Fiesta – igen!

Lördag kväll och nere på stranden i La Restinga håller man på att bygga upp en stor scen. Med havet, hamnen och piren som kuliss bakom dj – bordet, sanden som dansgolv och bergen som inramning. Det är glatt, det är dans, det är hög musik. Gamla människor är där, föräldrar är där med de minsta barnen medan de lite äldre och ungdomarna är där själva. I veckor har La Restinga olika evenemang för att fira och hedra deras skyddshelgon Carmen. Det är sportgrejer, det är lekgrejer, det är festgrejer.

Vi står mitt i folkhavet och dansar, rör oss tillsammans med alla andra i någon slags gemensam gungdans. Alla som har självlysande diadem med öron, färgade och lysande trollstavar gör så att den mörka natten gnistrar. Vi ser att den minsta av dj:arna är en kille som vi förr har sett att han har blivit lite illa behandlad av äldre killar, det värmer våra hjärtan att just han får ta plats och skina i kapp med allt annat som lyser. Framför scenen står ett gäng med yngre tjejer. Dom dansar och ser likadana ut. I alla fall bakifrån. Dom har korta kjolar med små lampor i alla världens färger. Jag tänker för mig själv att är det inte typiskt? Uppe på scenen står en man och en liten kille och dj:ar, pumpar sina självförtroenden och nedanför står ett gäng med imponerade tjejer som vill få en blick, ett leende och som också vill vara den där stjärnan. Jag och min man viskar med varandra och ställer oss frågan hur många decennier det ska ta innan bilden är den motsatta? En kvinnlig dj och en hoper med småkillar framför som har klätt upp sig på ett vuxet sexigt vis för att få en blick av henne som är på scen och som bara har ögon för sin musikmaskin. Det känns långt borta.

Här på ön möter man en hel del som vi som svenskar är ovana vid. I alla fall nu förtiden. Det är tävlingar där byns prinsessa röstas fram (utifrån utseende och kläder) och det dansas med bara, muskulösa överkroppar och baddräkter. Det är så könat på ett vis. Samtidigt så är det också på den här ön vi har upplevt fantastiska uppträdande av transartister som också dom dansar i minimala små badbyxor. Och höga stövlar. Med massor av smink. Alla är lika glada då och alla är där och festar tillsammans då med. Så mitt i det här så finns inte känslan av dömande. Det är dubbelt och mångfacetterat.

Precis när vi har viskat klart om den där prototypen för vad små flickor och små pojkar lär sig tidigt så vänder vi på huvudet mot rytmiska trumljud. Fram bakom den ena klippavsatsen kommer en, nej flera, unga män med trummor hängande på kropparna med overaller som är knutna runt höfterna så hela deras sexpack gnistrar av speglingarna från alla ljus i natten. Dom ser inoljade ut. Och sen kommer dansande kvinnor i vita baddräkter, dom rör på varenda del av kropparna och trots att det bara är trummornas rytmiska spel som är själva musiken just nu så hittar dom dansmoves samtidigt som tåget tar sig fram mot scenen. Och allra sist, som en inramning på all blixtrande skönhet, kommer en glittrande transperson. Så det är inte helt lätt att bestämma sig för om känslan man får är 1) tröttsamt utseendefixerat och stereotypt eller 2) inkluderande och cirkusaktigt glittrande. Med olika förebilder.

Vi känner att det börjar bli dags för oss att sätta oss någonstans och smälta intrycken, det är som en tsunami av ljud, ljus och fest. Hur det än är med det där om att uppfostras in i manlighet respektive kvinnlighet med allt som normerna säger hör därtill, så måste man säga att människorna här på ön är ena jäklar på att festa. Över åldersgränser och respektfullt utan speciellt mycket alkohol. Dom dansar och har roligt ändå.

Och det är härligt.

Gänget framför scenen.

Dans- och trumtåget.

Havet

När vi är här på ön sommartid så brukar det sammanfalla med en del happenings. Jag har ju skrivit om Pride-veckan förut och även i år så märks den av men på ett mer Corona-anpassat vis. Regnbågsflaggan pryder husen och allmänna flaggstänger, kommunhuset är upplyst i de vackraste färgerna och de stora gigantiska bokstäverna nere i La Restinga lyser i jämlikhetens färger. Men konserter och utebio, prisutdelningar och utställningar är lite begränsade i år. Man måste boka sin plats så arrangörerna kan vara säkra på att det inte blir för trångt. I lördags var det samling uppe vid torget här i El Pinar där borgmästaren talade och man kunde köpa en bok med berättelser från personer som lever i olika slags förhållanden på någon av de kanariska öarna. Om vad de möter. Signalerna som öborna med borgmästaren i fronten visar, det är att vi på vår ö, El Hierro, står för alla människors lika värde, allas rätt att älska vem de vill, tolerans och respekt.

I år har det tillkommit en vecka då man uppmärksammar havet lite extra. Vissa ställen på ön blir certifierade med en blå flagg som hissas under högtidliga former. Flaggan, eller certifieringen, startades i Frankrike och tar hänsyn till om badplatsen / hamnen uppfyller kraven på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljöinformation. Det handlar mycket om att uppmärksamma hur skräp och plast förstör våra hav och då också för våra vattenlevande djur.

Här på El Hierro ser man engagemanget för havet på olika vis. Man vet att uppskatta både det havet ger i form av ätbar fisk, camarones (räkor) och öns specialitet som är musslorna Lapas, men också av själva vattnets betydelse för överlevnad. Det var inte jättelänge sedan som det var stor vattenbrist här på ön. Nu finns det system som både försörjer behovet av dricksvatten men som också garanterar bevattningsvatten så odlingarna och landdjuren får sitt av detta livsnödvändiga. Jag blir lycklig över att folket som bor här visar sådant engagemang, ödmjukhet för naturen och sådan klokhet.

I El Pinar där vi bor, finns en stor och helt fantastisk muralmålning som visar en fiskare i sin lilla båt som istället för fiskar har plockat upp massa plastskräp som ligger där i båten. På andra, mer strandnära ställen, finns det som olika skulpturer där man antingen har samlat skräp inne i nät som formats till tex fiskar, eller där man själv kan slänga ner skräp som man plockar med från stranden/ badplatsen som en påminnelse om vikten av detta. Som ni alla helt säkert vet; om alla tar med minst tre skräp hem för lägga i återvinningen från sin badutflykt så gör det skillnad. Glöm inte det!

Prideveckan

En vecka om året så frodas andra slags färger på El Hierro. Det är inte i första hand blommor, nyanser i naturen eller dom sydamerikanska husfärgerna som utmärker sig. Det är regnbågens färger; rött, oranget, gult, grönt, blått, indigo och lila. Det svajar små och stora flaggspel kors och tvärs över gatorna, där är flaggor utanför varje butik och varje restaurang i allsköns färger, det är kärlek, det är kultur och det är glädje. Det är prideveckan. Eller LGTBI som man översätter HBTQ med.

Vi har ett torg som i all sin enkelhet utgör en central plats här i El Pinar. Torget omgärdas av murar/ väggar, det finns lite bänkar och några bord med stolar som tillhör barerna som ligger bredvid. När det är Pridevecka så kläs murarna med bilder som uppmuntrar till tolerans och kärlek mellan människor.

Vi hade väl förstått att det kunde vara lite festligheter med musik och dans den här veckan, men vi utgick från att detta var förlagt till La Restinga som vi har uppfattat är den mest ”hålligångiga” byn på ön.

Döm om vår förvåning när vi insåg att hela vårt lilla torg den här sommarkvällen ställdes i ordning för ett storslaget uppträdande med i Spanien kända dragartister. Ett helt gäng. Dessutom var där bord uppställda där man kunde köpa drinkar i plastmuggar, det var kulörta lampor och gatan var avstängd från biltrafik.
Och det fina var att alla, med betoning på alla, invånare i El Pinar var där. Där var gamla, där var unga, där var barn. Där var dom som hade funktionsvariationer och där var människor som i vanliga fall sitter hemma och är ganska ensamma. Alla var där. Och alla skrattade, pratade, dansade.
El Pinars borgmästare satt på första raden; en man i övre medelåldern med lite grånat hår och brun kavaj. Efter mycket dans, glitter, musik, peruker, stringkalsonger och enorma platåstövlar uppe på scenen så ställde han sig upp och greppade micken. Då blev det lite allvarligt. Han pratade om allas rätt att älska. Och att bli älskad. Att få lov att älska vem som helst och att få lov att bli älskad av vem som helst. Det var ett stort ögonblick. Det var fint.

Sedan satte han sig ner igen, partyt fortsatte med salsadans, småungar som jagade dragartisterna för att få en autograf och vuxna som ville bli fotade tillsammans med artisterna. Ölen flödade, natten var varm, svetten dröp från alla som dansade och det var som en minifestival som höll på till sent på natten.

Men det blev så tydligt; ord är viktiga. Och när människor med inflytande och tyngd klär ett förhållningssätt i ord – då kan det landa väldigt rätt. Det gjorde det den här kvällen på det lilla torget i vår by.

Sista dansen?