Havet ger…

… så mycket. Känslan av frihet, insikten att vi alla är så små i förhållande till havet och vetskapen att vi, med våra oansvariga handlingar håller på att utarma havet. Sakta men säkert. Men fortfarande. När vi befinner oss på en liten ö mitt i Atlanten så får vi så mycket av just havet. Vi blir beroende av havet, det är nära och viktigt. Jag har pratat med fiskare som berättar om alla olika regler för fiske runt ön. Dom här reglerna förbjuder stora industribåtar att fiska runt El Hierro, dom närmaste sexton landmilen runt ön är fredade åt inhemska små fiskebåtar. Det här medför att det är långt ifrån utfiskat här och det är för väl. Nere i hamnen i La Restinga kan man fortfarande varje dag komma till hallen som tar emot dom små fiskebåtarna med red snapper, viejos och olika sorters tonfisk som man kan köpa.

En dag när vi var på den östra sidan av ön så såg vi hur fiskepolisen, Inspección Pesquera, intensivt studerade havet med kikare. Det fanns ett allvar och alla var dom väldigt koncentrerade. Ett par dagar efter kunde vi läsa om att det hade varit tjuvfiskare som dels hade fiskat upp fridlyst fisk, dels med förbjudna fiskeverktyg. Fångsten höll sig inte heller till dom mått som man som fiskare har att förhålla sig till för att säkerställa att beståndet fortsätter att växa. Dom här tjuvfiskarna blev haffade med 29 kilo förbjudet fiskad fisk. Inte mycket kan man tycka, men med El Hierromått mätt så betyder det att dom kan dömas till 600 000 svenska kronor i böter. Och det är mycket. Man förstår allvaret i att värna om undervattenskulturen när man läser om liknande händelser.

En annan sak som havet ger är så klart bläckfisken, den här mytomspunna varelsen. Det vetenskapliga namnet är ”cephalopoder” som är grekiska och betyder huvudfoting, vilket man kan förstå när man ser dom. Här på El Hierro äter man bläckfisk på alla sätt. Den finns som konserv, den finns som hel och inlagd med alla ben med sina sugproppar härligt utlagda över tallriken (pulpo a la vinagreta), som en del i en mustig paella och den finns naturligtvis som friterad; Calamares a la Romana. Allt lika gott. Ibland hittar du små pyttebläckfiskar som har friterats hela – dom är gudomliga. Inte något segt alls, inga hinnor, bara krispigt och havigt.

Har man tur så kan man få se en bläckfisk när man snorklar runt ön. Men då ska man som sagt ha tur. För olika bläckfisksorter har olika smarta lösningar för att inte bli sedda. Någon har förmågan att ändra färg och kamouflera sig medan en annan har celler i huden som reflekterar ljuset så den lyser bort sin egen skugga för att förvilla. Naturen slutar aldrig att överraska.

Men ibland är den orädd och nyfiken. Två gånger den här vintern har vi varit med om att den har klättrat upp på ett badande ben med sina sugproppar. Inte alls hotfullt, bara nyfiket.

Jag vet inte om det bedrivs något storfiske på bläckfisken, jag vet inte ens hur det skulle kunna gå till? Det jag har sett några gånger är snorklare med tunna spetsade pinnar som har lyckats fiska upp några. Dom gömmer alltid dom där spjuten när dom lyckliga kommer med den slingrande klumpen, så jag tror inte att det är lagligt. Men det som ändå känns bra är att den äts upp. Alltid. För här på El Hierro är bläckfisken havets guld.

(PS. Vet ni att en bläckfisk har en mun som påminner om en näbb? Den kan bita ganska hårt… Ds.)

Guachinche

Från början var en guachinche en gård där det odlades eget vin. När det var dags att sälja vinet så hade man tillställningar för att folk skulle få provsmaka vinet och man bjöd lite plockmat till. Nu är det mer utvecklade restauranger. Ofta fina sådana, med god mat och mysig miljö. Om man vill smaka gårdens egenproducerade vin så får man fråga efter deras vino de pata, deras eget fottrampade vin (inte alltid fot trampat dock). Har man tur så är det gott, som hos guachinchen utanför El Pinar. Den heter Bimbachinchen Las Lapas och deras vino de pata är gudagott. Jag tror, nu gissar jag bara, att det kanske ingår lite fikon, för det är sött på ett fräscht sätt och väldigt fruktigt. Jag brukar verkligen inte alls tycka om söta viner (jo, Zinfandel gillar jag) men det här. Så sött och gott utan att var kvalmigt! Men mer ett efterrättsvin än att dricka det till maten.

Här är det mysigt och familjärt, det finns bord för mindre och större sällskap. Maten är traditionell; du kan få croquetas och garbanzosröra till förrätt, get, kanin och carne fiesta till varmrätt. Slutligen kan du avnjuta en liten kaffe cortado med en söt rispudding eller en ostkaka, en quesillo, som nästan smakar som en flan till efterrätt. Du kan, om du önskar, köpa med ett kilo torkade fikon eller en flaska vino de pata hem. Gör det! Det är så värt det, båda sakerna.

En annan guachinche är Aguadara som ligger mellan San Andres och El Mocanal, mitt ute i ingenstans. Men det finns skyltar. När du först kommer dit slås du av hur många saker det är överallt. Och, ska man vara ärlig, är det inte bara vackra saker. Första gången jag var där, 2018, råkade jag komma dit av misstag. Det regnade och var gråmulet, jag var där med två vänner som tillbringade några veckor tillsammans med mig på ön. Det fanns inga förväntningar, vi hade aldrig hört talas om stället. Vi svängde bara av vägen på vinst och förlust. Det blev vinst.

När vi kom fram fanns det ett bord ledigt, precis bredvid den öppna grillen där allt kött tillagades. Bordet, som allt annat, var gjort av återvunnit material; en kabeltrumma. Förutom detta fanns där gamla symaskinsbord, toaletter med planterade kryddor i, konstiga metalldockor, hopsvetsade fantasidjur av diverse metallskräp och så mycket mer. Det serverades den godaste grillade köttmixen, och vi var saliga. Godare kött hade vi aldrig ätit. I taket hängde det omaka och uråldriga köksredskap, kaffekoppar och annat som var uttjänt.

Nu har den här guachinchen vuxit och idag måste du nästan alltid boka innan för att få ett bord där. Dom har byggt ut, både inomhus och utomhus, stället är än mer fullbelamrat av mer eller mindre roliga saker och en massa till synes skräp. Men det blir oftast ändå charmigt mitt i detta gytter. Nu finns det menyer och maten du kan välja på består både av kött och fisk, även om kötträtterna står för 90 % av utbudet. Det är fortfarande väldigt gott, oerhört trevlig personal, en helt galen miljö och du får en liten limoncello eller något annat till notan. Även om jag gillade det mer när det var mindre och mer familjärt, så rekommenderar jag alla att göra ett besök där. Ett mer crazy ställe får man leta efter.

Marknader

Det finns några småmarknader på ön. I El Pinar är det på lördagens förmiddag som det finns några bord med lite frukt och grönt uppe vid marknadsplatsen som ligger bredvid skolan, allra längst upp i Taibique- området. Där är inte mycket, men ett par – tre bord kan det finnas. Och lite kläder om man har tur.
I Valverde är det också lördagen som är marknadsdag. Där är det något större, det kan finnas vin, blommor, frukt och grönt, hemgjord mojo och lite annat. Men fortfarande är det bara fem-sex stånd som samsas på torget mitt emot sjukhuset.
Den största marknaden finns på Fronterasidan. Det är som en inhägnad plats med en hel del olika marknadsstånd. Där finns självklart stora hyllstånd med rikligt av grönsaker som ananas, avokado, mango, bananer, citrusfrukter, druvor, sallad, solmogna tomater och bönor. Där finns också en del klädesstånd som säljer till förmån för någon djurorganisation. En gammal man har sin hörna och gör fantastiska korgar i olika storlekar och utseende. En tysk kvinna säljer hemstickade kläder, väskor och hårband. En annan är keramiker och gör fina muggar, krukor, små fat och kylskåpsmagneter. Där finns bröd och smycken, oljor och röror.

Och ibland när man är där så kan det hända något oväntat. Som i söndags när vi skulle köpa lite fikabröd för att ta med till våra vänner Bengt och Christina som bor där på Fronterasidan. Då var där en hel orkester som sjöng och spelade och marknadsbesökarna kunde inte stå stilla. Gamla, unga, barn och tonåringar. Livet!

Den gudomliga osten

Är man här på El Hierro så måste man äta osten. Osttraditionen på ön fick sin början på 1400-talet, och den är väl värd att ta vara på. Den äkta El Hierro-osten, Quesos Herreños, kan man få i olika tappningar. Den finns som helt vit, då är smaken väldigt mild och det kan krävas lite fikonmarmelad att doppa den i. Den finns också som lite mer lagrad, hård och med starkare smak. Den är god att bara sitta och skära bitar av och stoppa direkt i munnen med ett glas av någon av öns viner till.
Men den bästa osten är den rökta. Den kan man äta till allt. Den är mild med en tydlig smak av rök. För att få till den där karaktäristiska smaken används grenar från fikonträd och (enligt öbor vi har pratat med) gröna grenar från Jara och ved från Tunerastammen. Alla former av osten framställs av såväl get-, ko- och fårmjölk. Djuren som föds upp på ön äter av lokala örter och därför får osten en mycket speciell ”El Hierro”-smak.
Osten tillverkas på en mindre ostfabrik som ligger precis vid infarten till Isora och heter Cooperativa de Quesos Herreños. Dom har öppet fram till 14.00 dom flesta dagar och man kan handla osten direkt över disken där.
Förutom att bara äta osten direkt som jag har skrivit om så kan man få den uppskuren till förrätt med både honung och olika marmelader, du kan riva den på pastan, gratinera underbart goda crêpes med aprikosmarmelad i…ja. Du kan äta den hur som helst. Och bara njuta.

Solmogna frukter

Vi var lite oförberedda på hur mycket olika frukt och grönsaker det växer här på ön. Och då har vi inte varit här alla månader på året än, så vi förstår att det finns mer att uppleva.
Dom första sommarveckorna som vi var här, när vi gick in i våra grannars trädgård efter att dom hade messat till oss med utrop som att ”kom så fort ni landar” och ”vi måste få hjälp med att äta upp allt” så var det att gå in i en sagoträdgård.
Nektarinträden dignade, plommonträden var överhopade av lila frukter och aprikosträden var uppstöttade med träklykor för att inte dom frukttyngda grenarna skulle knäckas. På taket till ett uthus låg det gigantiska lökknippen på tork, druvklasar hängde ner mellan spjälorna på spaljéerna och från pergolan.
Citronträd och apelsinträd, physalisbuskar och paraguayoträd.
Och i landet växte det vattenmeloner, bönor, squash, aubergine, sallad, selleri, gurkor.
Den här trädgården tillhör alltså ett fransk-engelskt grannpar; Antoinette och Martin, som bor här på heltid. Dom har förutom sin trädgård några hektar med perfekt skötta vinstockar, så lite egengjort vin får vi alltid när vi är där också. Både vitt, rosé och rött.

Första gången vi var där och plockade aprikoser…det var som en helt ny upplevelse. Solvarma, söta, mjuka och alldeles ludna mot handens insida. En helt annan smak än på dom som vi kan köpa hemma. Djupare, mustigare. Mer helt enkelt. Man skulle inte dra i dom, det var Antoinette tydlig med. Dom släpper i din hand, sa hon. Då är dom mogna.

Eftersom vi är här så få veckor under året (än) så utrustar dom oss också med hemmagjorda marmelader och inläggningar av alla frukter. Så vi lär oss att använda dessa på helt nya vis; den rökta El Hierro-osten tillsammans med citron- eller aprikosmarmelad, koka med frukten i grytor, en äggwrap med aprikosmarmelad gratinerad med lite av den nämnda osten…mmm. Och squash. Vad kan man inte göra av den? Vi har ätit flera olika pastarätter, vi har gjort röror att doppa brödet i, vi har bakat och fyllt med olika innehåll. Mmm.

Grannar ❤

(Dom ska förresten sälja, finns det någon som är intresserad? Dom känner sig lite för gamla för att orka med att sköta om allt…)