Från La Maceta till Las Puntas – vilken fantastisk led!

Idag har vi upptäckt något nytt igen. Det gör vi som bekant lite då och då på den här lilla spännande ön.
Om man ställer bilen nere vid La Maceta så kan man gå utmed havet ända till Las Puntas och tillbaka igen. Det är en lagom lång sträcka på 5 kilometer allt som allt och den är så vackert iordninggjord med trätrall och sand, murar och sisådär sju-åtta miradorer med sittplatser utmed vägen för den som behöver vila. Eller för den delen bara sätta sig och ta in det magiska och storslagna med havets vågor som dundrar på ena sidan och den branta och magnifika bergkammen på den andra. Det är en lätt led, inte mycket branta backar förutom precis i början av Las Puntas där det är en slingrig trappa för att du ska komma upp på höjden där resten av leden går.

Någonstans i mitten av leden, vid La Manejita, finns en helt fantastisk liten stenstrand omgärdad av den mest spännande naturkonst. Det är en utskjutande udde som är uppbyggd av polygoner. Det ser så där minutiöst planerat ut, det är som en gigantisk kyrkorgel med ett otaligt antal pipor.
Det här har uppkommit i samband med att lava har kylts ned, men hur kan det bli pentagoner och hexagoner? Jag försökte så klart ta kort, men det blir ju inte alls som i verkligheten.
Så om du är på ön, ge dig själv den här upplevelsen. Den är så speciell.

Det var lite blåsigt när vi gick vilket förstärkte känslan av det vilda i och med att havets vågor slog in, bubblande och skummande. Alldeles turkosfärgat in mot klipporna. Stenmurarna går som alltid i nyanserna svart – brunt. Det var frodigt utmed stigarna av gröna växter, orange lav på stenarna, röda små markväxter och gula och lila blommor. Varje gång jag ser att det växer så mycket på den här sand- och stenbädden tänker jag; vad lever dom av, dom här växterna? Av ingenting?

Jag blir så glad över att det görs i ordning leder och utkiksplatser så man lätt kan ta del av det speciella med El Hierros natur. Jag blir också glad över att det så sällan är skräpigt utmed dessa stigar, nästan aldrig faktiskt.

Men. Det finns något som jag blir förundrad över. Varför i herrans namn tar inte hundägare upp efter sina fyrfota vänner? Hur svårt kan det vara? Nu gick vi där och njöt, men behövde ändå hålla ett öga i marken och ropa ”broken glass” till dom vi mötte. För det har vi lärt oss av vår engelska granne, och det låter ofrånkomligt bättre än hundskit. Men äckligt är det.

Ännu en restaurang utöver det vanliga – Con Fusion.

För ett år sedan öppnade en restaurang på Fronterasidan som heter Con Fusion. Jag tänker att det är ett namn med olika betydelser, confusion på spanska blir förvirring på svenska och con fusion kanske man kan översätta som med en i hopslagning. Det är inte bara ett snyggt namn, det är bra också.

Vad det gäller i hopslagningen av olika länders kök är det tydligt i menyn. På tapassidan finns det argentinska empanadas, hemmagjorda köttbullar, norsk lax, falafel, lammspett och en hel del ost- och skinkplock här från ön. Det finns relativt många vegetariska alternativ som till exempel spenatpajerna och zucchinigratängen med smält ost. Som huvudrätt har dom en stående vegetarisk tallrik som man får fråga vad den innehåller just den här dagen.

Det är roligt att äta här. Är man flera så kan man beställa in många tapasrätter och ställa i mitten av de generöst stora borden (som ägaren har byggt själv) och dela på. Allt vi har smakat på och ätit här är gott.

Inredningen på Con Fusion är mysig och det är inte alls den där avskalade lysrörsstämningen som annars är typisk här. Nej, här är det mörk inredning, det är mjuka och sköna tygstolar och det står ljuslyktor på varje bord. Både inomhus och utomhus.
Förutom dom matbord som finns står det också ett runt litet ”loungebord” med några fåtöljer runt. Där ligger det lite avslappnat några tidningar, någon bok och ett schackspel. Här kan man hänga och bara ta en öl, eller sitta och äta om det är fullt vid de andra borden. Det här är ställets bardisk eftersom själva disken är omgjord och byggd inåt köket. Det betyder att känslan är att man är inne i restaurangens hjärta, det finns ingen disk som håller dig utanför. Lite hemmakänsla.
Det är trevligt. Annorlunda. Och kanske skapar det en del förvirring?

Läget på Con Fusion är också bra. Det ligger nere i Las Puntas så utsikten är dramatisk och de höga och kraftiga vågorna hörs slå mot klipporna. Vi hängde på låset när dom öppnade klockan 19.00 och hann precis ta del av den fantastiska solnedgången.

Efter ett par timmar, vid veckosluten, får man njuta av lite härlig musik. Det är far och son, Nicko och Leo, som spelar covers och underhåller oss. Det här är verkligen ett uppskattat inslag, för livemusik på det här viset hör inte till vanligheten här.

Det förekommer naturligtvis med pompa och ståt, trummor och dans, när det är festligheter och karnevaler, men på en vanlig fredag- och lördagkväll är det inte så lätt att hitta.

Tack för det!

SPA på en Kanarieö – kan det verkligen behövas?

När man tänker på Kanarieöarna så tänker man kanske på sol och varma stränder, sangria och tapas (förlåt om jag är lite raljerande och generaliserande här). Och ja visst, det är en del av sanningen. Men väljer man att, som vi, bosätta oss på den ö som heter El Hierro så finns det så många fler dimensioner och upplevelser (det finns det så klart på alla andra öar också).

Att det alltid är varmt här stämmer inte, det ska Gudarna veta.

Det är tredje vintern vi är här under månaderna januari och februari nu. Och det är alltså vinter även här, dock med Hierromått mätt. Luften är kylig när inte solen skiner, det kan regna i dagar i sträck och det kan blåsa ganska vassa vindar.

När det är så där ruggigt och fuktigt här, när vi har gått runt med raggsockor på fötterna i vårt stenhus uppe i bergen och liksom aldrig riktigt fått upp värmen – då är det ljuvligt att kunna boka in oss en timme på öns lilla SPA.

Det ligger på Fronterasidan och heter Pozo de la Salud. För 19 euro per person får du en hel liten SPA-avdelning för dig själv i en timme. Där finns duschar med massagestrålar, där finns en vanlig bastu och en med ånga och där finns en jacuzzi full med varmt och bubbligt vatten. Ligger man i den har man dessutom utsikt över havet. Mmm.

Däremot får man ta med egna handdukar och tvål, det får vara nog med lyx liksom. Men det är det så värt och efter den där timmen kan man åka hem till sitt svala stenhus igen.

Värmen som man har alstrat räcker länge – eventuellt tills solen kommer fram igen och man förstår att man faktiskt befinner sig på en kanarieö.

La Caleta

Jag vet att jag har nämnt Caleta tidigare, men inte ägnat stället ett helt eget inlägg. Men det är det så värt. Det är ett av öns badställen där man kan bada även om det blåser och stormar, för här finns det saltvattenspooler som ligger i direkt anslutning till havet. Det finns tre pooler varav en är en liten, grund, anpassad för mindre barn.

Här finns stenlagda partier längs hela kustlinjen åt ena hållet, med utstick som man kan bada ifrån. Hela stället är uppbyggt som olika terrasser med murade avskiljningar som gör att inte blåsten blir besvärande.

Det här är ett av öns bästa snorkelställen när inte vågorna går allt för höga. Det är här vi har sett dom flesta olika arter av fiskar, sniglar, skaldjur och allt vad som finns där under ytan. Att ligga där och flyta med blicken mot botten, låta sig gunga med i vågornas in- och utandningar tillsammans med resten av undervattenslivet, det är fint.

En dag förra året, 2022, var hela Caleta stängt. Havet var så vildsint, det slog upp hårda vågor som bröt upp och tog med sig stenläggningarna. Polernas ytskikt krackelerade och tång la sig som en brun massa överallt. Men sen när havet hade lagt sig, när våren kom krypandes så lagade man i och målade om och gjorde fint. För alla vet att det är ett viktigt ställe.

En dag i veckan är det simskola och vattengympa där. Då invaderas stället av äldre damer (någon enstaka gång har vi sett en man men det hör verkligen till ovanligheten) som med hjälp av skumgummikorvar tränar upp sina kroppar där i dom kalla saltvattensbassängerna, för naturligtvis är dom inte uppvärmda. Det är ju havsvatten som byts ut med jämna mellanrum.

Bara uteduschen är värd en extra titt på här på La Caleta. Golvet är så fint med naturligt runda, svarta stenar, slipade från havet.

Om ni har sett Hierro-serien så ligger det lyxiga hus som Diaz bor i där vid strandkanten!

Det har funnits en restaurang där förut, en lagom liten där man kunde få till sig dom vanliga rätterna som serveras här på ön. Men sedan förra året håller den stängd. Vi har förstått det som att det har hänt olyckligheter i familjen, men vi håller verkligen tummarna för att dom öppnar igen och att saker och ting löser sig för familjen.

Annars finns det inte så mycket att göra där. Det finns en liten, liten supermercado där man också kan få sig en kopp kaffe eller en öl.

Men vem behöver mer när hela havet och härligheten ligger precis där?

Tuno Indio – Kaktusfrukten.

Vi har ju fått köpa till en liten bit mark av våra grannar. Det består av några uppmurade terrasser med gräs, blommor, mandel- och fikonträd. Det som tillkom var också en hel del kaktusar. Riktigt många.
Kanarieöarna har historiskt sätt varit en viktig korsning för olika handelsvägar mellan Europa, Amerika och Afrika. På 1400-talet hämtades fikonkaktusen från Amerika för att den skulle odlas på öarna och den anpassade sig bra i det här klimatet. Nu växer den hej vilt!

Kaktusfrukten, eller kaktusfikonet, är ett så kallat superlivsmedel. På spanska heter den Tuno Indio, denna fantastiska växt. Inuti är köttet saftigt och mörkrött. Den röda färgen är inte att leka med, så använd plasthandskar om du har när du skär och tillreder, och gör det någonstans där det går att torka bort färgen. Tänk rödbeta och tänk tio gånger starkare färgpigment. Vackert men vem vill gå omkring med illröda händer?

En fråga är också hur man kommer över den?

För några år sedan var jag tvungen att testa att ”palla” en frukt som växte precis vid gångvägen där vi gick. Jag hade hört att den skulle vara täckt av små hullingar, men inte såg jag några!

Men visst fanns dom där. Som små ludna vassa knivar som jag fick leva med i flera dagar. Jag fick tips om att ta silvertejp på fingrarna och dra bort hullingarna. Ja, lite bättre blev det kanske?

Här på ön har vi sett att en del använder sig av kaktuspincetter, det vill säga stora tänger av trä med fördjupningar i för att kunna plocka frukterna utan att riskera att händerna blir obrukbara. Vi jobbar på att försöka få tag på en sådan.

Nåväl, superlivsmedel ska man ta hand om. När man väl har fått tag på frukten och lyckats slipa bort alla små taggar så kan man använda den till mycket. Du kan koka ris i juicen, du kan koka marmelad och ha till osten på dessertbordet och du kan naturligtvis bara äta den. Jag som inte alltid gillar söta saker älskar den fräscha smaken! Den är godast om den har fått ligga i kylen ett tag.

Men. Se upp för dom små men stenhårda kärnorna. Dom är det bara att svälja, det hjälper matsmältningen.

Varför är det ett superlivsmedel, då? Jo, den innehåller massor av nyttigheter. Som exempel så finns det mer kalium, kalcium, E-vitamin, magnesium och K-vitaminer än i tex dadlar och bananer.

Tills vi har hittat vår plockpincett så är vi lata och köper frukten i affären eller på marknaden. För äta den vill vi ju göra!

Vägen över berget.

Första gången vi var här på ön och ”provbodde” så var vi naturligtvis ivriga att på våra få dagar här se så mycket som möjligt. Vi hade en karta i bilen och tänkte ut rutter som gick runt ön, förbi ställen som såg spännande ut och tillbaka till huset.

En av dom där rutterna gick uppför tallskogen från El Pinar till La Llania (skogen och en makalös utkik men det visste vi inte då) för att sedan vända nedåt mot Fronterasidan. Vi såg att det bara handlade om några kilometer så vi tänkte att ja visst, den vägen tar vi.

Den gången vet jag inte riktigt vad som hände, men jag kan säga att jag efter några hundra meter blev illamående. Det gick som stötar genom hela kroppen, tårna värkte och jag blev för första gången i mitt liv varse att jag var höjdrädd när jag såg stupet nära vägkanten och känslan var att flyga. Fast utan ett flygplan.
Vi var tvungna att vända, jag klarade inte av det.

Det tog ett par år innan jag vågade mig ut på den där vägen igen. Då hade jag stått nere på Fronterasidan och följt bilarna som slingrade sig uppför bergskanten i sicksack flera gånger, hört många av våra vänner berätta om hur oerhört vackert det var att åka den där vägen.

En dag sa jag bara; nu gör vi det. Men nerifrån och upp den här gången och jag blundade en stor del av bilresan.

Men efter det så har det bara gått bättre och bättre, sakta men säkert har jag tagit till mig den där vägen och allt som finns att, faktiskt, njuta av.

För oj vad den är vacker. På ena sidan är det en nästan lodrät bergsvägg täckt av grönska och suckulenter. En del träd hänger som portaler över vägen. Det är som att köra i en tunnel av grönska. På den andra sidan ser man klara dagar hela ”El Golfo”. Det är mäktigt och kittlande.

Utmed den slingrande vägen kan man hitta olika vandringsleder, en del breda och mjuka, andra lite mer som stigar. Naturligtvis är alla mer eller mindre branta, men fint iordninggjorda.

En blomma som jag bara har sett här uppe är den kanariska klockan; en ståtlig röd slingerväxt med stora och härligt röda klockor på.

Det finns också en del både mindre och större utflyktsplatser. Hoya del Pino är en av dessa med många grillar, stora bord och lekplats för dom yngre. Det var lite kallt och mulet när vi var där, men vid fint och varmt väder kan man ha riktiga grillhäng där! Och spela boulle då det även finns en sådan plan.

Har man tur kan man också få beskåda när någon slänger sig ut över kanten för att sakta glida ner i en Parapente som betyder att man skärmflyger. Ensam eller ihop.

Det är lite för otäckt för mig, men vem vet? Om några år kanske?

Stor kultur på en liten ö.

Två år i rad har vi haft förmånen att befinna oss här på ön när Festival International de Música de Canarias har ordnat med turnéer på alla åtta kanarieöar.

Förra året blev vi tipsade av en vän som bor på Gran Canaria om en speciell artist som spelade på blåsinstrument. När jag skriver blåsinstrument så handlade det inte alls om trumpeter och saxofoner med mera, utan olika egengjorda och en del väldigt gamla varianter av flöjter. Ett tips från mig är att kolla upp honom på Spotify. Det är bra, riktigt bra.

Det var en oförglömlig upplevelse. Abraham Cupeiro, som artisten heter, gick in på scenen med en närvaro och en glädje som jag aldrig tror att jag har upplevt tidigare på en klassisk konsert. Det fanns ett samspel med symfoniorkestern från Las Palmas som var så tajt och innerlig att jag fick tårar i ögonen. Han spelade på pyttesmå ljuskvillrande flöjter, han spelade på en flera meter hög egenbyggd rörflöjt med ett avslutande fiskhuvud och allt där emellan. Det var så vackert.

Allt utspelade sig på Kulturhuset Centro Cultural Asabanos som ligger i Valverde, El Hierros huvudstad. Festivalen går av stapeln under januari och februari så det är kyligt på kvällarna där i huvudstaden.

Vi blev redan förra året också så glada över att konserthallen var full, att det var alla sorter av människor och att applåderna var höga och innerliga.
När sista planerade låten klingade av så ställde sig hela publiken och stampade med fötterna, klappade i händerna och ropade ”Bravo” för fulla muggar. Och mina tårar rann ännu mer.

I år hade vi kollat in festivalen och bokat in oss på en konsert som kallade sig DESCONCERTO som jag tror att man kan översätta med förvirring ungefär.

När vi kom dit så slog det oss att det var ovanligt många barn där. När alla i publiken hade kindpussats och vinkat och ropat till varandra så blev det så naturligt att alla barn fick sina platser på första raden. Föräldrarna satt bakom. Jag och Tomas tänkte att hur ska det här gå? Kommer ungarna orka vara tysta under konserter? Vi satt på tredje raden så ganska nära…

Det var Orthemis Orquestra med dirigenten Jordi Purtí som framförde konserten, det var även Jordi som hade skrivit och regisserat själva showen.

För vilken show vi var med om! Herregud, vi blev helt nockade!

Det blev en blandning av Mozart, Vivaldi, Grieg, Strauss med flera av alla de klassiska kompositörerna och nutida hits av Coldplay, Aqua och många fler. Musikerna spelade på skrivmaskin, blåste i ölflaskor, dansade och spexade med sina fioler, cellor och kontrabasar. Det kanske var den sortens förvirring som gav upphov till namnet på föreställningen? Inget gick i enlighet med normer för hur en klassisk konsert ”ska” vara.

Om vi tyckte att samspelet var talande för symfoniorkestern förra året så var musikerna i den här föreställningen som en kropp. Dom spelade till och med på varandras instrument, tillsammans. Ena handen på sitt eget, den andra på grannens. Samtidigt.

Det var ett så fint sätt att tillgängliggöra de gamla klassiska verken för såväl oss vuxna som kanske inte är helt frälsta som för barnen som verkligen älskade det. Vi fick vara med och klappa takten, vi fick ha hemlisar med dirigenten och vi fick skratta åt gester som inte är helt vanliga i konsertsammanhang.

Det var ljuvligt.

Och än en gång var salen full. Men som sagt den här gången var den fullsatt av människor mellan 6 år och 100. Och alla njöt.

Stor kultur på en liten ö.

Tack för det.

Kanelbullar. Alltid succé!

Det började för två år sedan, i januari 2021. Det var den första gången vi hade möjlighet att vara här så där länge som i två månader på en gång. Och det var osäkert in i det sista om vi verkligen skulle kunna komma iväg. Ni förstår naturligtvis varför.
Det var vinter och en del dagar var väldigt regniga och kyliga här uppe i bergen.

Och jag blev så ruskigt sugen på kanelbullar.

Jakten började för att få tag på ingredienser. Malen kanel hittade vi i charken och köpte något hekto. Smör och socker hittade vi, ägg likaså. Men jästen? Vi gick till det lokala bageriet för att se om vi kunde köpa lite färsk jäst där? Men nej.
Till slut hittade vi ändå torrjäst i affären. Jag tänkte att det ändå var värt ett försök.
När jag skulle köpa mjöl så fanns det däremot en uppsjö av olika. När jag hade vridit och vänt på påsarna bestämde jag mig ändå för en sort där det var en sockerkaka på framsidan – det borde betyda att det var till för kakbak.

Sagt och gjort, handlat och klart. Nu skulle det bakas!
Jag hade ingen kavel men en rentvättad och urdrucken vinflaska funkade perfekt (i år har jag hittat en kavel som är snäppet lättare att handskas med).

Trots att jag inte hade någon erfarenhet av att baka med torrjäst och trots att ugnen inte var som hemma och trots att jag chansade på mjölet så blev dom så bra. Riktigt goda.

Samma dag som jag hade bakat så gick vi bort till våra grannar, dom som brukar försörja oss med hemkokta marmelader, frukt och grönt från deras trädgård och ägg från deras höns, med några påsar med nybakade, nästintill varma bullar. Dom dricker afternoon-tea varje dag och vi tänkte att kanelbullar skulle bli bra till det där eftermiddagstéet.

Det blev stående ovationer. Båda tyckte bullarna var himmelsk goda.
För mig kändes det så bra att ha något att kunna ge tillbaka till våra generösa grannar.

Jag sparade några påsar i frysen som jag passade på att tina upp när våra tyska vänner och grannar kom över på fika. Dom älskade också kanelbullarna.

Så nu är det tredje året vi är här så där länge och också tredje året som jag bakar och delar ut eller bjuder grannar och vänner på kanelbullar.

Det är så fint när olika världar möts. Kanelbullar på El Hierro, vem trodde att det skulle falla så väl ut?

Den helige Antonio – så här firar vi i El Pinar!

Man kan inte bli annat än imponerad av viljan att fira och festa här i El Pinar. Vi har varit här i drygt två veckor och fick nu vara med om det tredje stora firandet här i vår lilla by; San Atonio Abad. Och då ska man komma ihåg att dom även firar jul här, lite den 24 december men mest den 25 december. Efter det hinner man knappt äta upp julmaten innan det är dags för Nyårsfirandet. Hemma i Sverige brukar åtminstone jag vara rätt sugen på att städa ut julen vid den tiden men inte här inte.
Nej, på trettondagsafton kommer dom tre kungarna, Los Reyes, ridande på kameler och delar ut presenter och godis till barnen (se tidigare inlägg). Dom är om möjligt ännu viktigare än tomten. På trettondagen är allt stängt och ledigt. Till den här högtiden så bakas det än en gång i hemmen, nu runda kransar fyllda med dulche de leche, vaniljkräm och marräng. På toppen frukt och bär.

Är det slut nu då?

Nja, ett firande kvar. San Antonio Abad som har sin minnesdag den 17 januari.

Här i El Pinar innebär det att det firas i många dagar. I år har det varit fyra, lördag till tisdag.

Kort beskrivet är San Antonio en egyptisk eremit på 200-300 talet som föddes rik och välbärgad och som efter sina föräldrars död såväl fick ansvar över familjens egendomar som över sin syster som då var minderårig.

Men han bestämde sig för att sälja allt för att ge pengarna till fattiga, han hade lyssnat på predikningar som lovade att man fick tillbaka för sina gärningar i himlen. Samtidigt placerade han sin syster i ett nunnekollektiv.
Själv levde han som eremit i öknen, men tids nog tillät han sig att ha kontakt med andra människor. I samband med att de bad tillsammans (och för att kunna motstå sina begär efter såväl kvinnor som efter andra begär) bestämde dom sig för att tillsammans utföra hantverk. Detta blev den första klostergemenskapen som skedde 305 och blev världens första kloster; S.t Antonius.

Det är alltså honom vi firar med pompa och ståt här i El Pinar. I inte mindre än i fyra dagar.

Dag ett:
Barnuppvisningar av brottning och andra aktiviteter på byns torg. Allt avslutas med dans för alla i byn till sent på natten.

Dag två:
Ännu mer uppträdanden av olika sportgrenar (och naturligtvis en mässa i kyrkan).

Dag tre:
Mässa och välsignande av byns alla fyrfota, dvs det var fullt av djur utanför kyrkan som väntade på att få ett stänk av vigvatten av prästen (som var lite lekfull mitt i allt och stänkte på en husse som hade lite svårt att hålla sin hund i styr). Det var ganska kaotiskt med hundar, hästar, grisar och små hamstrar på samma gata.
Sedan bjöds det Comida de hermandad uppe på torget; kvinnoföreningens måltid.

Dag fyra:
Finaldagen. I dag är det San Antonios minnesdag och nu firar vi riktigt ordentligt. Det är mässa och det är traditionell dans utanför och i kyrkan, med kastanjetter och folkdräkter, trummor och med präst och borgmästare.

Så går det till här, och alla är engagerade. Barn som lär sig dansen och rytmen både när det är party på torget och när det är kastanjettdans på kyrkans torg. Man ser också att alla är där, det finns en och annan som beter sig lite utanför normen, som har en och annan funktionsvariation men som ändå är så inkluderad.

Det är så fint. Det är El Pinar. Det är El Hierro.

Annorlunda restauranger på ön.

Nu ska jag berätta om en restaurang som vi upptäckte förra året inne i öns huvudstad; Valverde. Jag älskar ju mat i alla dess former och njuter speciellt av fisk och skaldjur. När vi är här i lite längre perioder så känner vi ändå ett behov av att leta efter lite annorlunda smaker, något utöver det som kan räknas som det traditionella köket på ön.

I en gränd så låg den alltså.

La Tafeña.

Inredningen är lite stram och vi kände igen mycket från IKEA (dom hade till och med samma köksstolar som vi har hemma i köket). Vita lampor och beigea väggar så mysfaktorn är inte så hög.

Men maten!

Där finns naturligtvis mycket av dom råvaror som du möter annars på ön, men här är den tillagad med lite asiatisk touch. Beställer man ”Langostinos en tempura” som är min favorit (nu har jag ju inte testat mig igenom hela matsedeln…) så får man krispiga stora räkor, lätt friterade och toppade med en härlig Salsa Teriyaki och sesamfrön. Alltsammans serveras på en bädd av Wakame som är en alg- och sesamsallad. Så underbart gott.

Äter du torsken så får du den serverad med ugnsstekt potatis, en smakrik sås gjord på såväl citron, apelsin, vitt vin och tomat med svamp och kokta grönsaker till. Den är så mör så den smälter i munnen.

Önskar du något efter så får du fråga vad som finns. För det finns alltid. Det beror bara på vad dom har som dagens dessert just den dagen. När vi var där fanns det citronpaj, chokladmousse och Polvito Uruguayo. Det blev den sistnämnda som vi tog in med två skedar. Jag säger alltid att jag inte orkar men så tar jag ändå en liten sked…

Den här restaurangen är väl värt ett besök. Den är öppen för lunch fredagar och lördagar 13-16 och för kvällsmat 20 -22, bara för lunch söndag och måndag och stängt tisdag – torsdag.

Om man inte möts av skylten ”Cerrado por vacaciones” vill säga. Då är det bara att vänta…