På norra sidan av ön ligger Pozo de las Calcosas. Det är ett gammalt fiskeläger som idag mest tjänar som sommarbostäder till folk som bor antingen på andra ställen på El Hierro eller på någon av dom andra kanarieöarna.

Byn ligger långt nedanför allt vad bilvägar heter; för att komma dit måste man gå nedför en slingring stenbelagd stig som ibland går ganska brant nedför och på andra ställen består av trappsteg. Vi tar det ganska försiktigt när vi tar oss till byn. Uppifrån ser man mest en massa tak som är byggda av torkade palmblad. Det är som ett jytter av palmblad, man kan inte riktigt se var dom olika små husen börjar och slutar. Små, smala stigar slingrar sig mellan dessa tak likt långa, tunna ormar. Där finns också en stor naturpool som fylls och töms av det skummande havsvattnet i samma takt som tidvattnet.

Två saker slår mig när vi väl har kommit ner till byn Pozo de las Calcosas.
Det första är lugnet och tystnaden. Det känns nästan som om byn är ödelagt, lite spöklikt tom. Men när jag har stått stilla en stund ser jag några fiskare som kameleontiskt nästan är osynliga där dom sitter bland klipporna med sina långa fiskespön. Och när jag har gått lite på dom slingrande stigarna så stöter jag på en och annan människa. Tex en äldre krum man, som håller på att renovera ett litet hus. Där står han med massa cementsäckar, stora kar att blanda i, massa verktyg, reglar, brädor…på knacklig spanska frågar jag om han får dit sina saker till bygget med båt?
”No, no” Han skrattar lite åt mig. ”Llevo todo lo que necesito”. Jaha. Jag hade fullt sjå att ta mig själv nedför den branta vägen men den här lilla böjda farbrorn, han bär ned allt han behöver; tunga cement- och sandsäckar, brädor till ett helt hus och förmodligen stora dunkar med vatten också. Som både ska räcka till att blanda cement med och till att dricka.
Så olika kan det vara.

Det andra som slår mig är hur vackra alla byggnader är. Hur fantasifullt och estetiskt man har använt naturmaterial för både funktion och för att pynta husen. Som en helt fantastisk trappa där varje trappsteg är klätt med snäckskal. Eller dörrar som är byggda av välslipade och lena stycken av drivved. Vackert.

Jag läste om en konstnär, Rubén Armiche, som för några år sedan gjorde en Neptunskulptur där i Pozo de las Calcosas. Den var stor och vad jag förtår så uppkom idén till den här skulpturen av den lilla byns svårighet att transportera bort skrymmande avfall. Rubén, som själv är från Gran Canaria men som har varit mycket i byn sommartid, involverade grannarna och tillverkade denna jättelika Neptun av sopor som kläddes med potatissäckar och cement. Alla bidrog. Den var stor. Bara i huvudet fick det plats fyra uttjänta kylskåp. Idag ser man inte så mycket av den här skulpturen i Pozo de las Calcosas, men jag har hört att den vita stora pjäsen till skulptur som finns på vägen mellan flygplatsen och öns huvudstad Valverde är byggd på samma principer.

Tanken är god tycker jag; att omvandla och ta till vara på saker som ses som sopor och göra något vackert av det. Men vad händer när konstverken i sig börjar vittra sönder? Vem tar hand om resterna av detta? Blir det här endast ett sätt att skjuta på förödelsen? Om än ett vackert sådant?

Bara en tanke.