inte blir för trångt. I lördags var det samling uppe vid torget här i El Pinar där borgmästaren talade och man kunde köpa en bok med berättelser från personer som lever i olika slags förhållanden på någon av de kanariska öarna. Om vad de möter. Signalerna som öborna med borgmästaren i fronten visar, det är att vi på vår ö, El Hierro, står för alla människors lika värde, allas rätt att älska vem de vill, tolerans och respekt.

I år har det tillkommit en vecka då man uppmärksammar havet lite extra. Vissa ställen på ön blir certifierade med en blå flagg som hissas under högtidliga former. Flaggan, eller certifieringen, startades i Frankrike och tar hänsyn till om badplatsen / hamnen uppfyller kraven på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation. Det handlar mycket om att uppmärksamma hur skräp och plast förstör våra hav och då också för våra vattenlevande djur.

Här på El Hierro ser man engagemanget för havet på olika vis. Man vet att uppskatta både det havet ger i form av ätbar fisk, camarones (räkor) och öns specialitet som är musslorna Lapas, men också av själva vattnets betydelse för överlevnad. Det var inte jättelänge sedan som det var stor vattenbrist här på ön. Nu finns det system som både försörjer behovet av dricksvatten men som också garanterar bevattningsvatten så odlingarna och landdjuren får sitt av detta livsnödvändiga. Jag blir lycklig över att folket som bor här visar sådant engagemang, ödmjukhet för naturen och sådan klokhet.

I El Pinar där vi bor, finns en stor och helt fantastisk muralmålning som visar en fiskare i sin lilla båt som istället för fiskar har plockat upp massa plastskräp som ligger där i båten. På andra, mer strandnära ställen, finns det som olika skulpturer där man antingen har samlat skräp inne i nät som formats till tex fiskar, eller där man själv kan slänga ner skräp som man plockar med från stranden/ badplatsen som en påminnelse om vikten av detta. Som ni alla helt säkert vet; om alla tar med minst tre skräp hem för lägga i återvinningen från sin badutflykt så gör det skillnad. Glöm inte det!

Tonfisk och sköldpadda

En dag åkte vi ner till La Restinga för att bada, solen var så där stekhet och vattnet alldeles lagom svalkande. Den här gången hade vi vår äldsta son och hans familj med oss. Barnbarnen, som var åtta och tio år, och vi hade en ljuvlig dag på en av öns badplatser, faktiskt en av få som har en liten svart remsa av vulkansand som man med lite god vilja kan kalla strand.

Men hur det nu var så kan man bli lite sugen på en liten promenad, så sonen med fru gick en sväng bort mot hamnens pir, fiskhallen och dykbåtarna. Efter bara en liten stund kom sonen tillbaka och berättade att en av fiskebåtarna hade kommit in med jättefiskar. Tonfiskar! Vi sprang bort allihopa.

Det behövdes lyftkranar och truckar för att få upp fiskarna från båten. Flera fiskegubbar hjälptes åt, och jag kunde inte låta bli att fundera på hur i all världen fiskarna hade kommit upp i den lilla fiskeskutan från havet? Jag frågade en av gubbarna hur mycket en sådan där tonfisk vägde?
– Trescientas kilos, svarade han. Mas o menos. Han viftade så där ”ungefär” med den ena handen.
Trehundra kilo. Och där var två stora firrar i den ena båten. Jag fick aldrig svar på hur själva fiskandet hade gått till – det var ingen som riktigt hade tid med mig där i hamnen.
Medan vi stod där och storögt såg på när det gjordes fast, lastades av, fraktades in till fiskehallen så dök ännu en spännande liten vattenvarelse fram. Ett litet guppande huvud och några simmande framfötter stack upp ur havet; en sköldpadda! Kanske den kände lukten av fiskrens?

La Restinga

El Hierro är en liten ö; det finns bara ca 8000 invånare och är lite mindre än 270 kvadratkilometer stor. Trots detta finns här en stor variation av natur och miljöer, av aktiviteter och happenings. Varje gång vi är här upptäcker vi något nytt.
Om vi börjar i Restinga som är öns sydligaste samhälle; en liten fiske- och småbåtshamn som också är enda stället på ön där man kan strosa några meter på en iordninggjord strandpromenad och sätta sig på ett av byns två barer som ligger där utmed och beställa in en öl eller en vino tinto de verano samtidigt som man njuter av utsikten över hamnen, över badbryggan och den lilla svarta stranden, över de små, färgglada fiskebåtarna som kommer in med lådor fulla av fiskar som levereras till fiskehallen.

Är du hungrig så finns här flera fina fiskrestauranger. El Refugio är kanske den mest kända. Här känns det enkelt och genuint, om du frågar vad som har fångats idag får du veta vad en mixad grilltallrik kan innehålla för fisksorter. Till förrätt kan man med fördel äta Gambas al ajillo (stora räkor i varm vitlöksolja), Camarones (mindre räkor som vi brukar äta räkor hemma) eller öns specialitet; Lapas. Underbara, fasta musslor som serveras varma med lite lime. Mycket gott!
Det finns andra restauranger i Restinga, och vi har aldrig blivit besvikna.