Hur fint och mysigt vi än har det här så ligger en skugga över allt. Det handlar om hur världen brinner, om hur krig lemlästar, både civila och de människor som är tvungna att kriga och det handlar om vilka möjligheter olika människor har att kunna styra och välja sina liv. Det går liksom inte att bortse från att vi, jag, vann högsta vinsten när jag föddes vit i ett rikt land av friska och välmående föräldrar. Med hus, bil, jobb och kycklinggryta på lördagar. Jag är tacksam över det samtidigt som jag inte ser det som en självklarhet. Och jag kan inte förstå att någon människa därute i världen kan anse att just de har gjort sig förtjänta av det. Man bara föds in i det. Lucky me liksom. Så lite ödmjukhet och försök till förståelse för alla de som inte har samma tur vore värdigt.

Jag blir också förvånad när jag hör att folk säger:
”Vi kan inte ta emot fler, det finns inte plats.” Som om vi som är på ett ställe har mer rätt att ta det området i besittning. Bara för att vi råkade födas här. Eller hade råd att köpa oss ett hus här.

Varför blir det ett blogginlägg om det här? Jo, dels för att nyheterna hela tiden rapporterar om de krig, den terror och den utrensning som förekommer i delar av världen, dels utifrån att El Hierro och de andra öarna är det första stoppet för människor som behöver fly för sina liv från tex Senegal. Efter flera dygn på havet som kan vara så mörkt och stormigt i öppna stora kanotbåtar, cayucos, kommer de. Om de kommer. En hel del båtar hittas övergivna mitt bland Atlantens vågor. Inga människor kvar.

De som ändå har turen att nå sitt mål blir bogserade in till hamnen av kustbevakningen. Röda korset har nuförtiden ett stationärt tält på piren eftersom det kommer så många båtar med medfarna mestadels män. Men även en och annan kvinna. Några minderåriga. Ambulanserna står väntande för att snabbt kunna åka till sjukhuset om någon behöver, volontärerna från Röda korset har sin skyddsutrustning på sig, delar ut filtar och vatten till alla innan det bestäms vart de ska ta vägen. De yngre stannar på ön, de lite äldre får fortsätta sin resa till någon av de större öarna och fastlandet. Vad händer där? Ingen aning.

Det som ändå känns bra mitt i allt är detta; att människor som tar sig hit blir omhändertagna på ett värdigt sätt. Respektfullt, det handlar inte om volymer eller antal. Det handlar om just människor. Som du och jag, men som inte hade turen att födas på ett rikt och tryggt ställe i världen.

Glöm inte det.

För att citera El Pinars egen naturälskande profil, El Mencey de Tecorón.
”Låt oss inte förlora mänskligheten, som är det enda som skiljer oss från djur”.