Bakverk – Huset vid världens ände

Det började för två år sedan, i januari 2021. Det var den första gången vi hade möjlighet att vara här så där länge som i två månader på en gång. Och det var osäkert in i det sista om vi verkligen skulle kunna komma iväg. Ni förstår naturligtvis varför.
Det var vinter och en del dagar var väldigt regniga och kyliga här uppe i bergen.

Och jag blev så ruskigt sugen på kanelbullar.

Jakten började för att få tag på ingredienser. Malen kanel hittade vi i charken och köpte något hekto. Smör och socker hittade vi, ägg likaså. Men jästen? Vi gick till det lokala bageriet för att se om vi kunde köpa lite färsk jäst där? Men nej.
Till slut hittade vi ändå torrjäst i affären. Jag tänkte att det ändå var värt ett försök.
När jag skulle köpa mjöl så fanns det däremot en uppsjö av olika. När jag hade vridit och vänt på påsarna bestämde jag mig ändå för en sort där det var en sockerkaka på framsidan – det borde betyda att det var till för kakbak.

Sagt och gjort, handlat och klart. Nu skulle det bakas!
Jag hade ingen kavel men en rentvättad och urdrucken vinflaska funkade perfekt (i år har jag hittat en kavel som är snäppet lättare att handskas med).

Trots att jag inte hade någon erfarenhet av att baka med torrjäst och trots att ugnen inte var som hemma och trots att jag chansade på mjölet så blev dom så bra. Riktigt goda.

Samma dag som jag hade bakat så gick vi bort till våra grannar, dom som brukar försörja oss med hemkokta marmelader, frukt och grönt från deras trädgård och ägg från deras höns, med några påsar med nybakade, nästintill varma bullar. Dom dricker afternoon-tea varje dag och vi tänkte att kanelbullar skulle bli bra till det där eftermiddagstéet.

Det blev stående ovationer. Båda tyckte bullarna var himmelsk goda.
För mig kändes det så bra att ha något att kunna ge tillbaka till våra generösa grannar.

Jag sparade några påsar i frysen som jag passade på att tina upp när våra tyska vänner och grannar kom över på fika. Dom älskade också kanelbullarna.

Så nu är det tredje året vi är här så där länge och också tredje året som jag bakar och delar ut eller bjuder grannar och vänner på kanelbullar.

Det är så fint när olika världar möts. Kanelbullar på El Hierro, vem trodde att det skulle falla så väl ut?

I så gott som varje liten by finns det en liten fabrica de quesadilla. Och varje liten quesadillafabrik har sin speciella touch av smak. Eftersom det är en slags ostkaka så tänker jag att smaken helt beror på vilken ost man använder. Här på ön så är den färska, lokala osten nästan alltid gjord av en blandning av ko-, får- och getmjölk. Och det är den som används. Därför kan en quesadilla smaka mer eller mindre get, mer eller mindre får eller mer eller mindre ko. Vilken man föredrar handlar ju naturligtvis om vad man gillar för smaker. Vi har testat oss fram bland olika byars bakverk och kommit fram till vilken vår favorit är; det är den som är bakad i Guarazoca.

Förutom färsk ost så innehåller en quesadilla ägg, socker, mjöl, citron och anis. Konsistenten påminner lite om en mazarin och jag trodde länge att det skulle vara mandel i kakan eftersom mandlar också är en av öns naturliga produkter som växer i massor här. Men hur jag än letar och vem jag än frågar så…nej. Det ska inte vara några mandlar i en äkta quesadilla från El Hierro.

Däremot ska den göras på traditionellt vis i en vedeldad ugn. Det kan jag dock inte svära på att den alltid görs.

När vi har varit på andra kanariska öar och berättat att vi har hus på El Hierro så tänds alltid något kärleksfullt i ögonen på folk som bor på dom andra öarna. ” La bonita isla” kommer det alltid. Sedan halvstönas det frestat om både osten och vinet från ön, men kanske mest om just quesadillan. En del säger att dom ibland åker över bara för att köpa med sig några kartonger med bakverket hem.

En quesadilla avnjuts som en efterrätt. I mitt tycke är den lite mastig för det, men en liten bit orkar man nog. Bättre upp tycker jag att det är att kombinera den här kakan med vårt svenska goda begrepp fika; en bit quesadilla ihop men en kaffe på för- eller eftermiddagen.

Det bästa av två världar.