Skogen

Eftersom ön El Hierro är en liten, men väldigt toppig och hög ö, så finns det många klimatzoner på ön. Börjar man vid havet i tex La Restinga så åker man genom ett landskap som bara består av torkad lava som deg som runnit ut från bakskålar, olika små trotsiga växter som klarar sig av ingenting och berg av sand i olika färger. Det är rött, brunt, svart. Kargt och oerhört vackert. Det är som en fjällplatå utan snö.

När man kommer upp en bit, säg 500 meter över havet, så kommer det lite palmer, vinodlingar, tjockbladiga växter, pelargoner, mandel- och fikonträd. Lite så där som man kanske tänker om man tänker på en kanarieö.

Sen tar man sig ännu längre upp. Om man åker rätt väg så får man uppleva pinjeskogen som är otrolig. Jag har skrivit om den förut; barren är ett par decimeter långa, kottarna som handbollar och barken på dessa majestätiska tallar är som konstverk. På varenda en.

Men när man når upp mot drygt 1000 meter över havet så ändrar sig allt; det dyker upp buskar med blad. Efter några kurvor så ser man träd som liknar lagerblad som växer tätt utmed den slingrande vägen, där står ormbunkar stora som äppelträd och lövträdens stammar är helt täckta av lavar. Du befinner dig i en grönskande oas. El Hierros regnskog.

Mitt i den här oasen kan du vandra. Det finns fint iordningställda leder; senderos. När du lär dig hur du ska läsa vandringskartorna så kan du också välja en som passar dig. Det finns allt mellan lätta, medelsvåra, svåra och väldigt utmanande. Men det blir ett annat inlägg, nu ska jag berätta om skogen.

Om du går på leden Sandero de La Llania får du uppleva den med alla sinnen. Skogen. Det är som att gå in i en djungel. Det är 100 nyanser av grönt. En gång hörde jag en person säga att den inte tyckte om grönt, för det gick aldrig att efterlikna den naturliga färgen. Den personen hade aldrig varit i den här skogen. Här finns alla nyanser av grönt som man rimligen kan uppfinna och blanda till. Det är magiskt.

Leden är täckt av torkade barr, träd som har rasat vid sidorna är beklädda av mossa och lavar. När du går där har du växter som tak, som väggar, som golv. Du tänker att det ska skutta fram en hjort eller något annat djur som du tänker ska trivas bland dessa växter, men nej. Det enda som du hör är rasslet under ormbunkarna och bland buskarna. Om man inte vet att det inte finns ormar här, så är den första tanken att det nog är det. Ormar. Men det är stora, svarta koltrastar. Dom hoppar och kvittrar, gräver med sina näbbar och knäcker frön som ligger överallt.

Och doften. Det är jord, vårregn, grönt, mossa, fuktig källare blandat med solstrålar som studsar mot klorofyllfyllda växter. Det doftar liv.

Även under en och samma vandring här upplever du en skiftande natur. Du börjar i den här gröna oasen, men om du väljer en lite längre väg så kommer du ut på slätter där låga timjanbuskar samsas med kaninbajs. Ibland lite får- och getbajs också så det finns djur här, även om vi aldrig har sett något annat än fåglar. Leden kantas av stora ljungträd, du går över vackra broar, stånkar dig upp för branta backar och parerar dig ner för andra backar där sanden gör att du får passa dig för att inte få rullning under sulorna. Och någon gång kan du överraskas av isfläckar på marken. Trots att det är tjugo grader i luften. Då kan natten ha varit väldigt kall och marken har inte kommit ur skuggan än. Så märkligt kan det vara här.
Luften fylls av fågelkvitter och moln. Det är faktiskt så här, du befinner dig allt som oftast i ett moln. Det kan ligga där lite tungt och rått så du blir lagom fuktig hela du, det kan också bara susa förbi lite lätt så du känner det som en kall utandning mot din hud. Och när molnen har dragit förbi kan du i någon glänta se hela den storartade utsikten; byarna som ligger några hundra meter på väg nedåt havet, alla murar som är uppbyggda för att hålla ordning på djur, odling och ägande. Det stora havet som längst i fjärran går ihop med himlen.

Och du drar efter andan. Och sällan har du fyllts av så mycket syre som du gör här i skogen uppe ovan molnen.

Playa de Tacorón

Det finns en hel del magnifika och speciella ställen här på El Hierro. Det är oslagbar utsikt, hisnande vägar, fantastiska fält med vackra stenmurar, hav av blommor och hav av…kristallklart saltvatten. Ett sådant ställe som man nästan tappar andan när man kommer till är Tacorón. En tur dit ger en den där känslan av ödmjukhet. Naturen leker man inte med, liksom. Smala, slingriga och branta vägar leder ner till denna pärla. När jag skriver smala, så menar jag smala. Det finns ingen vägren, och den sandiga vulkanjoden som håller upp vägarna här rasslar och rinner ner för dom stupande vägkanterna när man kör ner. Kurvorna är tvära, 180 grader minst fem gånger innan man slutligen är nere. Som tur är finns det skyddssuggor eller stora stenblock just i kurvorna, men man vill inte gärna ha möte. Inte jag i alla fall. Som passagerare kan man (efter några turer så man slappnar av lite och vågar öppna ögonen) förundras över alla nyanser i sandbergen som skapar bergkulissen. Rött, brunt, rosa, guldigt, svart…det är som ett konstverk av olika lager av dessa brända färger. Vulkanbränt.

När man väl kommer ner så möts man av ett välordnat badställe med plattlagda gångar av rödaktig sten med uppmurade kanter. Doften från de gråa örtbuskarna tillsammans med havssaltet är förtrollande. Ödlorna pilar snabbt ut och in mellan de svarta stenarna och håligheterna. De stenlagda gångarna delar sig på ett ställe, man väljer om man vill gå till höger eller vänster. I mitten av de båda badplatserna finns en lite skreva med grillplats, bord och bänkar under palmbladstak och lite svart vulkansand som en liten strand.

På Tacorón så badar man som i en naturlig lagun med helt klart vatten. Det är ett fantastiskt ställe att snorkla på; trumpetfiskarna, svarta, pigga fiskar med klarblå detaljer, färggranna ”viejosar”, orrar och krabbor, malar och stim av långa tunna ytsimmande fiskar. Vi har sett att någon fått upp bläckfisk där också då det är helt okej att fiska ut mot havet.

I den här lagunen kan det vara helt lugnt och stilla, så rofyllt och magiskt. Andra gånger kokar havet, det är så strömt att du måste hålla dig i badstegen om du ändå vill kyla ner dig med ett dopp. Det här kan också ändra sig från förmiddagen till eftermiddagen, så du måste vara lyhörd för havets krafter.

Som på alla ställen här på El Hierro så händer det titt som tätt att man hamnar i en oväntad situation och får vara med om saker man inte hade förväntat sig. Inte just då och inte just där. Det kan vara ett storkalas med flera släkter som grillar och sjunger, det kan vara spontana yogapass eller någon som tränar på jonglering.

Det är sånt som bara händer här. Och det är bara att hänga på och vara med.

Att längta

Åh, vad vi har längtat till El Hierro den här hösten. Jobben vi har är ju spännande och utmanande på olika vis och hösten har varit mörk och blöt. November har tydligen slagit rekord i att ha varit den mest solfattigaste novembermånaden på tjugo år. Och det har vi märkt. Vi har varit trötta, håglösa och fulla av längt hit. Efter sol, värme, havsbad, fåglar i mandelträden och doften av citronträdet utanför köksfönstret.

Så när vi slog igen kontorsdörrarna den 20 december så började vi med att packa våra små väskor. Det mesta har vi ju här i huset, men alltid är det något litet som ska med.

Sedan förberedde vi för julfirande hemma tillsammans med barn och barnbarn. Det blev en jättehärlig jul och det var som om vi tankade oss fulla med barnbarnsgos och barnkramar. Tidigt på juldagens morgon, medan alla övriga julfirare fortfarande sov, åkte vi till flygplatsen.

Att åka till El Hierro, eller paradiset som vi brukar säga, är som en trestegsraket:
1. På Arlanda när vi är incheckade och tar en kaffe och ser varandra i ögonen och verkligen förstår att vi är på väg (ofta direkt från jobb så vi behöver komma i fas).
2. När vi landar på Gran Canaria och kommer till vårt hotell där vi endast brukar äta, sova och vila i ca 15 timmar.
3. Det sista lilla flygskuttet över till paradisön, där vi hämtar ut en bil, handlar och kommer fram för att få sitta på terrassen och njuta av ett glas gott naturvin från grannbodegan.

Så det var vad vi var beredda på. Allt flöt på som vanligt och huset välkomnade oss på sitt lite udda vis; löv och skräp över hela terrassen (så brukar det vara) men också en ny, fin dörr som en av öns snickare hade tillverkat (så brukar det inte vara).

Jag satte på kylskåpet och skulle bara torka ur det innan jag skulle plocka in matvarorna då jag upptäckte tre stora kackerlackor som sprang omkring. Inne i kylen! Vi lyckades fånga två av dessa, den tredje försvann in i maskineriet. Jag skulle ställa in riset i torrskafferiet – som vimlade av kackerlackor! Fram med dammsugaren och röja; där var mindre och större ansamlingar under sopkorgen, mellan skärbrädorna, i sängen, under diskhon och till-och-med inne i örngotten (dock döda). Vi hade nu hela dammsugarpåsen full av såväl döda som kravlande kackerlackor så vi ställde ut dammsugaren och snabbt tog min man ur påsen och stoppade den i en plastpåse som jag stod beredd med. Ner med hela konkarongen, fort som tusan, för att knyta ihop och springa upp med till närmaste sopcontainer.
Dagen efter när vi skulle tvätta upp alla sängkläder och handdukar som vi misstänkte att kackerlackorna hade varit i, upptäckte vi att det fanns ett gäng även där. I tvättmaskinen. Men nu döda efter ett 60 gradigt tvättprogram.

Vi är inte känsliga någon av oss, men man undrar ju varför det var så många och hur dom kunde komma in? Och varför dom trivdes så bra? En och annan har vi haft förr, men inte alls i liknande mängd?

Jag började googla och lärde mig en del om dessa överlevare. Jag kunde konstatera att vi här pratar om amerikanska kackerlackor (nu förtiden kallar vi dom ”Trumpisar”; rödlätta, obehagliga och tja…amerikanska) och troligen har dom kommit upp från avloppen. Så det är där vi ska sätta in vår stöt i nästa drag av detta krig. Plus en massa giftiga sprayer och fällor som en kan köpa på supermarcadon här. I krig är väl allt tillåtet? I alla fall när det gäller Trumpisar.

Om vi fick vår fina kväll med ett glas vin på terrassen? Absolut. Bara liiiite senare än vanligt.

El Verodal

Nu måste jag ta tillbaka en del av det jag har skrivit. Jag vill också samtidigt poängtera att denna ö, den är så varierande och rymmer långt mer än man någonsin kan förstå. Varje gång vi är här hittar vi nya miljöer och platser.

Häromdagen hittade vi alltså en sandstrand. En strand med fin, svartguldig sand. Så len men ändå så tung så att den inte blåste omkring, utan låg där så varm och inbjudande och tog emot vågorna.
Stranden låg där insprängd mellan dom vackra, höga och vassa bergskanterna. Bara en liten vik. Med len och fin sand.

Att ta sig dit var allt ifrån lätt. Tror vägen ibland kan vara avstängd för risk för nedfallande stenblock. Men nu var bommen öppen. Det är slingrande sandvägar med vassa stenar som bilen måste klara av skumpa fram på. Det är liksom oorganiserat. Och samtidigt så oerhört vackert. Den här delen av ön består av klumpar från lavasten, knallorange lav och gråa buskar. Det doftar varmt, salt och kargt. Stenarna som är själva fundamentet i den här miljön är viktlösa. Det känns som kolbitar när man lyfter upp dom. Man förstår att det är just bränd sten; lavasten.
Och det måste vara en av dom minst blåsiga dagarna här på ön för att det ska fungera att vara här. Det ideala är östliga vindar, men det funkar med nordöstliga också. Men helst inte mer än 5 meter per sekund.

När man väl har kommit hit så finns här ordninggjorda grillplatser och fantastiska snorkelgömmor. Om vi har upplevt klart vatten på alla andra ställen vi har varit och snorklat på, så är det här kristallklart. Det finns spännande prång mellan stenarna, små grottor i det utskjutande berget. Skillnaden här mot andra badplatser är att det naturligtvis är mer strömt här. Alla bottnar som liksom har en mer jämn sluttning blir ju som svårare vad det gäller kraften i vågorna på tillbaka vägen. Det kan man känna här. Ett par simfötter är skönt att ha på sig när det suger till.

Och sanden. Det finns sandkorn som är svarta, guldfärgade och gråa. Allt är av havet så slipat och lent att du kan borra ner dina fötter var som helst, gå barfota utmed hela stranden (den är inte lång…) utan att det blir vasst en endaste gång. Från havet har det spolats upp någon slags rosafärgad växt från något rev.

Men sedan när man ligger där och lyfter blicken. Mot det höga bergsmassivetsom är som en knagglig vägg runt omkring en. Så ser man alla stora, vassa stenar som ändå ligger där längst upp på stranden. Så börjar du fundera lite…var kommer dessa stenar ifrån?

Pinjeskogen

Det finns två olika skogar på ön; den ena består bara av pinjetallar och den andra av blandade gröna träd och växter. Båda är unika och fascinerande.
Vårt lilla hus ligger i byn El Pinar som betyder just tallskog. Det är här den börjar och den sträcker sig upp mot bergets topp. Var man än ser så är det mönstrade stammar och marken är helt täckt av flera lager av barr. Torkade, gulnade och ibland upp till tjugo centimeter långa.
Vissa gånger ser man människor som krattar ihop dessa barr, lägger dom på ett bilflak, spänner ett nät över allt och tar med hem. Det kan vingla förbi lastflak med flera meter hög barrlast. Vi funderade på det här. Vad används det till?
När vi hade frågat runt fick vi reda på att det används som strö till djuren. Som halm. Barrhalm.
I pinjeskogen kan det vara otroligt torrt. Det står skyltar med uppmaning om att inte kasta fimpar lite här och där. Vid ett flertal tillfällen har skogen brunnit. Det kan man se på en del av stammarna, dom är alldeles förkolnade. Men det som är speciellt med dom här träden, är att dom inte alls brinner bra. Därför kommer träden igen, även efter en skogsbrand. Så skogen står där, med gamla träd som är svedda i kanterna och nya små skott som uppkäftigt och illgrönt sticker upp bland det gula och torra.

Kottarna ser ut som feldimensionerade tallkottar. Gigantiska. En del tar hem kottarna och knyter ihop dom till draperier. Själva har vi tagit med två stycken som står på en hylla och bara är vackra.