Kanelbullar. Alltid succé!

Det började för två år sedan, i januari 2021. Det var den första gången vi hade möjlighet att vara här så där länge som i två månader på en gång. Och det var osäkert in i det sista om vi verkligen skulle kunna komma iväg. Ni förstår naturligtvis varför.
Det var vinter och en del dagar var väldigt regniga och kyliga här uppe i bergen.

Och jag blev så ruskigt sugen på kanelbullar.

Jakten började för att få tag på ingredienser. Malen kanel hittade vi i charken och köpte något hekto. Smör och socker hittade vi, ägg likaså. Men jästen? Vi gick till det lokala bageriet för att se om vi kunde köpa lite färsk jäst där? Men nej.
Till slut hittade vi ändå torrjäst i affären. Jag tänkte att det ändå var värt ett försök.
När jag skulle köpa mjöl så fanns det däremot en uppsjö av olika. När jag hade vridit och vänt på påsarna bestämde jag mig ändå för en sort där det var en sockerkaka på framsidan – det borde betyda att det var till för kakbak.

Sagt och gjort, handlat och klart. Nu skulle det bakas!
Jag hade ingen kavel men en rentvättad och urdrucken vinflaska funkade perfekt (i år har jag hittat en kavel som är snäppet lättare att handskas med).

Trots att jag inte hade någon erfarenhet av att baka med torrjäst och trots att ugnen inte var som hemma och trots att jag chansade på mjölet så blev dom så bra. Riktigt goda.

Samma dag som jag hade bakat så gick vi bort till våra grannar, dom som brukar försörja oss med hemkokta marmelader, frukt och grönt från deras trädgård och ägg från deras höns, med några påsar med nybakade, nästintill varma bullar. Dom dricker afternoon-tea varje dag och vi tänkte att kanelbullar skulle bli bra till det där eftermiddagstéet.

Det blev stående ovationer. Båda tyckte bullarna var himmelsk goda.
För mig kändes det så bra att ha något att kunna ge tillbaka till våra generösa grannar.

Jag sparade några påsar i frysen som jag passade på att tina upp när våra tyska vänner och grannar kom över på fika. Dom älskade också kanelbullarna.

Så nu är det tredje året vi är här så där länge och också tredje året som jag bakar och delar ut eller bjuder grannar och vänner på kanelbullar.

Det är så fint när olika världar möts. Kanelbullar på El Hierro, vem trodde att det skulle falla så väl ut?

Den helige Antonio – så här firar vi i El Pinar!

Man kan inte bli annat än imponerad av viljan att fira och festa här i El Pinar. Vi har varit här i drygt två veckor och fick nu vara med om det tredje stora firandet här i vår lilla by; San Atonio Abad. Och då ska man komma ihåg att dom även firar jul här, lite den 24 december men mest den 25 december. Efter det hinner man knappt äta upp julmaten innan det är dags för Nyårsfirandet. Hemma i Sverige brukar åtminstone jag vara rätt sugen på att städa ut julen vid den tiden men inte här inte.
Nej, på trettondagsafton kommer dom tre kungarna, Los Reyes, ridande på kameler och delar ut presenter och godis till barnen (se tidigare inlägg). Dom är om möjligt ännu viktigare än tomten. På trettondagen är allt stängt och ledigt. Till den här högtiden så bakas det än en gång i hemmen, nu runda kransar fyllda med dulche de leche, vaniljkräm och marräng. På toppen frukt och bär.

Är det slut nu då?

Nja, ett firande kvar. San Antonio Abad som har sin minnesdag den 17 januari.

Här i El Pinar innebär det att det firas i många dagar. I år har det varit fyra, lördag till tisdag.

Kort beskrivet är San Antonio en egyptisk eremit på 200-300 talet som föddes rik och välbärgad och som efter sina föräldrars död såväl fick ansvar över familjens egendomar som över sin syster som då var minderårig.

Men han bestämde sig för att sälja allt för att ge pengarna till fattiga, han hade lyssnat på predikningar som lovade att man fick tillbaka för sina gärningar i himlen. Samtidigt placerade han sin syster i ett nunnekollektiv.
Själv levde han som eremit i öknen, men tids nog tillät han sig att ha kontakt med andra människor. I samband med att de bad tillsammans (och för att kunna motstå sina begär efter såväl kvinnor som efter andra begär) bestämde dom sig för att tillsammans utföra hantverk. Detta blev den första klostergemenskapen som skedde 305 och blev världens första kloster; S.t Antonius.

Det är alltså honom vi firar med pompa och ståt här i El Pinar. I inte mindre än i fyra dagar.

Dag ett:
Barnuppvisningar av brottning och andra aktiviteter på byns torg. Allt avslutas med dans för alla i byn till sent på natten.

Dag två:
Ännu mer uppträdanden av olika sportgrenar (och naturligtvis en mässa i kyrkan).

Dag tre:
Mässa och välsignande av byns alla fyrfota, dvs det var fullt av djur utanför kyrkan som väntade på att få ett stänk av vigvatten av prästen (som var lite lekfull mitt i allt och stänkte på en husse som hade lite svårt att hålla sin hund i styr). Det var ganska kaotiskt med hundar, hästar, grisar och små hamstrar på samma gata.
Sedan bjöds det Comida de hermandad uppe på torget; kvinnoföreningens måltid.

Dag fyra:
Finaldagen. I dag är det San Antonios minnesdag och nu firar vi riktigt ordentligt. Det är mässa och det är traditionell dans utanför och i kyrkan, med kastanjetter och folkdräkter, trummor och med präst och borgmästare.

Så går det till här, och alla är engagerade. Barn som lär sig dansen och rytmen både när det är party på torget och när det är kastanjettdans på kyrkans torg. Man ser också att alla är där, det finns en och annan som beter sig lite utanför normen, som har en och annan funktionsvariation men som ändå är så inkluderad.

Det är så fint. Det är El Pinar. Det är El Hierro.

Annorlunda restauranger på ön.

Nu ska jag berätta om en restaurang som vi upptäckte förra året inne i öns huvudstad; Valverde. Jag älskar ju mat i alla dess former och njuter speciellt av fisk och skaldjur. När vi är här i lite längre perioder så känner vi ändå ett behov av att leta efter lite annorlunda smaker, något utöver det som kan räknas som det traditionella köket på ön.

I en gränd så låg den alltså.

La Tafeña.

Inredningen är lite stram och vi kände igen mycket från IKEA (dom hade till och med samma köksstolar som vi har hemma i köket). Vita lampor och beigea väggar så mysfaktorn är inte så hög.

Men maten!

Där finns naturligtvis mycket av dom råvaror som du möter annars på ön, men här är den tillagad med lite asiatisk touch. Beställer man ”Langostinos en tempura” som är min favorit (nu har jag ju inte testat mig igenom hela matsedeln…) så får man krispiga stora räkor, lätt friterade och toppade med en härlig Salsa Teriyaki och sesamfrön. Alltsammans serveras på en bädd av Wakame som är en alg- och sesamsallad. Så underbart gott.

Äter du torsken så får du den serverad med ugnsstekt potatis, en smakrik sås gjord på såväl citron, apelsin, vitt vin och tomat med svamp och kokta grönsaker till. Den är så mör så den smälter i munnen.

Önskar du något efter så får du fråga vad som finns. För det finns alltid. Det beror bara på vad dom har som dagens dessert just den dagen. När vi var där fanns det citronpaj, chokladmousse och Polvito Uruguayo. Det blev den sistnämnda som vi tog in med två skedar. Jag säger alltid att jag inte orkar men så tar jag ändå en liten sked…

Den här restaurangen är väl värt ett besök. Den är öppen för lunch fredagar och lördagar 13-16 och för kvällsmat 20 -22, bara för lunch söndag och måndag och stängt tisdag – torsdag.

Om man inte möts av skylten ”Cerrado por vacaciones” vill säga. Då är det bara att vänta…

Örter och kryddor

Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.

Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer.
I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!

Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!

På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.

Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…

Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!

El Garoé – trädet som räddat liv.

Det finns en hel del historier om vad som har hänt på den här ön, hur folk har överlevt och kunnat kommunicera med varandra mellan bergstopparna.

Just berättelsen om Garoéträdet är speciell därför att den dels innehåller det livsnödvändiga elementet vatten, dels känns rimlig efter att man har varit här på ön och har fått uppleva den fuktiga och nästan drypande skogen. Garoé betyder också flod eller sjö på berberspråk.

Det sägs att det här mycket speciella trädet kunde samla ihop vatten med sina blad så att det räckte till att försörja invånarna på ön. En sådan sak kan möjliggöras tack vare det horisontella regnet som kan uppstå här på El Hierro. Det är en blandning av att du befinner dig mitt i det fuktiga regnmolnet och vindarna som driver regndropparna i sidled.
Självklart dyrkades trädet av dåtidens invånare ”bimbacherna” och blev heligt just tack vare förmågan att hålla människorna vid liv.

Sedan en tid tillbaka har ön dessutom tagit fram två monument, skapade av Heriberto Domínguez Rivero, professor vid konstskolan på Gran Canaria, som är en tolkning av Garoéträdet. Dessa finns att se vid rondellen från Valverde till Mocanal och vid en av rastplatserna ner mot flygplatsen och lyser på kvällarna av ledljus som laddas upp av solen.

På 1600-talet bröts originalträdet av en ovanligt hård storm och det dröjde ända fram till 1949 innan det ersattes med det nuvarande träd som finns planterat mellan några bergsväggar på en plats som heter Tigulahe, strax utanför San Andrés.

Bredvid trädet finns det ett litet center där man kan läsa mer om historien bakom det här heliga trädet. Dessutom kan man vandra på Garoéträdets egna vandringsled som heter ”Ruta del Agua”. Leden är 16 kilometer lång, den både startar och avslutas i San Andrés och skapades för att hylla det livgivande trädet samtidigt som man som vandrare under vägens gång får lära sig om vattnets historia på ön.

För det fanns en tid då det inte alls var självklart med dricksvatten här. När vi var på öns vinmuseum härom året så berättades det där att det vatten som fanns en gång i tiden fick gå till djuren – människorna fick hålla till godo med just det – vinet som tillverkades på ön.

Det gäller att prioritera.

Gott Nytt År!

Vi räknade ut att det är vårt femte nyår här i huset. Vi har firat med min mamma här på plats, ett år var en av sönerna här och åt hummer med min man medan jag själv låg med ryggskott och tre av gångerna har vi varit ensamma och stått ute på terrassen och följt fyrverkerierna på himlen. Fyrverkerierna som för övrigt också har skiftat i antal och storlek från år till år. Förra året ville det aldrig ta slut, medan det i år var lite smällar uppe i Las Casas.

I år hade vi tre tidszoner att hålla reda på. Ena sonen och hans familj firade i Finland och på deras tolvslag så var klockan bara 22.00 här. Resten som befann sig i Sverige skålade vi med 23.00 för att slutligen orka knäcka en liten miniflaska med bubbel till vårt eget tolvslag.

Det känns så otroligt härligt att kunna skåla in det nya året med vetskapen om att vi har nio orörda veckor här framför oss. Veckor som vi ska ägna åt varandra, åt att vandra och promenera, bada och snorkla i havet, åka runt och upptäcka ännu fler ställen på den här magiska ön. Det är konstigt att det fortfarande uppenbarar sig nya ställen att hisnas över trots att den här lilla jordnöten är så liten.

Nästa år kommer vår bok ut. Huset vid världens ände. Den utspelar sig här på El Hierro. Vi startade vårt gemensamma bokprojekt när vi var här på vår första långledighet 2020. Boken är en relationsroman om påhittade karaktärer men som samtidigt har kommit till utifrån inspiration från alla möten och personer vi har snappat upp under dom veckor och månader vi har varit här.
Det är så fint att vi även under månaderna som vi är hemma i Sverige kan krypa upp i fåtöljerna, tända en brasa och förflytta oss hit till ön. Bara genom att skriva oss hit. Att bli Lisa, Luca, Juan och Mia och alla dom andra som ryms i boken. Det blir som att kunna vara här även när vi är där!
Så nu håller vi på med uppföljaren, för det här konceptet kom för att stanna! Om ni vill följa vårt bokprojekt så finns vi på Insta som @sofi_och_tomas_bokprojekt.

Så välkommen 2023 – jag tror att det blir ett bra och spännande år. Och för världen hoppas jag att året kommer att innehålla mer av ingredienserna medmänsklighet, solidaritet, kärlek, tolerans, jämlikhet och fred. För alla.

Gott Nytt År!

Citroner – Limones 🍋💛🍋

Första gången vi gick omkring här i vår trädgård så var det som julafton! Så många fina växter som omgärdade vår stenlagda terrass. Lavendelbuskar, fetbladiga rosa och gula blommor som kröp över muren, Margeriter, olika stora och små suckulenter, vårt fina mandelträd i mitten, pelargoner i alla färger från ljusrosa till lila, liljor och en massa annat som vi inte visste namnen på. Vi hade också en stor dadelpalm och i skuggan av det växte rosmarin, druvor och ett citronträd.

Just citronträdet har jag jobbat en del med. Jag upptäckte att det var en massa ullöss på det så de första åren ägnade jag dagar åt att tvätta bladen, plocka alla vita lösskapslar och mosa mellan fingrarna och spraya med något såpliknande som jag hade lyckats få av en granne som hade köpt det på Teneriffa. Vi trimmade palmen varje gång vi var här för att citronträdet skulle få mer luft och mer sol.

Vi har också en bokashi här som vi försöker blanda upp den speciella vulkanjorden med. Det går så där, men skam den som ger sig.

Jag har googlat och flera gånger har jag tänkt att jag ska köpa den glupska brunaktiga nyckelpigan Ullus som tydligen ska vara en bra biologisk bekämpare. Men varje gång tvekar jag…kanske det inte är bra att beställa och tänka att posten ska leverera ända till El Hierro? Levande djur liksom? Och att ta dom i handbagaget verkar inte heller så bra…

När vi nu kom ner efter nästan åtta månader så hör och häpna! Det var fler citroner än vi någonsin har haft på trädet! Stora och små, mogna men ännu fler som kommer tids nog! Jag är så glad att allt jobb verkar ha givit lite utdelning till slut.

Jag älskar citroner! Jag använder dom i det kalla vattnet som jag måste dricka massor av, jag kokar te på citron och ingefära, jag marinerar fläskkotletterna i citron och rosmarin innan dom läggs på grillen, jag använder det som smaksättare i nästan all sallad och så mycket mer.

Den här gången har jag tagit med en liten flaska med Neemolja. Jag har också lyckats transportera hit såpa från Sverige som har en annan doft så jag inbillar mig att den är mer verksam. Så nu har jag sprayat både träden och mig (det blir lätt så när man sprayar uppåt 😊) och i eftermiddag kommer också en speciell palmröjare, för nu är palmen så hög och full av dadelklasar så vi inte klarar av att tämja den själva längre!

Ännu mer solljus alltså till alla dom citroner som kämpar på 🍋💛🍋!

Fåglar.

Idag tog vi en långvandring uppe i den vackra skogen vid La Llania. Ni vet, jag har skrivit om den helt magiska skogen förut…det är alltid en lisa för själen när man är där uppe bland de gigantiska ormbunkarna, gamla träd som ser ut som urtidsdjur som samsas med ljusgröna, alldeles nya knoppar och hav av förgätmigej utmed lederna.

Nåväl, idag läste vi på om de olika fåglarna som man kan möta, både de som kvillrar i ljungträden och de som rasslar och hoppar på marken.

Vi lyssnade och spanade – vilka skulle vi få se? Vilka skulle vi få höra? Vi är väldigt dåliga på att artbestämma fågelsång, men vi försökte. Några såg vi också som vi kände igen…

Koltrastarna älskar att hoppa och stöka runt i den lummiga och gröna marken som fullkomligt svämmar över av frön och knoppar, troligtvis en och annan godbit till insekt eller mask också.

Vi såg ett par ElHierro-varianter av bofink som så fint sprätte runt på stigarna som är så mjukt klädda av torkade jättebarr och sand.

Och lite gömda bland ljung- och lagerträden kvillrar dom allra minsta kanariefåglarna! Dom är så små och ulliga, pigga och lätet rinner som pärlor ur deras näbbar.

Det är så fascinerande att somliga nog snart kommer hit, flygande och förhoppningsvis i flock, från kallare breddgrader för att få en livsviktig paus från den kyla och matfattiga tillvaro som annars möter dom under vintern.

När jag tänker på det så känner jag mig lite allierad med dom där små liven. Inte för att jag inte kan klä på mig för att inte frysa eller inte har mat, för det har jag. Men ändå.

Längtan till ljuset, till värmen som får min kropp att vara mindre stel och göra mindre ont. Det.

Jag är också en flyttfågel, det känner jag med bestämdhet.

Horisonten

När man befinner sig på den här fantastiska lilla ön så ser man allt som ofta horisonten; himmel och hav försvinner långt där borta och man kan tillslut inte riktigt skilja på vad som är just himlen eller havet. I bland kan det vara nyanser som skiljer, men det är långt ifrån säkert.

När vädret är klart bryts horisontlinjen åt vissa håll av någon av de andra öarna. Du kan se såväl La Palma, La Gomera och Teneriffa härifrån. Vissa dagar syns öarna så tydligt att man med blotta ögat kan urskilja dom små husen och man undrar om man kan ro över? Vi tröttnar aldrig på det, när vi ser dom där andra öarna så måste vi alltid kommentera det, vi stönar vällustigt och utstöter:
”Ser du La Palma där? Herregud, så vackert det är!”

Från vårt hus ser vi rakt ut i horisonten. Vi är så lyckligt lottade att det just nu är den sista tomten i stadsplaneringen som får bebyggas. Det innebär att ända fram till havet är det en sluttning med odlingar, en getfarm, en ravin, kaktusar och andra fruktträd. Bland annat. Men inga stora hus framför oss som stör utsikten.

Horisonten här på El Hierro är så fantastiskt vacker. Det var också nästan det första som vår granne pratade om den allra första gången vi var här. Han skämtade och sa att om man har druckit lite för mycket vin och tittar ut mot horisonten så kan man få för sig att båtarna svävar där ute. Just för att det är svårt att skilja havet från himlen.

Av den anledningen, och en del andra så klart, är vi så glada att vi nu också har en fin tavla inne i vårt hus som just heter ”Horisonten”. Den är målad av Stina Wollter och jag fick den av min man Tomas i somras när vi firade att vi hade varit gifta i 30 år.

Den är makalöst vacker! Färgerna i den är rogivande och livgivande, rörelsen i tavlan är böljande och leder en framåt mot friheten. Det är himmel, hav, mark och en trösterik fågel. Jag älskar den!

Så nu har vi en horisont att njuta av ute och en alldeles speciell att beröras av inne.
Som en spegling av det vackra och vår längtan till frihet.

Clowner mot krig

Jag tycker så mycket om den här öns tydliga värdegrund. Det är storslagna markeringar för mänskliga rättigheter men också satsningar för att fördöma destruktiva handlingar som tex krig och miljöförstöringar.

Den här gången när vi kom inkörande i vår by El Pinar så möttes vi direkt av gigantiska porträtt uppspända på husfasaderna. Det var ansikten som såg sorgsna ut, ögon utan hopp, trötta och uppgivna på något vis. Alla var porträtterade som en blandning av soldater och clowner, men på några av fotografierna så spirade ändå något slags hopp fram; en blomma på hjälmen, ett hjärta målat på kinden, ett fredsmärke på den röda näsan.

Jag blev helt tagen, jag kände direkt att det här är ett statement för fred och godhet, för rätten till glädje och kultur, för att kärleken måste övervinna hatet.

Vi tog oss runt i byn och hittade flera olika porträtt. Alla stora och synliga, vackra och berörande.

Jag frågade en av våra vänner här om hon visste något om verken? Jag fick reda på att konstnären och fotografen är här från El Hierro och heter Alexis W. Fotografierna som är uppsatta i byn tillhör en serie som heter ”El Hierro por la smile” som är ett samarbete mellan konstnären och föreningen ”Jag älskar min ö”.

Syftet med utställningen är att förmedla just tröttheten hos alla människor som samarbetar med humanitärt bistånd i områden som är offer för väpnade konflikter. Här med hjälp av frivilliga från ”Clowner utan gränser”.

Vår borgmästare här, Juan Miguel Padrón, har högtidligt tackat konstnären för arbetet med att lyfta fram det viktiga arbetet som dessa humanitära aktörer bidrar med. Samtidigt har han uttryckt att den här utställningen visar att kommunen El Pinar helt tar avstånd från Rysslands invasion av Ukraina och, naturligtvis, alla krigskonflikter.

Solidaritet med det Ukrainska folket.