Snorkla med … sköldpaddor!

I dag när vi var nere i Restinga och skulle bada la vi oss vid den vita stranden som ligger längst bort från hamnen. Det är så fint iordninggjort med stenlagda stigar som slingrar sig över alla vassa lavastenar. Lite här och där, när bergen och klipporna tillåter, går det ut små utstickare i form av trägångar som slutar med en eller flera träplatåer för solandet och en badstege ner i det klara och härliga havet för ett dopp. Men när man alltså har gått till slutet av den här stenstigen så finns där en närapå vit sandstrand att ligga på, även om det fortfarande är en stenbelagt botten. Här finns också några träpergolor med sittgrupper under, så man kan få sig lite svalka i skuggan.

Hur som helst, vi är här nu med vår äldsta son och hans familj. Förra gången dom var med oss här på El Hierro såg vi en sköldpadda bland fiskebåtarna och det var så fantastiskt (se tidigare inlägg). Den här gången hade sonen vår sagt till sina barn att om han än en gång fick se en sköldpadda så skulle han hoppa i och simma med den!
Alla i familjen älskar att snorkla så på med cyklop, simfötter och ut i havet. Där fanns färggranna fiskar, märkligt formade fiskar, vackra stenar och allt annat som vi brukar se i undervattensvärlden.
Men efter en halvtimme hände något. Sonen, som hade simmat iväg en bra bit, ropade till sin familj att han just simmade med … en sköldpadda!
Snabbt, snabbt gick hela familjens simfötter. Alla ville ju!
Och tänk.
Alla hann dit, alla fick simma bredvid den tålmodiga stora havssköldpaddan och alla var lyriska. Den var så söt när den simmade uppåt ytan och hämtade lite luft. Det går liksom i sån sävlig takt. Uppåt, uppåt, uppåt. Andas lite. Sen neråt, neråt, neråt. Äta lite. Så om igen. Och igen.
Tillsammans med en mänsklig familj som fnittrade av lycka där under vattnet.

Magiskt vackert.

Från La Maceta till Las Puntas – vilken fantastisk led!

Idag har vi upptäckt något nytt igen. Det gör vi som bekant lite då och då på den här lilla spännande ön.
Om man ställer bilen nere vid La Maceta så kan man gå utmed havet ända till Las Puntas och tillbaka igen. Det är en lagom lång sträcka på 5 kilometer allt som allt och den är så vackert iordninggjord med trätrall och sand, murar och sisådär sju-åtta miradorer med sittplatser utmed vägen för den som behöver vila. Eller för den delen bara sätta sig och ta in det magiska och storslagna med havets vågor som dundrar på ena sidan och den branta och magnifika bergkammen på den andra. Det är en lätt led, inte mycket branta backar förutom precis i början av Las Puntas där det är en slingrig trappa för att du ska komma upp på höjden där resten av leden går.

Någonstans i mitten av leden, vid La Manejita, finns en helt fantastisk liten stenstrand omgärdad av den mest spännande naturkonst. Det är en utskjutande udde som är uppbyggd av polygoner. Det ser så där minutiöst planerat ut, det är som en gigantisk kyrkorgel med ett otaligt antal pipor.
Det här har uppkommit i samband med att lava har kylts ned, men hur kan det bli pentagoner och hexagoner? Jag försökte så klart ta kort, men det blir ju inte alls som i verkligheten.
Så om du är på ön, ge dig själv den här upplevelsen. Den är så speciell.

Det var lite blåsigt när vi gick vilket förstärkte känslan av det vilda i och med att havets vågor slog in, bubblande och skummande. Alldeles turkosfärgat in mot klipporna. Stenmurarna går som alltid i nyanserna svart – brunt. Det var frodigt utmed stigarna av gröna växter, orange lav på stenarna, röda små markväxter och gula och lila blommor. Varje gång jag ser att det växer så mycket på den här sand- och stenbädden tänker jag; vad lever dom av, dom här växterna? Av ingenting?

Jag blir så glad över att det görs i ordning leder och utkiksplatser så man lätt kan ta del av det speciella med El Hierros natur. Jag blir också glad över att det så sällan är skräpigt utmed dessa stigar, nästan aldrig faktiskt.

Men. Det finns något som jag blir förundrad över. Varför i herrans namn tar inte hundägare upp efter sina fyrfota vänner? Hur svårt kan det vara? Nu gick vi där och njöt, men behövde ändå hålla ett öga i marken och ropa ”broken glass” till dom vi mötte. För det har vi lärt oss av vår engelska granne, och det låter ofrånkomligt bättre än hundskit. Men äckligt är det.

Tuno Indio – Kaktusfrukten.

Vi har ju fått köpa till en liten bit mark av våra grannar. Det består av några uppmurade terrasser med gräs, blommor, mandel- och fikonträd. Det som tillkom var också en hel del kaktusar. Riktigt många.
Kanarieöarna har historiskt sätt varit en viktig korsning för olika handelsvägar mellan Europa, Amerika och Afrika. På 1400-talet hämtades fikonkaktusen från Amerika för att den skulle odlas på öarna och den anpassade sig bra i det här klimatet. Nu växer den hej vilt!

Kaktusfrukten, eller kaktusfikonet, är ett så kallat superlivsmedel. På spanska heter den Tuno Indio, denna fantastiska växt. Inuti är köttet saftigt och mörkrött. Den röda färgen är inte att leka med, så använd plasthandskar om du har när du skär och tillreder, och gör det någonstans där det går att torka bort färgen. Tänk rödbeta och tänk tio gånger starkare färgpigment. Vackert men vem vill gå omkring med illröda händer?

En fråga är också hur man kommer över den?

För några år sedan var jag tvungen att testa att ”palla” en frukt som växte precis vid gångvägen där vi gick. Jag hade hört att den skulle vara täckt av små hullingar, men inte såg jag några!

Men visst fanns dom där. Som små ludna vassa knivar som jag fick leva med i flera dagar. Jag fick tips om att ta silvertejp på fingrarna och dra bort hullingarna. Ja, lite bättre blev det kanske?

Här på ön har vi sett att en del använder sig av kaktuspincetter, det vill säga stora tänger av trä med fördjupningar i för att kunna plocka frukterna utan att riskera att händerna blir obrukbara. Vi jobbar på att försöka få tag på en sådan.

Nåväl, superlivsmedel ska man ta hand om. När man väl har fått tag på frukten och lyckats slipa bort alla små taggar så kan man använda den till mycket. Du kan koka ris i juicen, du kan koka marmelad och ha till osten på dessertbordet och du kan naturligtvis bara äta den. Jag som inte alltid gillar söta saker älskar den fräscha smaken! Den är godast om den har fått ligga i kylen ett tag.

Men. Se upp för dom små men stenhårda kärnorna. Dom är det bara att svälja, det hjälper matsmältningen.

Varför är det ett superlivsmedel, då? Jo, den innehåller massor av nyttigheter. Som exempel så finns det mer kalium, kalcium, E-vitamin, magnesium och K-vitaminer än i tex dadlar och bananer.

Tills vi har hittat vår plockpincett så är vi lata och köper frukten i affären eller på marknaden. För äta den vill vi ju göra!

Vägen över berget.

Första gången vi var här på ön och ”provbodde” så var vi naturligtvis ivriga att på våra få dagar här se så mycket som möjligt. Vi hade en karta i bilen och tänkte ut rutter som gick runt ön, förbi ställen som såg spännande ut och tillbaka till huset.

En av dom där rutterna gick uppför tallskogen från El Pinar till La Llania (skogen och en makalös utkik men det visste vi inte då) för att sedan vända nedåt mot Fronterasidan. Vi såg att det bara handlade om några kilometer så vi tänkte att ja visst, den vägen tar vi.

Den gången vet jag inte riktigt vad som hände, men jag kan säga att jag efter några hundra meter blev illamående. Det gick som stötar genom hela kroppen, tårna värkte och jag blev för första gången i mitt liv varse att jag var höjdrädd när jag såg stupet nära vägkanten och känslan var att flyga. Fast utan ett flygplan.
Vi var tvungna att vända, jag klarade inte av det.

Det tog ett par år innan jag vågade mig ut på den där vägen igen. Då hade jag stått nere på Fronterasidan och följt bilarna som slingrade sig uppför bergskanten i sicksack flera gånger, hört många av våra vänner berätta om hur oerhört vackert det var att åka den där vägen.

En dag sa jag bara; nu gör vi det. Men nerifrån och upp den här gången och jag blundade en stor del av bilresan.

Men efter det så har det bara gått bättre och bättre, sakta men säkert har jag tagit till mig den där vägen och allt som finns att, faktiskt, njuta av.

För oj vad den är vacker. På ena sidan är det en nästan lodrät bergsvägg täckt av grönska och suckulenter. En del träd hänger som portaler över vägen. Det är som att köra i en tunnel av grönska. På den andra sidan ser man klara dagar hela ”El Golfo”. Det är mäktigt och kittlande.

Utmed den slingrande vägen kan man hitta olika vandringsleder, en del breda och mjuka, andra lite mer som stigar. Naturligtvis är alla mer eller mindre branta, men fint iordninggjorda.

En blomma som jag bara har sett här uppe är den kanariska klockan; en ståtlig röd slingerväxt med stora och härligt röda klockor på.

Det finns också en del både mindre och större utflyktsplatser. Hoya del Pino är en av dessa med många grillar, stora bord och lekplats för dom yngre. Det var lite kallt och mulet när vi var där, men vid fint och varmt väder kan man ha riktiga grillhäng där! Och spela boulle då det även finns en sådan plan.

Har man tur kan man också få beskåda när någon slänger sig ut över kanten för att sakta glida ner i en Parapente som betyder att man skärmflyger. Ensam eller ihop.

Det är lite för otäckt för mig, men vem vet? Om några år kanske?

Örter och kryddor

Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.

Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer.
I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!

Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!

På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.

Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…

Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!

El Garoé – trädet som räddat liv.

Det finns en hel del historier om vad som har hänt på den här ön, hur folk har överlevt och kunnat kommunicera med varandra mellan bergstopparna.

Just berättelsen om Garoéträdet är speciell därför att den dels innehåller det livsnödvändiga elementet vatten, dels känns rimlig efter att man har varit här på ön och har fått uppleva den fuktiga och nästan drypande skogen. Garoé betyder också flod eller sjö på berberspråk.

Det sägs att det här mycket speciella trädet kunde samla ihop vatten med sina blad så att det räckte till att försörja invånarna på ön. En sådan sak kan möjliggöras tack vare det horisontella regnet som kan uppstå här på El Hierro. Det är en blandning av att du befinner dig mitt i det fuktiga regnmolnet och vindarna som driver regndropparna i sidled.
Självklart dyrkades trädet av dåtidens invånare ”bimbacherna” och blev heligt just tack vare förmågan att hålla människorna vid liv.

Sedan en tid tillbaka har ön dessutom tagit fram två monument, skapade av Heriberto Domínguez Rivero, professor vid konstskolan på Gran Canaria, som är en tolkning av Garoéträdet. Dessa finns att se vid rondellen från Valverde till Mocanal och vid en av rastplatserna ner mot flygplatsen och lyser på kvällarna av ledljus som laddas upp av solen.

På 1600-talet bröts originalträdet av en ovanligt hård storm och det dröjde ända fram till 1949 innan det ersattes med det nuvarande träd som finns planterat mellan några bergsväggar på en plats som heter Tigulahe, strax utanför San Andrés.

Bredvid trädet finns det ett litet center där man kan läsa mer om historien bakom det här heliga trädet. Dessutom kan man vandra på Garoéträdets egna vandringsled som heter ”Ruta del Agua”. Leden är 16 kilometer lång, den både startar och avslutas i San Andrés och skapades för att hylla det livgivande trädet samtidigt som man som vandrare under vägens gång får lära sig om vattnets historia på ön.

För det fanns en tid då det inte alls var självklart med dricksvatten här. När vi var på öns vinmuseum härom året så berättades det där att det vatten som fanns en gång i tiden fick gå till djuren – människorna fick hålla till godo med just det – vinet som tillverkades på ön.

Det gäller att prioritera.

Citroner – Limones 🍋💛🍋

Första gången vi gick omkring här i vår trädgård så var det som julafton! Så många fina växter som omgärdade vår stenlagda terrass. Lavendelbuskar, fetbladiga rosa och gula blommor som kröp över muren, Margeriter, olika stora och små suckulenter, vårt fina mandelträd i mitten, pelargoner i alla färger från ljusrosa till lila, liljor och en massa annat som vi inte visste namnen på. Vi hade också en stor dadelpalm och i skuggan av det växte rosmarin, druvor och ett citronträd.

Just citronträdet har jag jobbat en del med. Jag upptäckte att det var en massa ullöss på det så de första åren ägnade jag dagar åt att tvätta bladen, plocka alla vita lösskapslar och mosa mellan fingrarna och spraya med något såpliknande som jag hade lyckats få av en granne som hade köpt det på Teneriffa. Vi trimmade palmen varje gång vi var här för att citronträdet skulle få mer luft och mer sol.

Vi har också en bokashi här som vi försöker blanda upp den speciella vulkanjorden med. Det går så där, men skam den som ger sig.

Jag har googlat och flera gånger har jag tänkt att jag ska köpa den glupska brunaktiga nyckelpigan Ullus som tydligen ska vara en bra biologisk bekämpare. Men varje gång tvekar jag…kanske det inte är bra att beställa och tänka att posten ska leverera ända till El Hierro? Levande djur liksom? Och att ta dom i handbagaget verkar inte heller så bra…

När vi nu kom ner efter nästan åtta månader så hör och häpna! Det var fler citroner än vi någonsin har haft på trädet! Stora och små, mogna men ännu fler som kommer tids nog! Jag är så glad att allt jobb verkar ha givit lite utdelning till slut.

Jag älskar citroner! Jag använder dom i det kalla vattnet som jag måste dricka massor av, jag kokar te på citron och ingefära, jag marinerar fläskkotletterna i citron och rosmarin innan dom läggs på grillen, jag använder det som smaksättare i nästan all sallad och så mycket mer.

Den här gången har jag tagit med en liten flaska med Neemolja. Jag har också lyckats transportera hit såpa från Sverige som har en annan doft så jag inbillar mig att den är mer verksam. Så nu har jag sprayat både träden och mig (det blir lätt så när man sprayar uppåt 😊) och i eftermiddag kommer också en speciell palmröjare, för nu är palmen så hög och full av dadelklasar så vi inte klarar av att tämja den själva längre!

Ännu mer solljus alltså till alla dom citroner som kämpar på 🍋💛🍋!

Fåglar.

Idag tog vi en långvandring uppe i den vackra skogen vid La Llania. Ni vet, jag har skrivit om den helt magiska skogen förut…det är alltid en lisa för själen när man är där uppe bland de gigantiska ormbunkarna, gamla träd som ser ut som urtidsdjur som samsas med ljusgröna, alldeles nya knoppar och hav av förgätmigej utmed lederna.

Nåväl, idag läste vi på om de olika fåglarna som man kan möta, både de som kvillrar i ljungträden och de som rasslar och hoppar på marken.

Vi lyssnade och spanade – vilka skulle vi få se? Vilka skulle vi få höra? Vi är väldigt dåliga på att artbestämma fågelsång, men vi försökte. Några såg vi också som vi kände igen…

Koltrastarna älskar att hoppa och stöka runt i den lummiga och gröna marken som fullkomligt svämmar över av frön och knoppar, troligtvis en och annan godbit till insekt eller mask också.

Vi såg ett par ElHierro-varianter av bofink som så fint sprätte runt på stigarna som är så mjukt klädda av torkade jättebarr och sand.

Och lite gömda bland ljung- och lagerträden kvillrar dom allra minsta kanariefåglarna! Dom är så små och ulliga, pigga och lätet rinner som pärlor ur deras näbbar.

Det är så fascinerande att somliga nog snart kommer hit, flygande och förhoppningsvis i flock, från kallare breddgrader för att få en livsviktig paus från den kyla och matfattiga tillvaro som annars möter dom under vintern.

När jag tänker på det så känner jag mig lite allierad med dom där små liven. Inte för att jag inte kan klä på mig för att inte frysa eller inte har mat, för det har jag. Men ändå.

Längtan till ljuset, till värmen som får min kropp att vara mindre stel och göra mindre ont. Det.

Jag är också en flyttfågel, det känner jag med bestämdhet.

Horisonten

När man befinner sig på den här fantastiska lilla ön så ser man allt som ofta horisonten; himmel och hav försvinner långt där borta och man kan tillslut inte riktigt skilja på vad som är just himlen eller havet. I bland kan det vara nyanser som skiljer, men det är långt ifrån säkert.

När vädret är klart bryts horisontlinjen åt vissa håll av någon av de andra öarna. Du kan se såväl La Palma, La Gomera och Teneriffa härifrån. Vissa dagar syns öarna så tydligt att man med blotta ögat kan urskilja dom små husen och man undrar om man kan ro över? Vi tröttnar aldrig på det, när vi ser dom där andra öarna så måste vi alltid kommentera det, vi stönar vällustigt och utstöter:
”Ser du La Palma där? Herregud, så vackert det är!”

Från vårt hus ser vi rakt ut i horisonten. Vi är så lyckligt lottade att det just nu är den sista tomten i stadsplaneringen som får bebyggas. Det innebär att ända fram till havet är det en sluttning med odlingar, en getfarm, en ravin, kaktusar och andra fruktträd. Bland annat. Men inga stora hus framför oss som stör utsikten.

Horisonten här på El Hierro är så fantastiskt vacker. Det var också nästan det första som vår granne pratade om den allra första gången vi var här. Han skämtade och sa att om man har druckit lite för mycket vin och tittar ut mot horisonten så kan man få för sig att båtarna svävar där ute. Just för att det är svårt att skilja havet från himlen.

Av den anledningen, och en del andra så klart, är vi så glada att vi nu också har en fin tavla inne i vårt hus som just heter ”Horisonten”. Den är målad av Stina Wollter och jag fick den av min man Tomas i somras när vi firade att vi hade varit gifta i 30 år.

Den är makalöst vacker! Färgerna i den är rogivande och livgivande, rörelsen i tavlan är böljande och leder en framåt mot friheten. Det är himmel, hav, mark och en trösterik fågel. Jag älskar den!

Så nu har vi en horisont att njuta av ute och en alldeles speciell att beröras av inne.
Som en spegling av det vackra och vår längtan till frihet.

Mandelträdets kretslopp

Nu har vi kunnat vara här under den tiden som mandelträden blommar för andra året i rad. Trots att det har varit en ganska kylig vinter i år, med kanariska mått mätt, så blommade träden tidigare och med ännu större blomprakt än förra året. Det kan bero på att det har regnat mer i år, eller så är det bara så med mandelträd, liksom det kan vara med andra fruktträd, att vissa år är mer gynnsamma än andra. Att träden har lite vila en del år helt enkelt. I år var inte ett viloår kan vi konstatera.

Även det mandelträd som står mitt på vår stenlagda terrass, har blommat som aldrig förr! Vi såg det direkt när vi kom, där var knoppar på knoppar längst varje liten gren och kvist, vi kunde inte förstå hur alla blommor skulle kunna samsas på en sån liten yta. Men det kunde dom!

Det har nu blommat i över fem veckor och det kommer fortfarande nya små blommor. Dom senaste veckorna har det, varje morgon när vi har klivit upp, varit rosa mandelblomsblad utspridda på hela terrassens stengolv, som en kärleksbädd ur en romantisk film…

Och doften! Den är söt som honung och älskas lika mycket av oss som av alla hundratals insekter som ständigt surrar i trädet med hela kroppen full av pollen och nektar. Som små lycksaliga, kurrande och berusade bollar rumlar dom runt, från blomma till blomma. Livsviktiga för att allt ska fungera.

Det här innebär att vi också har ovanligt många kvittrande små kanariefåglar i vår trädgård. Dom är verkligen små, som miniatyrer av våra svenska småfåglar. Och deras fågelsång kvillrar som rinnande pärlor, oupphörligt och vackert. Jag blir så glad av det här.

Mitt i allt blommande så börjar årets mandlar växa, det går fort. Nästan overkligt fort. Helt plötsligt sitter dom där, minst två ihop men oftast fler nötter tillsammans. Och trädet fortsätter att blomma och dofta, men för varje dag upptäcker vi nya mandlar som har vuxit till sig, och något färre blommande blommor.

Och jag, jag har placerat mig vid terrassens specialgjorda ”mandel-knäckar-sten” för att knäcka fram fjolårets alla nötter. Mandlarna här är overkligt goda, så det är värt att jobba för.

Tänk vad finurligt det är med naturens alla kretslopp, hur allt går runt, runt. Och tänk vad vi är beroende av att allt det här får vara friskt och fungerar som det är uttänkt.

Det måste vi värna om.