Mandelträd – Huset vid världens ände

Nu har vi kunnat vara här under den tiden som mandelträden blommar för andra året i rad. Trots att det har varit en ganska kylig vinter i år, med kanariska mått mätt, så blommade träden tidigare och med ännu större blomprakt än förra året. Det kan bero på att det har regnat mer i år, eller så är det bara så med mandelträd, liksom det kan vara med andra fruktträd, att vissa år är mer gynnsamma än andra. Att träden har lite vila en del år helt enkelt. I år var inte ett viloår kan vi konstatera.

Även det mandelträd som står mitt på vår stenlagda terrass, har blommat som aldrig förr! Vi såg det direkt när vi kom, där var knoppar på knoppar längst varje liten gren och kvist, vi kunde inte förstå hur alla blommor skulle kunna samsas på en sån liten yta. Men det kunde dom!

Det har nu blommat i över fem veckor och det kommer fortfarande nya små blommor. Dom senaste veckorna har det, varje morgon när vi har klivit upp, varit rosa mandelblomsblad utspridda på hela terrassens stengolv, som en kärleksbädd ur en romantisk film…

Och doften! Den är söt som honung och älskas lika mycket av oss som av alla hundratals insekter som ständigt surrar i trädet med hela kroppen full av pollen och nektar. Som små lycksaliga, kurrande och berusade bollar rumlar dom runt, från blomma till blomma. Livsviktiga för att allt ska fungera.

Det här innebär att vi också har ovanligt många kvittrande små kanariefåglar i vår trädgård. Dom är verkligen små, som miniatyrer av våra svenska småfåglar. Och deras fågelsång kvillrar som rinnande pärlor, oupphörligt och vackert. Jag blir så glad av det här.

Mitt i allt blommande så börjar årets mandlar växa, det går fort. Nästan overkligt fort. Helt plötsligt sitter dom där, minst två ihop men oftast fler nötter tillsammans. Och trädet fortsätter att blomma och dofta, men för varje dag upptäcker vi nya mandlar som har vuxit till sig, och något färre blommande blommor.

Och jag, jag har placerat mig vid terrassens specialgjorda ”mandel-knäckar-sten” för att knäcka fram fjolårets alla nötter. Mandlarna här är overkligt goda, så det är värt att jobba för.

Tänk vad finurligt det är med naturens alla kretslopp, hur allt går runt, runt. Och tänk vad vi är beroende av att allt det här får vara friskt och fungerar som det är uttänkt.

Det måste vi värna om.

Några veckor om året är El Hierro rosa. Åtminstone på den sidan där vi bor, runt El Pinar. Det här har vi hört talas om under alla år vi har haft vårt hus här, och sanningen att säga så fanns det ett kort på vårt hus i säljannonsen där det lilla mandelträdet på terrassen var helt översköljt av rosa mandelblommor. Och vi blev helt sålda.

I år är första gången som vi har lyckats vara lediga och kunna vara här just under perioden för mandelträdens blommande. Som vi väntade! Det var ju ovanligt kallt i år så vi befarade att inte blommorna skulle hinna komma innan det var dags för oss att åka hem igen, men oj. Som tur var hade vi fel där!

När vi såg den första blomman på ett träd i övre regionerna av El Pinar var vi tvungna att tvärbromsa bilen och ta tusen kort. Nära och på hela trädet. Så vackert! Så där höll vi på, varje dag var vi nyfikna på vad som hade hänt. Vi hade våra träd som vi följde från små knoppar, till lite mer öppna knoppar, till halvutslagna blommor och sist till att dessa skira och täta vitrosa blommor helt dominerade på trädet. Ön var verkligen helt rosa!

Vi fick lära oss att en del träd fick som lite vitrosa blommor och det betydde att mandlarna var riktigt söta på det trädet medan träden som var mer rosa hade en sort av mandlar som var mindre söta.

Och doften. Sött och friskt. Underbart. Kan det dofta rosa och vackert? Det här gör det.

Det hör till saken att när vi första gången hörde talas om El Hierro så försökte vi googla och leta information. Vad var det för ö? Vi hade varit på Gran Canaria, Lanzarote, Teneriffa, Fuerteventura. Vi visste om att vi hade La Palma och La Gomera (nu också La Graciosa) kvar att besöka men El Hierro? Det hade vi aldrig hört talas om!?

När vi hittade en film på UR om framtidens öar så blev vi så klart imponerade av det finurliga systemet med att använda vulkanerna till vattenbassänger där energi kan lagras men lika förundrade blev vi när en kamera svepte över ön från luften och där var områden som var helt rosaskimrande av blommande mandelträd. Så vackert!

Vill man pricka in den här rosa perioden så ska man satsa på att vara här under februari. Då får man vara med om hela processen av när träden går från att se i det närmaste döda ut till att helt vara utslagna med dom utsökta blommorna som växer direkt på grenarna. I massor! När blommorna har blommat klart blir mandelträden alldeles gröna och nästa led i processen börjar – mandeltillväxten.

På vår terrass har vi som sagt ett mandelträd som blommade ganska sent, men inget är som väntans tider. Den morgonen som vi stod nedanför trädet och spejade och faktiskt upptäckte att en knopp hade börjat öppna sig och vi kunde skönja en blomma…det var magiskt. En känsla som ytterligare förstärktes av att det mitt bland grenarna satt några små kanariefåglar och sjöng.

Nästan overkligt fint.