Skönt häng i La Restinga.

När man står och ser ut över hamnen i Restinga så ser man ett blått hotell på vänster sida om byn; Sur Restinga. Det ligger fantastiskt bra och har renoverats under dom senare åren, men är fortfarande ett enkelt och billigt alternativ till boende här nere.

Men det finaste med det där hotellet är inte boendet. Det är den lilla terrassen som ligger där och hyrs av en argentinska som heter Jéssica. På kvällarna, strax efter sex, öppnar hon upp sin bar som heter BAR PIRATArg. Då tänder hon dom varmt lysande ljusslingorna, slår upp luckan vid bardisken och sätter på musiken. Från den stunden strömmar det dit folk. Det är en blandning av Herreños och turister i olika åldrar. Det är helt klart ett hängställe för dykare också.

På tisdagar erbjuder Jéssica empanadas. Det är små piroger med olika fyllningar i. Dom finns med kyckling, köttfärs och med en blandning av lök och ost. Alla i olika former så hon, och vi, vet skillnaden på dom.

Hennes empanadas är ljuvligt goda. Det tycker många på ön för det står ständigt en kö till bardisken både för att beställa och äta på plats, men också för att köpa med hem för lite kvällsmat. Vi träffade bland annat på vår granne där i kön, Fabiola, som hade åkt från El Pinar för att få sig några empanadas ”para llevar”. Att ta med. Då förstår man att dom är goda. Och billiga. 1,80 euro styck. Och vinet till är nästan gratis det med.

Me like.

Casa Juan – en till pärla bland pärlor.

Efter nästan sju år på ön så har vi nu gjort något som vi ofta har tänkt, men aldrig bestämt oss för att verkligen genomföra. Vi hyrde in oss på det lilla blå budgethotellet ”Sur Restinga” över några nätter. Vi ville se hur det var nere i den lilla fiskebyn på kvällen.

Det var inte hela orsaken, det var också så att vi behövde kickstarta igång vårt skrivande igen efter juluppehållet. Så vi drog ner, checkade in och skrev på dagarna. Åja, vi badade och solade en del också, det var varmt och skönt och nära. Jag gick till och med upp och svepte om mig en handduk direkt på morgonen, gick dom tio stegen ner till stenstegen som leder ner i havet och tog mig ett morgondopp.
Härligt och annorlunda – uppe hos oss i bergen så tar det lite längre tid att få upp värmen på morgonkvisten.

Så kom kvällen. Det var fortfarande lugnt och många av restaurangerna har inte kommit igång efter julhelgen. Men uppe i en gränd hittade vi Casa Juan. Vi hade hört att det var lite dyrare än vad som är vanligt här på ön, men att det också var lite annorlunda mat.

Det fanns fem utebord i grändens sluttning utanför restaurangen. Vi slog oss ner. Snabbt kom det fram en servitris och frågade om vi ville äta. På menyn kunde vi hitta en hel del rätter som man inte vanligtvis hittar här, men också fina fiskrätter med dom traditionella musslorna Lapas och dagsfångad fisk.

Jag beställde en ceviche gjord på vit peto. Mannen min var köttsugen och tog in revbensjäll. Vi hittade också ett fint Hierrovin som vi aldrig hade druckigt och som var otroligt gott. Och vackert. Både till färgen och på etiketten.

Som traditionen bjuder här kom det lite bröd och röra före maten. Men även det var unikt och, jag skulle säga, riktigt gott. Istället för den vanliga baguetten så kom det ett lite mörkare bondbröd och tre helt egna röror. Upplagda på ett vackert stenfat.

När sedan maten kom in var den perfekt. Fisken var lagom syrlig och fräsch medan revbenspjället var lagom sött och runt. Så nöjda. Vi såg att restaurangen hade fått en del utmärkelser, bland annat från Rapsolguiden som är en spansk turistguide.

Och inte var det så dyrt heller. Vi betalade drygt 30 euro för hela kalaset.

Hit går vi igen om vi får för oss att ta en eller två nätter till nere vid havet.

La Maceta

Dom mest naturliga av alla iordninggjorda pooler i lavasten är dom som ligger på Fronterasidan på badstället La Maceta. Det finns tre pooler varav en är lite grundare, som en barnpool. Men det är halt och fullt av sjögräs både på botten och runt poolväggarna, så det blir lite slipprigt att ta sig ner i den. I dom större bassängerna finns det både badstegar och olika trappor som går ner i vattnet.

Havet slår in så det är samma vatten på insidan som på utsidan och det går att snorkla i bassängerna eftersom även fiskarna åker med vågorna in.
Det är det här som är det fina med det här stället – eftersom havet ofta är vilt och dundrande så är det bra med badställen där man kan havsbada ändå, även om man ska vara försiktig även här.
Havet ska man alltid ha respekt för.

Här finns också några fina och rejäla grillar bredvid ett område med tunga stenbord och bänkar. Allt ligger under torkade palmblad så det är skuggigt och svalt. Här kan hela familjer och släkter tillreda sina helg- och semesterluncher. Sorlet och tjattret är konstant, röken från eldarna bolmar medan ungar och springer runt och leker. Dom som behöver kan vila sig där i palmbladens skugga.

Det är begränsad yta att ligga och sola på, men å andra sidan blir aldrig folk irriterade för att man lägger ut sin handduk precis bredvid deras. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som man säger. Har man tur och vill vila sig lite från solen kan man också hitta en liten minigrotta att krypa in i!

Om man inte vill grilla sin lunch så finns det två restauranger nere vid La Maceta. En har vi ätit på. Det är nya ägare sedan tidigare i år och det har blivit en rejäl uppfräschning med fler uteplatser och fint lagad mat. Rekommenderas!

Det finns en man här som man ibland träffar på i La Maceta. Han kastar sig i det vilda havet och snorklar sig ut till klipporna utanför dom iordninggjorda bassängerna. Där vet han var bläckfiskarna har sina krypin och det kan hända att han kommer upp med händerna fulla av dessa. Han håller dom i ett fast grepp medan deras alla armar kravlar sig upp på hans. Sen slår han ut bläcket och tar med dom. Kanske han säljer dom? Eller själv lägger dom på grillen?
Jag vet inte, men en sak vet jag. Att hoppa i utanför poolerna, i det vilda havet, det skulle jag aldrig rekommendera. Det verkar alldeles för farligt.

Sabinas – en dold pärla.

Mellan det lite mer turistvänliga Las Vetas och El Pinars slakteri ligger den. En äkta piñerorestaurang med tunga rejäla trämöbler inne och kalla metallstolar ute. Sabinas.
När man kommer upp för att äta på kvällskvisten så öppnar dom saloondörrarna mot den delen där det är dukat med upp-och-ner vända tallrikar, servettinlindade bestick och glas. Då tänds också lysrören i taken upp – det är långt ifrån mysbelysning men stämningen är alltid glad och välkomnande ändå där mitt i det nästan bländande ljusa.

Bakom disken står självaste kocken José. Han har förberett för kvällens olika måltider och utanför restaurangen stoltserar en skylt där det står att deras specialitet är get. Carne de cabra. Nu för tiden vet dom att vi gärna äter denna utsökt möra och mustiga gryta – om den finns för dagen. Ibland frågar vi vilken dag dom har den på menyn så vi kan passa in vårt besök just den dagen.
För den grytan är himmelsk.

För servering och småprat, trivsel och ständigt sjungande till den spanska musiken som strömmar ut från TV´n som hänger på väggen, står Yanira. Hon är lite bullrig och berättar alltid hur det är med hennes barn och barnbarn, hon skrattar och är till synes aldrig stressad.

José och Yanira är ett par så restaurangen är ett familjeföretag. Dom har öppet alla dagar utom måndagar. Om det inte är semester. Eller för lite kunder. Då kan dom stänga huxflux och då vet man aldrig hur det är med öppettiderna. Eller hur länge dom är på semester.

Som här om året när vi frågade om det var öppet på julaftonen, alltså den 24 december (här firar dom ju mer den 25 december) och fick ett jakande svar. Jodå, det var bara att komma. Vi var fem hungriga vuxna som travade upp vid sjutiden på kvällen och möttes av … en stängd och låst port. Ingen julaftonsmiddag där alltså. Vi gick vidare till nästa restaurang, också stängt. Vi fick oss en öl på torget den kvällen, det var allt. Som tur var hade vi såväl frukt och grönt hemma som salami, skinka och bröd så efter ett par timmars travande och öldrickande så landade vi hemma på terrassen den där julaftonskvällen för att duka upp ett tapasbord.
Så där kan det vara här.

Men när det är öppet på Sabinas är det en fröjd att äta där. Jag vill påstå att även om man inte tror att man tycker om get så kommer man att gilla den här. Alla våra vänner som har vågat smaka har blivit saliga.
Och vågar man inte prova geten så är lammkotletterna möra och smakrika, det vitlöks- och oljeindränkta fläskköttet är också helt fantastiskt gott.

Så om ni åker igenom vår lilla by El Pinar, stanna då och ät hos José och Yanira.
Och ta get om det finns. Det är så värt det!

Tänk att vi har en terrass…

Det slår mig ibland. Vilken himmelsk lycka det är att vi har en sån stor och användbar terrass. Det blir som ett ytterligare rum, under vissa perioder vårt viktigaste rum om jag ska vara ärlig. Och det ska jag ju.

Vår tomt är den sista på gatan som får bebyggas med hus. Det innebär att där terrassens stenläggning tar slut och vår rabatt med tåliga småträd, buskar och blommor tar vid, där kan man stå och se ända ner till havet. Inga husbyggen som stör utsikten, bara getterna och åsnan nere i ”bondgården” som ligger mitt i ravinen och odlingar av potatis och fruktträd.

Vi gör så mycket här på vår terrass. För att den ska vara det där extrarummet behöver vi naturligtvis sopa och sopa och sopa. Men det brukar vi säga är vår meditativa aktivitet på dagen, lite mindfulness så där. Vi måste också vattna, klippa, plocka, knyta upp slingerväxter. Och såga ner palmbladen när dom hänger för mycket.

När det där är gjort så målar vi om saker, vi skriver på våra böcker och bloggar, vi slappar i solstolar och i hängmattan, vi bjuder vänner på fika och lunch, vi spelar fotboll med barnbarnen, vi äter frukost vid utebordet och vi tittar på stjärnor och månen om kvällarna. Ibland sover vi där också, med ödlornas vispande runt öronen.
Och vi grillar. Mycket.

Här experimenterar vi med vad vi hittar hos slaktaren och i fiskdisken. Vi har grillat fiskar som vi inte kunde namnet på innan, vi har tillagat revbensspjäll stora som en halv ko och vi har grillat dom godaste fläskkotletterna i mannaminne. Vi har grillat alla storlekar på räkor och en och annan hummer.
Häromdagen grillade vi för första gången långa bläckfiskarmar med sugproppar på. Det var spännande och fantastiskt gott!

Vi köpte en grill första året vi var här. Den håller fortfarande även om den är rostig och sliten. Någon gång i framtiden planerar vi att mura upp en fast grill…men det blir sen!

Det är inte själva grillen som är det viktigaste – det är vad man lägger på den!

Ännu en restaurang utöver det vanliga – Con Fusion.

För ett år sedan öppnade en restaurang på Fronterasidan som heter Con Fusion. Jag tänker att det är ett namn med olika betydelser, confusion på spanska blir förvirring på svenska och con fusion kanske man kan översätta som med en i hopslagning. Det är inte bara ett snyggt namn, det är bra också.

Vad det gäller i hopslagningen av olika länders kök är det tydligt i menyn. På tapassidan finns det argentinska empanadas, hemmagjorda köttbullar, norsk lax, falafel, lammspett och en hel del ost- och skinkplock här från ön. Det finns relativt många vegetariska alternativ som till exempel spenatpajerna och zucchinigratängen med smält ost. Som huvudrätt har dom en stående vegetarisk tallrik som man får fråga vad den innehåller just den här dagen.

Det är roligt att äta här. Är man flera så kan man beställa in många tapasrätter och ställa i mitten av de generöst stora borden (som ägaren har byggt själv) och dela på. Allt vi har smakat på och ätit här är gott.

Inredningen på Con Fusion är mysig och det är inte alls den där avskalade lysrörsstämningen som annars är typisk här. Nej, här är det mörk inredning, det är mjuka och sköna tygstolar och det står ljuslyktor på varje bord. Både inomhus och utomhus.
Förutom dom matbord som finns står det också ett runt litet ”loungebord” med några fåtöljer runt. Där ligger det lite avslappnat några tidningar, någon bok och ett schackspel. Här kan man hänga och bara ta en öl, eller sitta och äta om det är fullt vid de andra borden. Det här är ställets bardisk eftersom själva disken är omgjord och byggd inåt köket. Det betyder att känslan är att man är inne i restaurangens hjärta, det finns ingen disk som håller dig utanför. Lite hemmakänsla.
Det är trevligt. Annorlunda. Och kanske skapar det en del förvirring?

Läget på Con Fusion är också bra. Det ligger nere i Las Puntas så utsikten är dramatisk och de höga och kraftiga vågorna hörs slå mot klipporna. Vi hängde på låset när dom öppnade klockan 19.00 och hann precis ta del av den fantastiska solnedgången.

Efter ett par timmar, vid veckosluten, får man njuta av lite härlig musik. Det är far och son, Nicko och Leo, som spelar covers och underhåller oss. Det här är verkligen ett uppskattat inslag, för livemusik på det här viset hör inte till vanligheten här.

Det förekommer naturligtvis med pompa och ståt, trummor och dans, när det är festligheter och karnevaler, men på en vanlig fredag- och lördagkväll är det inte så lätt att hitta.

Tack för det!

Tuno Indio – Kaktusfrukten.

Vi har ju fått köpa till en liten bit mark av våra grannar. Det består av några uppmurade terrasser med gräs, blommor, mandel- och fikonträd. Det som tillkom var också en hel del kaktusar. Riktigt många.
Kanarieöarna har historiskt sätt varit en viktig korsning för olika handelsvägar mellan Europa, Amerika och Afrika. På 1400-talet hämtades fikonkaktusen från Amerika för att den skulle odlas på öarna och den anpassade sig bra i det här klimatet. Nu växer den hej vilt!

Kaktusfrukten, eller kaktusfikonet, är ett så kallat superlivsmedel. På spanska heter den Tuno Indio, denna fantastiska växt. Inuti är köttet saftigt och mörkrött. Den röda färgen är inte att leka med, så använd plasthandskar om du har när du skär och tillreder, och gör det någonstans där det går att torka bort färgen. Tänk rödbeta och tänk tio gånger starkare färgpigment. Vackert men vem vill gå omkring med illröda händer?

En fråga är också hur man kommer över den?

För några år sedan var jag tvungen att testa att ”palla” en frukt som växte precis vid gångvägen där vi gick. Jag hade hört att den skulle vara täckt av små hullingar, men inte såg jag några!

Men visst fanns dom där. Som små ludna vassa knivar som jag fick leva med i flera dagar. Jag fick tips om att ta silvertejp på fingrarna och dra bort hullingarna. Ja, lite bättre blev det kanske?

Här på ön har vi sett att en del använder sig av kaktuspincetter, det vill säga stora tänger av trä med fördjupningar i för att kunna plocka frukterna utan att riskera att händerna blir obrukbara. Vi jobbar på att försöka få tag på en sådan.

Nåväl, superlivsmedel ska man ta hand om. När man väl har fått tag på frukten och lyckats slipa bort alla små taggar så kan man använda den till mycket. Du kan koka ris i juicen, du kan koka marmelad och ha till osten på dessertbordet och du kan naturligtvis bara äta den. Jag som inte alltid gillar söta saker älskar den fräscha smaken! Den är godast om den har fått ligga i kylen ett tag.

Men. Se upp för dom små men stenhårda kärnorna. Dom är det bara att svälja, det hjälper matsmältningen.

Varför är det ett superlivsmedel, då? Jo, den innehåller massor av nyttigheter. Som exempel så finns det mer kalium, kalcium, E-vitamin, magnesium och K-vitaminer än i tex dadlar och bananer.

Tills vi har hittat vår plockpincett så är vi lata och köper frukten i affären eller på marknaden. För äta den vill vi ju göra!

Annorlunda restauranger på ön.

Nu ska jag berätta om en restaurang som vi upptäckte förra året inne i öns huvudstad; Valverde. Jag älskar ju mat i alla dess former och njuter speciellt av fisk och skaldjur. När vi är här i lite längre perioder så känner vi ändå ett behov av att leta efter lite annorlunda smaker, något utöver det som kan räknas som det traditionella köket på ön.

I en gränd så låg den alltså.

La Tafeña.

Inredningen är lite stram och vi kände igen mycket från IKEA (dom hade till och med samma köksstolar som vi har hemma i köket). Vita lampor och beigea väggar så mysfaktorn är inte så hög.

Men maten!

Där finns naturligtvis mycket av dom råvaror som du möter annars på ön, men här är den tillagad med lite asiatisk touch. Beställer man ”Langostinos en tempura” som är min favorit (nu har jag ju inte testat mig igenom hela matsedeln…) så får man krispiga stora räkor, lätt friterade och toppade med en härlig Salsa Teriyaki och sesamfrön. Alltsammans serveras på en bädd av Wakame som är en alg- och sesamsallad. Så underbart gott.

Äter du torsken så får du den serverad med ugnsstekt potatis, en smakrik sås gjord på såväl citron, apelsin, vitt vin och tomat med svamp och kokta grönsaker till. Den är så mör så den smälter i munnen.

Önskar du något efter så får du fråga vad som finns. För det finns alltid. Det beror bara på vad dom har som dagens dessert just den dagen. När vi var där fanns det citronpaj, chokladmousse och Polvito Uruguayo. Det blev den sistnämnda som vi tog in med två skedar. Jag säger alltid att jag inte orkar men så tar jag ändå en liten sked…

Den här restaurangen är väl värt ett besök. Den är öppen för lunch fredagar och lördagar 13-16 och för kvällsmat 20 -22, bara för lunch söndag och måndag och stängt tisdag – torsdag.

Om man inte möts av skylten ”Cerrado por vacaciones” vill säga. Då är det bara att vänta…

Örter och kryddor

Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.

Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer.
I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!

Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!

På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.

Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…

Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!

Det är alltid bra att ha matsäck med sig, utifall att!

Efter våra år här på ön har vi lärt oss att alltid ha både badkläder och tjocktröjor med oss om vi åker någonstans. Det kan vara dimmigt, kallt och väder i stil med den skotska slätten på ett ställe medan det kan vara trettio grader varmt och strålande sol på ett annat. Samtidigt. Det är liksom en av alla tjusningar med den här lilla ön.

Det vi också har lärt oss är att man aldrig kan räkna med att det finns en öppen restaurang dit man kommer. Även om den brukar vara öppen och även om den borde vara öppen.

Nej då.

Ägarna kan ha dragit på semester och kommer tillbaka…någon gång. Det kan också vara lite renoveringar som gör så att stället håller stängt på obestämd tid. Ganska ofta vet man inte alls varför det är stängt, men stängt är det. Och ingen skylt om när det öppnar igen. Om dom öppnar igen.

En julafton hade vi specifikt frågat en restaurang om vi kunde komma och äta på kvällen, vi trodde att vi hade bokat ett bord. Men när vi kom dit var hela stället mörkt och tillbommat. Antagligen var det inte så många gäster där den kvällen, så det var inte lönt att hålla öppet. Det var inte så noga.

Samtidigt så hoppas jag att dom som skulle ha jobbat den där kvällen i stället fick fira jul med sin familj (eller här blir det lite dan före dan den 24 december). Efter flera timmars promenad i kolmörker runt till alla byns fyra restauranger så var varsin öl det enda vi hade fått i oss uppe vid Mentideron på torget, som strax skulle slå igen för kvällen. Motion fick vi, och vi hade ändå lite smått och gott hemma i kylen så det gick ingen nöd på oss.

Men nu förtiden tar vi inte bara med oss alla olika versioner av kläder – vi tar också alltid med oss matsäck, åtminstone något litet om vi står där utan matställe!