Länge hade vi haft en dröm om ett litet stenhus på ett ställe där det är lagom varmt året om. Där vi skulle kunna bo längre stunder när vi inte behöver jobba hela tiden. Ett ställe att vara. Och njuta. Vi hittade det stället. Vi hittade Huset vid världens ände.
Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.
Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.
Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.
Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.
Första gången vi var här på ön och ”provbodde” så var vi naturligtvis ivriga att på våra få dagar här se så mycket som möjligt. Vi hade en karta i bilen och tänkte ut rutter som gick runt ön, förbi ställen som såg spännande ut och tillbaka till huset.
En av dom där rutterna gick uppför tallskogen från El Pinar till La Llania (skogen och en makalös utkik men det visste vi inte då) för att sedan vända nedåt mot Fronterasidan. Vi såg att det bara handlade om några kilometer så vi tänkte att ja visst, den vägen tar vi.
Den gången vet jag inte riktigt vad som hände, men jag kan säga att jag efter några hundra meter blev illamående. Det gick som stötar genom hela kroppen, tårna värkte och jag blev för första gången i mitt liv varse att jag var höjdrädd när jag såg stupet nära vägkanten och känslan var att flyga. Fast utan ett flygplan. Vi var tvungna att vända, jag klarade inte av det.
Det tog ett par år innan jag vågade mig ut på den där vägen igen. Då hade jag stått nere på Fronterasidan och följt bilarna som slingrade sig uppför bergskanten i sicksack flera gånger, hört många av våra vänner berätta om hur oerhört vackert det var att åka den där vägen.
En dag sa jag bara; nu gör vi det. Men nerifrån och upp den här gången och jag blundade en stor del av bilresan.
Men efter det så har det bara gått bättre och bättre, sakta men säkert har jag tagit till mig den där vägen och allt som finns att, faktiskt, njuta av.
För oj vad den är vacker. På ena sidan är det en nästan lodrät bergsvägg täckt av grönska och suckulenter. En del träd hänger som portaler över vägen. Det är som att köra i en tunnel av grönska. På den andra sidan ser man klara dagar hela ”El Golfo”. Det är mäktigt och kittlande.
Utmed den slingrande vägen kan man hitta olika vandringsleder, en del breda och mjuka, andra lite mer som stigar. Naturligtvis är alla mer eller mindre branta, men fint iordninggjorda.
En blomma som jag bara har sett här uppe är den kanariska klockan; en ståtlig röd slingerväxt med stora och härligt röda klockor på.
Det finns också en del både mindre och större utflyktsplatser. Hoya del Pino är en av dessa med många grillar, stora bord och lekplats för dom yngre. Det var lite kallt och mulet när vi var där, men vid fint och varmt väder kan man ha riktiga grillhäng där! Och spela boulle då det även finns en sådan plan.
Har man tur kan man också få beskåda när någon slänger sig ut över kanten för att sakta glida ner i en Parapente som betyder att man skärmflyger. Ensam eller ihop.
Det är lite för otäckt för mig, men vem vet? Om några år kanske?
Vi har ju ynnesten att ha ett eget hus här så vi lagar allt som oftast mat själva. Det är klart att vi också unnar oss att äta ute på någon av öns restauranger, då brukar vi tänka att det blir fisk och skaldjur när vi är nere vid havet och kött när vi äter på något ställe uppe i bergen. Jag har ju skrivit lite om dom familjeägda Guachincherna till exempel i ett tidigare inlägg.
Men när vi äter hemma så är det så fantastiskt med alla färska och lättodlade örter och kryddor på ön. Eftersom vi inte är här hela året utan måste förlita oss på våra välvilliga grannar som kan tänka sig att slå på vattenkranen lite då och då när vi är hemma i Sverige, så har vi valt att ha en del kryddor i krukor som vi skördar och äter av under dom månader vi är här. Sedan lever vi på hoppet att det finns något litet liv att starta upp igen nästa gång vi kommer. I krukorna har vi mynta, persilja, lök (jag brukar putta ner lite lökrester från purjolök, vitlök, röd- och gul lök som får slå rot. Sedan klipper jag från dom goda, milda och smakrika stänger som växer upp), basilika och timjan. Timjan brukar vi också plocka på oss när vi är uppe i bergen och vandrar, där är hela marken full av olika timjansorter!
Vi har också väldigt kraftiga buskar med Lavendel och Rosmarin på tomten som vi använder flitigt. En riktig favorit är att lägga fläskkotletter i en marinad av just Rosmarin, Lavendel och citron innan den läggs på grillen. Så gott!
På en del ställen, vi har mest sett det nere vid havet vid La Restinga och Tamaduste, växer stora rosépepparträd. Jag brukar plocka och torka och ha stora burkar med dessa korn som man kan mortla lätt och som ger en fin och mild pepparsmak i såser, på fisk och kött och i salladsdressingar.
Om man är säker på att saker växer allmänt är det okej att plocka, men man ska vara försiktig! Så gott som alla träd och buskar, kaktusar och plantor, ägs av någon. Och är denne någon lite tjurig och om sig och kring sig, så kan man få reda på att det blir surt om man har ”pallat”. Det har vi hört lite historier om…
Men det finns allmänna och vilda växter och håller man sig till dessa så är det fritt fram!
Det finns en hel del historier om vad som har hänt på den här ön, hur folk har överlevt och kunnat kommunicera med varandra mellan bergstopparna.
Just berättelsen om Garoéträdet är speciell därför att den dels innehåller det livsnödvändiga elementet vatten, dels känns rimlig efter att man har varit här på ön och har fått uppleva den fuktiga och nästan drypande skogen. Garoé betyder också flod eller sjö på berberspråk.
Det sägs att det här mycket speciella trädet kunde samla ihop vatten med sina blad så att det räckte till att försörja invånarna på ön. En sådan sak kan möjliggöras tack vare det horisontella regnet som kan uppstå här på El Hierro. Det är en blandning av att du befinner dig mitt i det fuktiga regnmolnet och vindarna som driver regndropparna i sidled. Självklart dyrkades trädet av dåtidens invånare ”bimbacherna” och blev heligt just tack vare förmågan att hålla människorna vid liv.
Sedan en tid tillbaka har ön dessutom tagit fram två monument, skapade av Heriberto Domínguez Rivero, professor vid konstskolan på Gran Canaria, som är en tolkning av Garoéträdet. Dessa finns att se vid rondellen från Valverde till Mocanal och vid en av rastplatserna ner mot flygplatsen och lyser på kvällarna av ledljus som laddas upp av solen.
På 1600-talet bröts originalträdet av en ovanligt hård storm och det dröjde ända fram till 1949 innan det ersattes med det nuvarande träd som finns planterat mellan några bergsväggar på en plats som heter Tigulahe, strax utanför San Andrés.
Bredvid trädet finns det ett litet center där man kan läsa mer om historien bakom det här heliga trädet. Dessutom kan man vandra på Garoéträdets egna vandringsled som heter ”Ruta del Agua”. Leden är 16 kilometer lång, den både startar och avslutas i San Andrés och skapades för att hylla det livgivande trädet samtidigt som man som vandrare under vägens gång får lära sig om vattnets historia på ön.
För det fanns en tid då det inte alls var självklart med dricksvatten här. När vi var på öns vinmuseum härom året så berättades det där att det vatten som fanns en gång i tiden fick gå till djuren – människorna fick hålla till godo med just det – vinet som tillverkades på ön.
Idag tog vi en långvandring uppe i den vackra skogen vid La Llania. Ni vet, jag har skrivit om den helt magiska skogen förut…det är alltid en lisa för själen när man är där uppe bland de gigantiska ormbunkarna, gamla träd som ser ut som urtidsdjur som samsas med ljusgröna, alldeles nya knoppar och hav av förgätmigej utmed lederna.
Nåväl, idag läste vi på om de olika fåglarna som man kan möta, både de som kvillrar i ljungträden och de som rasslar och hoppar på marken.
Vi lyssnade och spanade – vilka skulle vi få se? Vilka skulle vi få höra? Vi är väldigt dåliga på att artbestämma fågelsång, men vi försökte. Några såg vi också som vi kände igen…
Koltrastarna älskar att hoppa och stöka runt i den lummiga och gröna marken som fullkomligt svämmar över av frön och knoppar, troligtvis en och annan godbit till insekt eller mask också.
Vi såg ett par ElHierro-varianter av bofink som så fint sprätte runt på stigarna som är så mjukt klädda av torkade jättebarr och sand.
Och lite gömda bland ljung- och lagerträden kvillrar dom allra minsta kanariefåglarna! Dom är så små och ulliga, pigga och lätet rinner som pärlor ur deras näbbar.
Det är så fascinerande att somliga nog snart kommer hit, flygande och förhoppningsvis i flock, från kallare breddgrader för att få en livsviktig paus från den kyla och matfattiga tillvaro som annars möter dom under vintern.
När jag tänker på det så känner jag mig lite allierad med dom där små liven. Inte för att jag inte kan klä på mig för att inte frysa eller inte har mat, för det har jag. Men ändå.
Längtan till ljuset, till värmen som får min kropp att vara mindre stel och göra mindre ont. Det.
Jag är också en flyttfågel, det känner jag med bestämdhet.
Skillnaden, enligt Wikipedia, mellan dimma och moln är att moln inte når marken. Det kan omöjligt stämma här på El Hierro. Molnen som sveper in över ön och framförallt över bergen, slickar marken. Det är som att se älvorna dansa långdans, hand i hand, utan slut. Över stock och sten, över murar och vidare ut över bergstupen. Dom är ett med just marken, tills dom slänger sig ut över kanten för att flyga vidare.
Vissa dagar är sikten så klar att vi ser över till La Gomera, La Palma och Teneriffa. Vi kan se Teides topp utan problem, ibland vit av snö och ibland brunaktig som resten av ön. Det ser till och med nära ut. Som en synvilla kan vi få för oss att vi skulle kunna simma över, så klart syns dom andra öarna.
Andra dagar, som idag, så är dimman, eller dom kompakta molnen (jag förstår verkligen inte skillnaden) så täta att vi inte ser mer än fem meter framför oss. När vi kommer nära kan vi se träden, djuren och i bästa fall vägen när vi är ute och kör, men bakom är det som en vägg av grått. En dimridå.
Uppe i pinjeskogen så ligger det täta diset som slöjor mellan de mosaikmönstrade tallstammarna. Dom slingrar sig runt, rör sig hela tiden och sveper över dom gröna barrklasarna. Det är vackert och sagolikt, som en trollskog målad av John Bauer.
Det hjälper inte med paraply, dom mikroskopiska vattendropparna kommer inte uppifrån och ner, dom är runt om dig. Så fuktig blir du ändå. Det är som att kliva in i en magisk värld där du inte alls vet vad som döljer sig. Spännande och nyfiket kan du ta dig an detta dis, men om du inte nödvändigtvis behöver – ge dig inte ut på öns slingriga vägar i det här vädret.
Jag har läst det fina reportaget om El Hierro i ett nummer av Vagabond som gavs ut tidigare i höstas. Det var levande beskrivet om miljön som är så varierande, om dom vänliga och stolta herreños som invånarna på ön kallar sig och en fin intervju med våra grannar Martin och Antoinette. Men där var två saker som jag inte kände igen mig i; rubriken som låter det påskina att ön är helt svart och sedan i slutet där det sägs att maten inte är så speciellt god.
Båda påståendena skaver lite i mig, och nu ska jag försöka bena ut varför.
Maten ”El Hierro är inte en ö för kräsna foodies. Stekt, friterat och okryddat är ledorden. Mättande men trist. Undantag finns.” Så står det i artikeln. Sedan räknas det upp dom fyra mest kända restaurangerna på ön; El Refugio, Aguadara, Mirador La Peña och Paradoren nere på Las Playassidan. Jag håller absolut med om att El Refugio tillhör en av öns bästa när det gäller fisk och guachinchen Aguadara är köttets paradis. Dom andra två är mest skrytställen som inte har jättegod mat om man frågar mig (och jag ÄLSKAR mat). Däremot när man hittar in i det lilla familjeägda stället Sabinas i El Pinar och får sig en långkokt getgryta. Eller deras lammkotletter. Eller deras strimlade biff indränk i sötstekt vitlök. Då snackar vi om fyrverkeri i smaklökarna. Dessutom är personalen så där El Hierrisk; det känns som att komma in i någons hemmakök. Mycket skratt och ingen har bråttom. En annan himmelsk matupplevelse, om man som jag älskar skaldjur, är att ta sig en lunch nere i Restinga bestående av vitlöksgrillade lapas och färskkokade räkor; camarones men en kall öl till. Eller ett glas kylt vitt Fronteravin. Att få komma in hos den ”sura gubben” i Caleta (vet inte restaurangens egentliga namn men det finns bara en så den går inte att missa) och få in ”Gambas al ajillo” med bröd och mojo, det är perfekt efter några timmar i solen. Mycket oljekokt vitlök och chillibitar. Inne i Valverde finns ändå den absolut godaste restaurangen. Den är lite svår att hitta, den har inga uteplatser och ingen meny. Men kocken, som också är ägaren till denna pärla som heter ”La Miranda Profunda”, kommer fram till bordet och berättar vad som finns att välja på för dagen. Det är lyxigt, vällagat och fantastiskt engagerad personal. Där finns goda viner som passar perfekt till det du väljer att äta. För att vara på El Hierro är det lite dyrt, men så värt det. Kanske att man måste åka runt några varv på ön för att hitta matpärlorna där du kan få fläskkött som du aldrig har smakat det förr, vildkanin som smälter i munnen eller en gryta med kikärtor som är mustig och härlig. Och överallt är det så stora portioner att man alltid blir erbjuden att ta med det som man inte orkar äta upp. Para llevar. Så har man till lunch nästa dag också. Det är bra.
Den svarta ön. En dramatisk rubrik måste jag säga. Och inte helt sann, i mitt tycke. Visst finns det ställen utmed havet som består av stelnad lava från öns vulkaner som ju är det som har byggt denna ö. Men även där, i detta karga landskap som vid första ögonkastet kan upplevas som svart, hittar du partier i sandbergen som skimrar i rostrött, guldgult och siennabrunt. Lägg där till inslag av silvrigt grått så förstår du att helt svart är det inte. Längre upp på ön är det gröna hagar, vallmofält, palmer och bougainvillea för hela slanten. Sedan kommer pinjeskogen men sina gröna tallar med mosaikstammar. Där är hela marken täckt av små tallskott. Inget svart så långt ögat når. Nästan längst upp på toppen av ön har vi den frodiga lagerskogen. 100 nyanser av grönt. Minst. Så svart är den inte. Antingen är det en blinkning till det gamla Tintin-albumet som handlar om en skotsk ö som verkligen ser svart ut på framsidan av seriealbumet som just heter ”Den svarta ön”. Annars skulle det bara vara en dramatisk rubrik – och det blev det ju.
En liten blygsam komplettering av miljöer och mat på El Hierro som inte är det minsta svarta. Det finns oändligt mycket mer!
Eftersom ön El Hierro är en liten, men väldigt toppig och hög ö, så finns det många klimatzoner på ön. Börjar man vid havet i tex La Restinga så åker man genom ett landskap som bara består av torkad lava som deg som runnit ut från bakskålar, olika små trotsiga växter som klarar sig av ingenting och berg av sand i olika färger. Det är rött, brunt, svart. Kargt och oerhört vackert. Det är som en fjällplatå utan snö.
När man kommer upp en bit, säg 500 meter över havet, så kommer det lite palmer, vinodlingar, tjockbladiga växter, pelargoner, mandel- och fikonträd. Lite så där som man kanske tänker om man tänker på en kanarieö.
Sen tar man sig ännu längre upp. Om man åker rätt väg så får man uppleva pinjeskogen som är otrolig. Jag har skrivit om den förut; barren är ett par decimeter långa, kottarna som handbollar och barken på dessa majestätiska tallar är som konstverk. På varenda en.
Men när man når upp mot drygt 1000 meter över havet så ändrar sig allt; det dyker upp buskar med blad. Efter några kurvor så ser man träd som liknar lagerblad som växer tätt utmed den slingrande vägen, där står ormbunkar stora som äppelträd och lövträdens stammar är helt täckta av lavar. Du befinner dig i en grönskande oas. El Hierros regnskog.
Mitt i den här oasen kan du vandra. Det finns fint iordningställda leder; senderos. När du lär dig hur du ska läsa vandringskartorna så kan du också välja en som passar dig. Det finns allt mellan lätta, medelsvåra, svåra och väldigt utmanande. Men det blir ett annat inlägg, nu ska jag berätta om skogen.
Om du går på leden Sandero de La Llania får du uppleva den med alla sinnen. Skogen. Det är som att gå in i en djungel. Det är 100 nyanser av grönt. En gång hörde jag en person säga att den inte tyckte om grönt, för det gick aldrig att efterlikna den naturliga färgen. Den personen hade aldrig varit i den här skogen. Här finns alla nyanser av grönt som man rimligen kan uppfinna och blanda till. Det är magiskt.
Leden är täckt av torkade barr, träd som har rasat vid sidorna är beklädda av mossa och lavar. När du går där har du växter som tak, som väggar, som golv. Du tänker att det ska skutta fram en hjort eller något annat djur som du tänker ska trivas bland dessa växter, men nej. Det enda som du hör är rasslet under ormbunkarna och bland buskarna. Om man inte vet att det inte finns ormar här, så är den första tanken att det nog är det. Ormar. Men det är stora, svarta koltrastar. Dom hoppar och kvittrar, gräver med sina näbbar och knäcker frön som ligger överallt.
Och doften. Det är jord, vårregn, grönt, mossa, fuktig källare blandat med solstrålar som studsar mot klorofyllfyllda växter. Det doftar liv.
Även under en och samma vandring här upplever du en skiftande natur. Du börjar i den här gröna oasen, men om du väljer en lite längre väg så kommer du ut på slätter där låga timjanbuskar samsas med kaninbajs. Ibland lite får- och getbajs också så det finns djur här, även om vi aldrig har sett något annat än fåglar. Leden kantas av stora ljungträd, du går över vackra broar, stånkar dig upp för branta backar och parerar dig ner för andra backar där sanden gör att du får passa dig för att inte få rullning under sulorna. Och någon gång kan du överraskas av isfläckar på marken. Trots att det är tjugo grader i luften. Då kan natten ha varit väldigt kall och marken har inte kommit ur skuggan än. Så märkligt kan det vara här. Luften fylls av fågelkvitter och moln. Det är faktiskt så här, du befinner dig allt som oftast i ett moln. Det kan ligga där lite tungt och rått så du blir lagom fuktig hela du, det kan också bara susa förbi lite lätt så du känner det som en kall utandning mot din hud. Och när molnen har dragit förbi kan du i någon glänta se hela den storartade utsikten; byarna som ligger några hundra meter på väg nedåt havet, alla murar som är uppbyggda för att hålla ordning på djur, odling och ägande. Det stora havet som längst i fjärran går ihop med himlen.
Och du drar efter andan. Och sällan har du fyllts av så mycket syre som du gör här i skogen uppe ovan molnen.
Huset vid världens ände 