Det är alltid bra att ha matsäck med sig, utifall att!

Efter våra år här på ön har vi lärt oss att alltid ha både badkläder och tjocktröjor med oss om vi åker någonstans. Det kan vara dimmigt, kallt och väder i stil med den skotska slätten på ett ställe medan det kan vara trettio grader varmt och strålande sol på ett annat. Samtidigt. Det är liksom en av alla tjusningar med den här lilla ön.

Det vi också har lärt oss är att man aldrig kan räkna med att det finns en öppen restaurang dit man kommer. Även om den brukar vara öppen och även om den borde vara öppen.

Nej då.

Ägarna kan ha dragit på semester och kommer tillbaka…någon gång. Det kan också vara lite renoveringar som gör så att stället håller stängt på obestämd tid. Ganska ofta vet man inte alls varför det är stängt, men stängt är det. Och ingen skylt om när det öppnar igen. Om dom öppnar igen.

En julafton hade vi specifikt frågat en restaurang om vi kunde komma och äta på kvällen, vi trodde att vi hade bokat ett bord. Men när vi kom dit var hela stället mörkt och tillbommat. Antagligen var det inte så många gäster där den kvällen, så det var inte lönt att hålla öppet. Det var inte så noga.

Samtidigt så hoppas jag att dom som skulle ha jobbat den där kvällen i stället fick fira jul med sin familj (eller här blir det lite dan före dan den 24 december). Efter flera timmars promenad i kolmörker runt till alla byns fyra restauranger så var varsin öl det enda vi hade fått i oss uppe vid Mentideron på torget, som strax skulle slå igen för kvällen. Motion fick vi, och vi hade ändå lite smått och gott hemma i kylen så det gick ingen nöd på oss.

Men nu förtiden tar vi inte bara med oss alla olika versioner av kläder – vi tar också alltid med oss matsäck, åtminstone något litet om vi står där utan matställe!

”Hierro” – en serie för oss som längtar.

I några år har vi på olika ställen på ön sett stora skyltar med bilder från en film, eller kanske en serie. Det har kommit fler och fler varje gång vi har besökt El Hierro, nere i Tacorón såg vi den först. Det var foton och QR-koder, och mitt bland skådespelarna såg vi…Matias Varela. En svensk skådis!?!

Jag försökte söka för att hitta ett sätt att kunna se filmen eller serien som var inspelad på El Hierro – på vår ö! Men det gick inte. Jag frågade runt och fick veta att den fanns att strömma i Spanien, Tyskland och Frankrike. Men inte i Sverige.
Så himla frustrerande. Jag tänkte till och med att jag skulle kontakta Matias Varela för att fråga om han kunde fixa något till mig 😊!

En dag när vi gick förbi vårt torg som ligger precis vid kyrkan i El Pinar var det värsta draget där. Man kan väl säga att det inte hör till vanligheten. Men nu var det dans på torget, det var musik och det var filmkameror och strålkastare runt om den lilla plazan. På stapplande äkta spanskengelska frågade vi vad som hände och fick reda på att det var filminspelning. Såklart blev vi nyfikna.

Så för några veckor sedan hörde en vän av sig till mig, hon och hennes man har varit och hälsat på oss här i huset vid världens ände. Hon skrev ett meddelande om att nu! Nu fanns serien ”Hierro” på en strömningstjänst i Sverige!

Vi började se den samma kväll. Dom första avsnitten kunde vi inte koncentrera oss på handlingen utan var helt upptagna av att förstå var det hela utspelade sig. Vi satt hela tiden och kommenterade.

”Åh, den fina kyrkan…”

”Men, är inte det där huset i La Caleta? Där Diaz bor?”

” Bananplantaget – kan det vara det där stora som man ser när man åker ner mot Tacorón, eller är det på Fronterasidan?”

När det var filmat från luften försökte vi räkna ut vilka vägar bilarna åkte på, vilka stup människorna klättrade uppför, osv.

Det slutade med att vi fick se om dom där första avsnitten, vi hade helt tappat tråden.

Förutom att det var helt ljuvligt att få befinna sig på ön igen, trots att vi var hemma i Sverige, så var handlingen spännande och bra. Det var trovärdigt och det var egensinnigt, det var starka kvinnor och det var en blandning mellan karghet och värme. Skådespelarna var sina karaktärer, t o m Matias Varela visade sig var ett riktigt rövhål. Och spanskt dessutom. Hua.

Se den – oavsett om du har varit på El Hierro, om du drömmer om att komma till El Hierro eller om du inte ens vet vart El Hierro ligger.

Det är helt enkelt en bra serie och nu hoppas vi på fler säsonger.

Konst som i streetart

På El Hierro pågår det ständiga arbeten där olika människor, såväl grovarbetande byggare, murare och trädgårdskunniga som metall- och bildkonstnärer gör sitt för att ön ska bli ännu vackrare. Under dom senare åren har muralmålningar, eller streetart, blommat ut på olika håll. Speciellt på många stora väggytor i La Restinga men också i El Pinar och Valverde.
En del av målningarna bär på tydliga budskap, jag har lagt ut foton tidigare på hur man vill stärka upp medvetenheten kring hur vi håller på att förstöra havet med föroreningar och plast. Andra tror jag är till för att vi som betraktare ska bli glada och få lite kulturboost. Men jag kan alltid fundera på, och tänka kring, på vilket sätt olika målningar berör just mig.

Jag tycker om att det satsas på olika konstnärer, alla med sin specifika stil. Ofta är det starka färger och du hittar berättelser i målningarna på något vis. Det kan handla om naturen i form av berg och vulkanutbrott, havet med olika fiskar eller fåglar som är speciella för ön.

En del, som trappan i Valverde, sänder viktiga och starka budskap om att kärlek inte ska innehålla våld, den ska vara trygg och för dig. Är den våldsam så står också nödnumret som du ska ringa för att få hjälp. Jag vet att det finns en form av kvinnojour i Valverde, kanske själva kontoret ligger här? Det känns troligt.

I El Pinar, precis vid samhällets Terencio (supermarcadon), finns en fantastiskt vacker målning på hela ön där det återfinns en del visselpratande herreños på den målade kartan. Visselspråket, Silbo Gomero, som uppfanns av dom första invånarna som bodde på öarna, guancherna, för att människorna här skulle kunna kommunicera över berg och dalar. Språket överfördes från generation till generation och för att bekräfta det kulturella värde det här speciella språket har förklarade UNESCO det för en del av mänsklighetens immateriella kulturarv 2009.

Att även dom stela och annars tråkiga enfärgade väggarna får liv på El Hierro känns som något som går helt i linje med allt annat på ön.
Det värnas om, det pysslas med och det tas om hand om.

Bara det är vackert i sig.

Mandelträdets kretslopp

Nu har vi kunnat vara här under den tiden som mandelträden blommar för andra året i rad. Trots att det har varit en ganska kylig vinter i år, med kanariska mått mätt, så blommade träden tidigare och med ännu större blomprakt än förra året. Det kan bero på att det har regnat mer i år, eller så är det bara så med mandelträd, liksom det kan vara med andra fruktträd, att vissa år är mer gynnsamma än andra. Att träden har lite vila en del år helt enkelt. I år var inte ett viloår kan vi konstatera.

Även det mandelträd som står mitt på vår stenlagda terrass, har blommat som aldrig förr! Vi såg det direkt när vi kom, där var knoppar på knoppar längst varje liten gren och kvist, vi kunde inte förstå hur alla blommor skulle kunna samsas på en sån liten yta. Men det kunde dom!

Det har nu blommat i över fem veckor och det kommer fortfarande nya små blommor. Dom senaste veckorna har det, varje morgon när vi har klivit upp, varit rosa mandelblomsblad utspridda på hela terrassens stengolv, som en kärleksbädd ur en romantisk film…

Och doften! Den är söt som honung och älskas lika mycket av oss som av alla hundratals insekter som ständigt surrar i trädet med hela kroppen full av pollen och nektar. Som små lycksaliga, kurrande och berusade bollar rumlar dom runt, från blomma till blomma. Livsviktiga för att allt ska fungera.

Det här innebär att vi också har ovanligt många kvittrande små kanariefåglar i vår trädgård. Dom är verkligen små, som miniatyrer av våra svenska småfåglar. Och deras fågelsång kvillrar som rinnande pärlor, oupphörligt och vackert. Jag blir så glad av det här.

Mitt i allt blommande så börjar årets mandlar växa, det går fort. Nästan overkligt fort. Helt plötsligt sitter dom där, minst två ihop men oftast fler nötter tillsammans. Och trädet fortsätter att blomma och dofta, men för varje dag upptäcker vi nya mandlar som har vuxit till sig, och något färre blommande blommor.

Och jag, jag har placerat mig vid terrassens specialgjorda ”mandel-knäckar-sten” för att knäcka fram fjolårets alla nötter. Mandlarna här är overkligt goda, så det är värt att jobba för.

Tänk vad finurligt det är med naturens alla kretslopp, hur allt går runt, runt. Och tänk vad vi är beroende av att allt det här får vara friskt och fungerar som det är uttänkt.

Det måste vi värna om.

Charco Manso

Det finns många spektakulära och helt fantastiska ställen utmed havet på den här ön. På några få finns det lite sand, mest mörk men på ett par ställen är den svarta vulkansanden uppblandad med ljus sand. Fråga mig inte var den kommer ifrån, för det har jag ingen aning om! Men på dom flesta ställena är det klippor, formade av tidigare vulkanutbrott och slipade av havets vågor. Det har bildats laguner att bada i och grottor att snorkla runt i, och du hittar ständigt nya spännande platser.

Härom dagen bestämde vi oss för att åka till Charco Manso som ligger längst upp på den norra sidan av ön. Det var, som alltid, en smal och slingrig väg ner till vårt mål. När man väl har vant sig vid vägarna här så är själva bilkörningen en stor del av upplevelsen, man ser så mycket!

När vi väl kom ner så möttes vi av en plats som var helt unik i sitt slag. Som brukligt är här på ön så fanns det en uppbyggd och otroligt fin grillplats, under tak med flera grillar och en massa rustika bord. Det fanns till och med kranar och hoar så man kunde diska av efter maten. I backen bredvid låg en stor hög med vedklabbar som det är fritt att använda när du ska grilla. Det fanns också någon slags kiosk här, men som också är brukligt här på ön så var den stängd… (Det är verkligen något att tänka på här, räkna aldrig med att restauranger är öppna när du tänker att dom ska vara det. Rätt som det är bestäms det att ägarna ska ha semester och då vet man inte riktigt när det öppnar igen)

Men det som var helt unikt var alla stenformationer som så mäktigt bredde ut sig runt den lagun som såväl genom havets försörj som med en del hjälp av herreños finns där så fin och som man kan bada i när havet är tillräckligt lugnt.
Bland klipporna fanns det många naturliga grottor, självformade broar och håligheter som gjorde att det sprutade upp fontäner av havsvatten vid varje våg lite här och där. Det såg ut som gejsrar när det sprutar upp mellan dom vassa vulkanformationerna.

Vilt, vackert och som sagt; helt unikt.

…Och havet tar.

Det finns mycket härligt med havet, både att äta och att uppleva. Jag älskar havet. Och jag är livrädd för havets krafter. Samma ställen där vi ligger och solbadar i full harmoni, när det blåser lagom mycket, kan andra gånger upplevas som hotfulla, farliga och man är rädd att kastas hit och dit av vågorna både på land och i havet.

Vid dom här starka krafterna så går husfasader som ligger fint utmed kusten sönder, dom uppmurade stenläggningarna för soldyrkare skrynklas ihop som om dom vore byggda av papper. Då är havet mäktigt och stark och…oresonligt.

Krabbor blir uppspolade och får ligga och torka, småfiskar hamnar i små skrymslen som snabbt torkar ur och olika snäckor och musslor läggs upp som goda smörgåsbord åt fåglar med starka näbbar.

Det är också då, när man är nere i La Restinga, som det blir så tydligt hur orättvist och fullständigt skev världen är. Och vad farligt havet är, även för människor. För där ligger dom här öppna båtarna som har farit över det här vilda havet, fullastade med människor som behöver fly från fattigdom och förtryck. Det blir som en verklighet som skär rakt in i hjärtat när man ser dom slitna ryggsäckarna, flytvästarna och vattenflaskorna som ligger kvar runt dom här osäkra små båtarna. Många människor försvinner på vägen, dom kommer aldrig längre än till havet. Andra blir räddade och just på El Hierro ser man att dom här människorna för tillfället i alla fall, tas om hand. Jag vet inte vad som händer med dom efter att dom har fått akut vård, nya kläder, vatten och mat och en tillfällig säng. Men jag vet att det är fruktansvärt orättvist. Att det som spelar roll är var du föds, att det är det som avgör vad du har för förutsättningar att välja ditt liv. Det gör att jag skäms över att vara människa.

Havet ger…

… så mycket. Känslan av frihet, insikten att vi alla är så små i förhållande till havet och vetskapen att vi, med våra oansvariga handlingar håller på att utarma havet. Sakta men säkert. Men fortfarande. När vi befinner oss på en liten ö mitt i Atlanten så får vi så mycket av just havet. Vi blir beroende av havet, det är nära och viktigt. Jag har pratat med fiskare som berättar om alla olika regler för fiske runt ön. Dom här reglerna förbjuder stora industribåtar att fiska runt El Hierro, dom närmaste sexton landmilen runt ön är fredade åt inhemska små fiskebåtar. Det här medför att det är långt ifrån utfiskat här och det är för väl. Nere i hamnen i La Restinga kan man fortfarande varje dag komma till hallen som tar emot dom små fiskebåtarna med red snapper, viejos och olika sorters tonfisk som man kan köpa.

En dag när vi var på den östra sidan av ön så såg vi hur fiskepolisen, Inspección Pesquera, intensivt studerade havet med kikare. Det fanns ett allvar och alla var dom väldigt koncentrerade. Ett par dagar efter kunde vi läsa om att det hade varit tjuvfiskare som dels hade fiskat upp fridlyst fisk, dels med förbjudna fiskeverktyg. Fångsten höll sig inte heller till dom mått som man som fiskare har att förhålla sig till för att säkerställa att beståndet fortsätter att växa. Dom här tjuvfiskarna blev haffade med 29 kilo förbjudet fiskad fisk. Inte mycket kan man tycka, men med El Hierromått mätt så betyder det att dom kan dömas till 600 000 svenska kronor i böter. Och det är mycket. Man förstår allvaret i att värna om undervattenskulturen när man läser om liknande händelser.

En annan sak som havet ger är så klart bläckfisken, den här mytomspunna varelsen. Det vetenskapliga namnet är ”cephalopoder” som är grekiska och betyder huvudfoting, vilket man kan förstå när man ser dom. Här på El Hierro äter man bläckfisk på alla sätt. Den finns som konserv, den finns som hel och inlagd med alla ben med sina sugproppar härligt utlagda över tallriken (pulpo a la vinagreta), som en del i en mustig paella och den finns naturligtvis som friterad; Calamares a la Romana. Allt lika gott. Ibland hittar du små pyttebläckfiskar som har friterats hela – dom är gudomliga. Inte något segt alls, inga hinnor, bara krispigt och havigt.

Har man tur så kan man få se en bläckfisk när man snorklar runt ön. Men då ska man som sagt ha tur. För olika bläckfisksorter har olika smarta lösningar för att inte bli sedda. Någon har förmågan att ändra färg och kamouflera sig medan en annan har celler i huden som reflekterar ljuset så den lyser bort sin egen skugga för att förvilla. Naturen slutar aldrig att överraska.

Men ibland är den orädd och nyfiken. Två gånger den här vintern har vi varit med om att den har klättrat upp på ett badande ben med sina sugproppar. Inte alls hotfullt, bara nyfiket.

Jag vet inte om det bedrivs något storfiske på bläckfisken, jag vet inte ens hur det skulle kunna gå till? Det jag har sett några gånger är snorklare med tunna spetsade pinnar som har lyckats fiska upp några. Dom gömmer alltid dom där spjuten när dom lyckliga kommer med den slingrande klumpen, så jag tror inte att det är lagligt. Men det som ändå känns bra är att den äts upp. Alltid. För här på El Hierro är bläckfisken havets guld.

(PS. Vet ni att en bläckfisk har en mun som påminner om en näbb? Den kan bita ganska hårt… Ds.)

Portugisiska Örlogsmän

Någon gång ibland kan man träffa på Portugisiska Örlogsmän här på El Hierro. Det är en upplevelse som framkallar dubbla känslor, samtidigt som dom här varelserna är oerhört vackra, så är dom också enormt giftiga. Ett annat namn är blåsmanet, men jag tycker allt att Portugisisk Örlogsman är ett mer passande namn. För det första är det inte en manet, utan ett kluster av fyra olika individer som egentligen inte klarar sig utan varandra, sk zooider. En är det uppblåsbara seglet som gör att den kan flyta och likt ett skepp ta sig fram över haven, en sort äter och tar hand om matsmältningen, en tredje är nässeltrådarna som försvarar och skjuter ut dom pyttesmå harpuner som förgiftar sina byten och den fjärde fixar förökningen. Tillsammans bildar dom det här seglande klustret som har fått namnet Örlogsman efter ett krigsfartyg. Så visst är det ett bra namn?

I seglet, eller i bubblan, finns det gas. Om klustret behöver sjunka för att tex komma undan något, så tömmer den ut gasen så flytförmågan försvinner. Den har långa trådar som den kan skjuta ut sitt gift ifrån, upp till 50 meter långa. Ibland lossnar dom här, men även lösa kan skjuta ut sina giftharpuner långt efter att de har förlorat sitt moderskepp. Samma sak gäller för uppspolade örlogsmän som ligger och ser döda ut på stränderna eller bland klipporna, giftet kan utsöndras långt efter att den har slutat att leva.

Den har några få fiender som kan äta den, bland annat sköldpaddor. Dom är så tjockhudade att dom inte reagerar på dessa pytteharpuner, utan kan mumsa i sig dom utan problem. Själv livnär sig den portugisiska örlogsmannen av små, små djur som den lyckas fiska upp och fånga med sina långa tentakler.

Den portugisiska örlogsmannen kan inte simma själv, den kan inte styra eller ta ut en riktning vart den ska. Nej, den låter sig följas av strömmar och vindar vilka ibland kan föra dom till tex El Hierro. Vi var på Arenas Blanca en dag och det var där vi fick uppleva dessa skimrande och vackra, men faktiskt väldigt giftiga, varelser. Vad som än händer – låt dig inte förföras och luras av dess vackra yttre, du ska inte peta på den. Se men inte röra är det bästa tipset om du råkar på en portugisisk örlogsman. Då kan du unna dig att njuta av den komplext sammansatta klumpen.

La Fortaleza – Fortet

När man är i Tamaduste så kan man, förutom att bada, snorkla, simma och sola, även vandra. En led, La Fortaleza, är nyligen iordninggjord och renoverad. Materialet som har använts är naturligtvis bara lavasten och sand. Såväl trapporna som leden är gjord av det som finns där, i den direkta miljön. Men så fint det är! Utmed det skummande havet snirklar sig den här lavaleden, lite lik Inkaleden med de speciella stenskulpturerna som ståtligt ramar in, naturligt formade av lavamassor och hav. En och annan envis växt dyker upp bland det torra, men det är inte många. På några ställen går man precis utmed stup som slutar i det vilda havet som slår mot klipporna. Turkost och så klart att du ser de runda bottenklipporna utan problem. Magiskt. När du har gått halva sträckan så finns en stenbänk där du kan vila ut, dricka lite medhavt vatten och njuta av den stora fågelklippan som ligger en bit utanför i havet. Om man studerar den noga så ser man att den av havet är formad som om det är en massa händer som bär upp hela stenön. Vackert. När du har vilat färdigt så tar du dig till slutet av leden; Playa Fortaleza. Inte direkt en traditionell ”playa” dock, men häftig på sitt sätt.

Det finns många leder att vandra på här på El Hierro, både för den äventyrliga och den lite mer bekväma, det finns branta leder utmed bergskanter, över slätter och det finns skogsleder. Det finns för alla smaker helt enkelt. Tydligt utmärkta är dom, det finns till och med markeringar som visar om du svänger av fel. Bra organiserat är det, fint iordningställt och ett utmärkt sätt att lära känna vår härliga och omväxlande ö.

Dimma eller moln – vet någon skillnaden?

Skillnaden, enligt Wikipedia, mellan dimma och moln är att moln inte når marken. Det kan omöjligt stämma här på El Hierro. Molnen som sveper in över ön och framförallt över bergen, slickar marken. Det är som att se älvorna dansa långdans, hand i hand, utan slut. Över stock och sten, över murar och vidare ut över bergstupen. Dom är ett med just marken, tills dom slänger sig ut över kanten för att flyga vidare.

Vissa dagar är sikten så klar att vi ser över till La Gomera, La Palma och Teneriffa. Vi kan se Teides topp utan problem, ibland vit av snö och ibland brunaktig som resten av ön. Det ser till och med nära ut. Som en synvilla kan vi få för oss att vi skulle kunna simma över, så klart syns dom andra öarna.

Andra dagar, som idag, så är dimman, eller dom kompakta molnen (jag förstår verkligen inte skillnaden) så täta att vi inte ser mer än fem meter framför oss. När vi kommer nära kan vi se träden, djuren och i bästa fall vägen när vi är ute och kör, men bakom är det som en vägg av grått. En dimridå.

Uppe i pinjeskogen så ligger det täta diset som slöjor mellan de mosaikmönstrade tallstammarna. Dom slingrar sig runt, rör sig hela tiden och sveper över dom gröna barrklasarna. Det är vackert och sagolikt, som en trollskog målad av John Bauer.

Det hjälper inte med paraply, dom mikroskopiska vattendropparna kommer inte uppifrån och ner, dom är runt om dig. Så fuktig blir du ändå. Det är som att kliva in i en magisk värld där du inte alls vet vad som döljer sig. Spännande och nyfiket kan du ta dig an detta dis, men om du inte nödvändigtvis behöver – ge dig inte ut på öns slingriga vägar i det här vädret.