La Maceta

Dom mest naturliga av alla iordninggjorda pooler i lavasten är dom som ligger på Fronterasidan på badstället La Maceta. Det finns tre pooler varav en är lite grundare, som en barnpool. Men det är halt och fullt av sjögräs både på botten och runt poolväggarna, så det blir lite slipprigt att ta sig ner i den. I dom större bassängerna finns det både badstegar och olika trappor som går ner i vattnet.

Havet slår in så det är samma vatten på insidan som på utsidan och det går att snorkla i bassängerna eftersom även fiskarna åker med vågorna in.
Det är det här som är det fina med det här stället – eftersom havet ofta är vilt och dundrande så är det bra med badställen där man kan havsbada ändå, även om man ska vara försiktig även här.
Havet ska man alltid ha respekt för.

Här finns också några fina och rejäla grillar bredvid ett område med tunga stenbord och bänkar. Allt ligger under torkade palmblad så det är skuggigt och svalt. Här kan hela familjer och släkter tillreda sina helg- och semesterluncher. Sorlet och tjattret är konstant, röken från eldarna bolmar medan ungar och springer runt och leker. Dom som behöver kan vila sig där i palmbladens skugga.

Det är begränsad yta att ligga och sola på, men å andra sidan blir aldrig folk irriterade för att man lägger ut sin handduk precis bredvid deras. Finns det hjärterum så finns det stjärterum som man säger. Har man tur och vill vila sig lite från solen kan man också hitta en liten minigrotta att krypa in i!

Om man inte vill grilla sin lunch så finns det två restauranger nere vid La Maceta. En har vi ätit på. Det är nya ägare sedan tidigare i år och det har blivit en rejäl uppfräschning med fler uteplatser och fint lagad mat. Rekommenderas!

Det finns en man här som man ibland träffar på i La Maceta. Han kastar sig i det vilda havet och snorklar sig ut till klipporna utanför dom iordninggjorda bassängerna. Där vet han var bläckfiskarna har sina krypin och det kan hända att han kommer upp med händerna fulla av dessa. Han håller dom i ett fast grepp medan deras alla armar kravlar sig upp på hans. Sen slår han ut bläcket och tar med dom. Kanske han säljer dom? Eller själv lägger dom på grillen?
Jag vet inte, men en sak vet jag. Att hoppa i utanför poolerna, i det vilda havet, det skulle jag aldrig rekommendera. Det verkar alldeles för farligt.

Snorkling igen – nu med delfiner!

Vi gav äldsta sonen och hans dotter en snorkeltur här på ön när dom fyllde år i mars. Vi hade aldrig gjort den här turen och vinnaren från oss, den som fick äran att följa med, var … (virvel) … jag!

Vi bokade och inställde oss på kontoret till ”Buceo el Bajón” (det enda dykstället som ägs av Hierro-bor). En tripp som skulle innehålla både lite val- och delfinsafari och sedan, som pricken över i:et, en snorkling utanför alla badplatser och människor.

Vi var spända. Vi fick låna våtdräkter och simfötter (om man hade själv så kunde man ta med) och gick mot hamnen. Vi klev upp på en ribbåt, väl på båten kunde man lägga sina väskor och mobiler, matsäck och dricka i en lucka vid fören. Som en ordningsam svensk så tänkte jag ändå på att 1) ingen frågade om alla var simkunniga 2) det fanns inte tillstymmelse till flytvästar vad vi såg på båten.
Aja, vi var tre som behärskar vattnet bra, så jag försökte tänka bort det.

Båten åkte ut, vi körde mor Tacorón. Vinden låg på från norr så det var den naturliga vägen utifrån hur vågorna gick. Havet var så där blått och klart som man bara drömmer om. Likaså himlen där inte ett moln fanns. Vi puttrade på och vår kapten berättade en massa spännande saker – på spanska, som vi förstod hjälpligt. Det var om delfiner, om ursprungsdelfinen Zifio, hajar och mycket mer.

Plötsligt tvärvände han båten och styrde rakt ut i havet. Full fart framåt. Vi tittade på varandra och sa ”nu har han sett något”.
Och det hade han.
Det var en massa brunaktiga sjöfåglar, typ måsar, som flög runt och dök ner i vattnet. Vi fattade ju inte vad det betydde men efter den här utflykten så förstod vi att av det kan man läsa av en massa saker. Bland annat att där finns det troligen delfiner.

När vi närmade oss så stängde han av motorn, så vi kunde ligga där och följa vågornas gungande. Och då – där kom ett gäng unga delfiner. Så lekfulla, så lugna och så stillsamt simmande. Som ett med vågorna, samtidigt som dom simmade under båten och utmed båten. Visade upp sig.

Mäktigt värre.

Vi försökte att njuta av stunden, vi ville verkligen vara där i nuet, så det blev inte så många bilder och filmer, men lite får ni ta del av.

Det är också en storslagen upplevelse att få se ön utifrån. Man får en helt annan känsla av bergen, alla brun-röda nyanser och de omväxlande runda och vassa formationerna. Det är unikt!

Innan vi kom fram till vårt snorkelställe så hann vi dessutom se både ryggen på en val och fenan på en haj.

Med andra ord en mycket spännande dag.

Snorkla med … sköldpaddor!

I dag när vi var nere i Restinga och skulle bada la vi oss vid den vita stranden som ligger längst bort från hamnen. Det är så fint iordninggjort med stenlagda stigar som slingrar sig över alla vassa lavastenar. Lite här och där, när bergen och klipporna tillåter, går det ut små utstickare i form av trägångar som slutar med en eller flera träplatåer för solandet och en badstege ner i det klara och härliga havet för ett dopp. Men när man alltså har gått till slutet av den här stenstigen så finns där en närapå vit sandstrand att ligga på, även om det fortfarande är en stenbelagt botten. Här finns också några träpergolor med sittgrupper under, så man kan få sig lite svalka i skuggan.

Hur som helst, vi är här nu med vår äldsta son och hans familj. Förra gången dom var med oss här på El Hierro såg vi en sköldpadda bland fiskebåtarna och det var så fantastiskt (se tidigare inlägg). Den här gången hade sonen vår sagt till sina barn att om han än en gång fick se en sköldpadda så skulle han hoppa i och simma med den!
Alla i familjen älskar att snorkla så på med cyklop, simfötter och ut i havet. Där fanns färggranna fiskar, märkligt formade fiskar, vackra stenar och allt annat som vi brukar se i undervattensvärlden.
Men efter en halvtimme hände något. Sonen, som hade simmat iväg en bra bit, ropade till sin familj att han just simmade med … en sköldpadda!
Snabbt, snabbt gick hela familjens simfötter. Alla ville ju!
Och tänk.
Alla hann dit, alla fick simma bredvid den tålmodiga stora havssköldpaddan och alla var lyriska. Den var så söt när den simmade uppåt ytan och hämtade lite luft. Det går liksom i sån sävlig takt. Uppåt, uppåt, uppåt. Andas lite. Sen neråt, neråt, neråt. Äta lite. Så om igen. Och igen.
Tillsammans med en mänsklig familj som fnittrade av lycka där under vattnet.

Magiskt vackert.

La Caleta

Jag vet att jag har nämnt Caleta tidigare, men inte ägnat stället ett helt eget inlägg. Men det är det så värt. Det är ett av öns badställen där man kan bada även om det blåser och stormar, för här finns det saltvattenspooler som ligger i direkt anslutning till havet. Det finns tre pooler varav en är en liten, grund, anpassad för mindre barn.

Här finns stenlagda partier längs hela kustlinjen åt ena hållet, med utstick som man kan bada ifrån. Hela stället är uppbyggt som olika terrasser med murade avskiljningar som gör att inte blåsten blir besvärande.

Det här är ett av öns bästa snorkelställen när inte vågorna går allt för höga. Det är här vi har sett dom flesta olika arter av fiskar, sniglar, skaldjur och allt vad som finns där under ytan. Att ligga där och flyta med blicken mot botten, låta sig gunga med i vågornas in- och utandningar tillsammans med resten av undervattenslivet, det är fint.

En dag förra året, 2022, var hela Caleta stängt. Havet var så vildsint, det slog upp hårda vågor som bröt upp och tog med sig stenläggningarna. Polernas ytskikt krackelerade och tång la sig som en brun massa överallt. Men sen när havet hade lagt sig, när våren kom krypandes så lagade man i och målade om och gjorde fint. För alla vet att det är ett viktigt ställe.

En dag i veckan är det simskola och vattengympa där. Då invaderas stället av äldre damer (någon enstaka gång har vi sett en man men det hör verkligen till ovanligheten) som med hjälp av skumgummikorvar tränar upp sina kroppar där i dom kalla saltvattensbassängerna, för naturligtvis är dom inte uppvärmda. Det är ju havsvatten som byts ut med jämna mellanrum.

Bara uteduschen är värd en extra titt på här på La Caleta. Golvet är så fint med naturligt runda, svarta stenar, slipade från havet.

Om ni har sett Hierro-serien så ligger det lyxiga hus som Diaz bor i där vid strandkanten!

Det har funnits en restaurang där förut, en lagom liten där man kunde få till sig dom vanliga rätterna som serveras här på ön. Men sedan förra året håller den stängd. Vi har förstått det som att det har hänt olyckligheter i familjen, men vi håller verkligen tummarna för att dom öppnar igen och att saker och ting löser sig för familjen.

Annars finns det inte så mycket att göra där. Det finns en liten, liten supermercado där man också kan få sig en kopp kaffe eller en öl.

Men vem behöver mer när hela havet och härligheten ligger precis där?

Havet ger…

… så mycket. Känslan av frihet, insikten att vi alla är så små i förhållande till havet och vetskapen att vi, med våra oansvariga handlingar håller på att utarma havet. Sakta men säkert. Men fortfarande. När vi befinner oss på en liten ö mitt i Atlanten så får vi så mycket av just havet. Vi blir beroende av havet, det är nära och viktigt. Jag har pratat med fiskare som berättar om alla olika regler för fiske runt ön. Dom här reglerna förbjuder stora industribåtar att fiska runt El Hierro, dom närmaste sexton landmilen runt ön är fredade åt inhemska små fiskebåtar. Det här medför att det är långt ifrån utfiskat här och det är för väl. Nere i hamnen i La Restinga kan man fortfarande varje dag komma till hallen som tar emot dom små fiskebåtarna med red snapper, viejos och olika sorters tonfisk som man kan köpa.

En dag när vi var på den östra sidan av ön så såg vi hur fiskepolisen, Inspección Pesquera, intensivt studerade havet med kikare. Det fanns ett allvar och alla var dom väldigt koncentrerade. Ett par dagar efter kunde vi läsa om att det hade varit tjuvfiskare som dels hade fiskat upp fridlyst fisk, dels med förbjudna fiskeverktyg. Fångsten höll sig inte heller till dom mått som man som fiskare har att förhålla sig till för att säkerställa att beståndet fortsätter att växa. Dom här tjuvfiskarna blev haffade med 29 kilo förbjudet fiskad fisk. Inte mycket kan man tycka, men med El Hierromått mätt så betyder det att dom kan dömas till 600 000 svenska kronor i böter. Och det är mycket. Man förstår allvaret i att värna om undervattenskulturen när man läser om liknande händelser.

En annan sak som havet ger är så klart bläckfisken, den här mytomspunna varelsen. Det vetenskapliga namnet är ”cephalopoder” som är grekiska och betyder huvudfoting, vilket man kan förstå när man ser dom. Här på El Hierro äter man bläckfisk på alla sätt. Den finns som konserv, den finns som hel och inlagd med alla ben med sina sugproppar härligt utlagda över tallriken (pulpo a la vinagreta), som en del i en mustig paella och den finns naturligtvis som friterad; Calamares a la Romana. Allt lika gott. Ibland hittar du små pyttebläckfiskar som har friterats hela – dom är gudomliga. Inte något segt alls, inga hinnor, bara krispigt och havigt.

Har man tur så kan man få se en bläckfisk när man snorklar runt ön. Men då ska man som sagt ha tur. För olika bläckfisksorter har olika smarta lösningar för att inte bli sedda. Någon har förmågan att ändra färg och kamouflera sig medan en annan har celler i huden som reflekterar ljuset så den lyser bort sin egen skugga för att förvilla. Naturen slutar aldrig att överraska.

Men ibland är den orädd och nyfiken. Två gånger den här vintern har vi varit med om att den har klättrat upp på ett badande ben med sina sugproppar. Inte alls hotfullt, bara nyfiket.

Jag vet inte om det bedrivs något storfiske på bläckfisken, jag vet inte ens hur det skulle kunna gå till? Det jag har sett några gånger är snorklare med tunna spetsade pinnar som har lyckats fiska upp några. Dom gömmer alltid dom där spjuten när dom lyckliga kommer med den slingrande klumpen, så jag tror inte att det är lagligt. Men det som ändå känns bra är att den äts upp. Alltid. För här på El Hierro är bläckfisken havets guld.

(PS. Vet ni att en bläckfisk har en mun som påminner om en näbb? Den kan bita ganska hårt… Ds.)

En dag på sjön (eller havet närmare bestämt)

När vi nu har varit här på ön i snart fyra år så har vi tagit klivit ut från ön och satt oss på en segelbåt för att få njuta av ön från havssidan. Vi hade fått tips om en segelbåt som man kunde boka in sig på en tur med, som skulle vara fantastisk. Vi kontaktade segelbåtsägaren och kollade om dom fortfarande tog gäster på båten nu i Coronatider. Jodå, några färre bara.
Så när Gabriella ringde och sa att på onsdag ser vädret fint ut, vill ni hänga med ut då? så sa vi såklart JA – härligt! Det skulle bara vara en ytterligare gäst med på båten. Lite lagom resonerade vi, fyra allt som allt.

Båten låg där i hamnen La Estaca och när vi kom gående på bryggan så såg vi en vinkande hand längst ut på bryggan. ”¡Hola!”. Det var Miguel, vår kapten. Det visade sig att den tredje passageraren hade hoppat av, så det blev bara vi. En riktig VIP-segling.

Båten var rejäl, med en väl tilltagen sittbrunn, några sovhytter och ett allrum, en liten toa…ett stort däck som vi kunde sitta på och förundras över havets stilla kluckande och ön som vi i maklig takt gled utmed. Som tur var så krävde inte Miguel något av oss, för ni hör ju, vi kan inget om segling – mer än att njuta av den.

Det var magiskt att så stilla få se och uppleva ön från havssidan. Så många formationer, så många färger och ett helt nytt perspektiv. Vi var hänförda.

Vi satte oss tillrätta på däcket och bara njöt. Försökte se vart vi befann oss på ön, var det den där dolda lilla stranden i Timijiraque? Och var det där den slingriga vägen från Tiñor? Och Herregud – är det vår lilla by; El Pinar? Det var så spännande och annorlunda, att liksom få ihop ön utifrån.

Efter en stund kom vi till en liten vik där det skulle finnas ett rev som skulle vara fint att snorkla vid. Där fanns inte tillstymmelse av mänskliga avtryck, bara vilt. Fågelbon uppe längst bergets sida, torra växter som klamrade sig fast i bergsskrevorna och under vattnet…orörda bottnar med havsväxter där det pilade små och stora fiskar, malar som slukade allt vad som fanns där på stenarna och undervattenskrabborna som rörde sig exakt som jättespindlar. Så. Häftigt.

Efter ett tag åkte vi vidare. Mot Restinga var planen. Helt plötsligt svängde Miguel ut mot havet och sa att vi alltid kunde kolla om vi kunde träffa på några delfiner. Wow, tänkte vi. Det skulle vara stort!
Vi spejade och spejade…och där! Bara efter några minuter så kunde vi skönja dessa stora, majestätiska däggdjur som liksom rörde sig i slowmotion i sina rörelser. Så mäktigt. Miguel var hänsynsfull och stannade av motorn, delfinledaren visade tydligt sin integritet genom att slå med stjärtfenan på ytan…”håll er borta” liksom. Och vi höll oss på avstånd men kunde inte se oss mätta. Det var fantastiskt. Det kom lite tårar faktiskt, det var så magiskt. Så olikt dom delfiner som vi hade sett i fångenskap.

När vi stod där på däck så pekade Tomas på en delfin som var väldigt nära båten. ”Kolla, där” och jag svarade att ”oj! Den har ju värsta hajfenan?” Jag hann inte säga klart meningen innan Miguel pekade mot den och började ropa att det var en hammarhaj!
Helt otroligt. En riktig vild levande hammarhaj. Wow.

Den här dagen blev en upplevelse utöver det vanliga. Ingen av oss var beredda på hur mycket intryck vi skulle få, hur mycket vackert vi skulle få se och hur otroligt rofyllt det är att vara på havet när vädret är fint.

Om ni vill boka en tur med Miguel så har dom en sida på Facebook som heter Serea Yachting. Och om du är på El Hierro så kan jag verkligen rekommendera detta. Gör´t! Så värt.

Att bara vara – det går också väldigt bra här

Ofta tar vi oss ner till havet och bara är. Det är en sådan lisa för själen att befinna sig på dom uppvärmda stenläggningarna, eller på dom doftande lite råa trädäcken som så fint har ordnats med på dom ställen där det går att ta sig ner till havet.

Vi packar med oss matsäck. Något enkelt bara; lite bröd, tonfisk, en tomat, en kall öl. Vi äter när vi blir sugna. Ingen stress, ingen tid att passa.
Bara värme och lugn.

Snorklarna har vi alltid med. Det går att ligga där och vara ett med undervattnets liv i timmar. Man glömmer bort sig, går helt upp i att fascineras av alla fiskar runt omkring. Det är stim av både små och stora fiskar, det är färgglada varelser och det är obestämda djur som nästan helt går ihop med stenar och rev på botten. Krabbor på botten som rör sig likt stora spindlar. Långa, spetsiga trumpetfiskar som ser ut som fantasidjur från en barnbok.
Bara det kristallklara havet, vågornas rullande och klappret av stenar som sveps med. Fram och tillbaka.

Vi kan vara tysta tillsammans. Det är en ynnest. Vi njuter av samma saker. Vi lyssnar på vågorna, känner doften av värme, av dom torra, grågröna växterna som växer utan näring i vulkanbergen, upplever saltet från havet som torkar på huden, tittar länge på ödlornas skådespel när dom vispar in och ut bland skrevorna.
Bara den vidsträckta blå oändligheten och horisonten på ena sidan. På den andra dom massiva bergen i alla nyanser av jordfärger.

Att bara vara där, med sin stråhatt över ansiktet så skuggan från solen lite lagom tar sig in och smeker kinderna. Det är livet det.

Playa de Tacorón

Det finns en hel del magnifika och speciella ställen här på El Hierro. Det är oslagbar utsikt, hisnande vägar, fantastiska fält med vackra stenmurar, hav av blommor och hav av…kristallklart saltvatten. Ett sådant ställe som man nästan tappar andan när man kommer till är Tacorón. En tur dit ger en den där känslan av ödmjukhet. Naturen leker man inte med, liksom. Smala, slingriga och branta vägar leder ner till denna pärla. När jag skriver smala, så menar jag smala. Det finns ingen vägren, och den sandiga vulkanjoden som håller upp vägarna här rasslar och rinner ner för dom stupande vägkanterna när man kör ner. Kurvorna är tvära, 180 grader minst fem gånger innan man slutligen är nere. Som tur är finns det skyddssuggor eller stora stenblock just i kurvorna, men man vill inte gärna ha möte. Inte jag i alla fall. Som passagerare kan man (efter några turer så man slappnar av lite och vågar öppna ögonen) förundras över alla nyanser i sandbergen som skapar bergkulissen. Rött, brunt, rosa, guldigt, svart…det är som ett konstverk av olika lager av dessa brända färger. Vulkanbränt.

När man väl kommer ner så möts man av ett välordnat badställe med plattlagda gångar av rödaktig sten med uppmurade kanter. Doften från de gråa örtbuskarna tillsammans med havssaltet är förtrollande. Ödlorna pilar snabbt ut och in mellan de svarta stenarna och håligheterna. De stenlagda gångarna delar sig på ett ställe, man väljer om man vill gå till höger eller vänster. I mitten av de båda badplatserna finns en lite skreva med grillplats, bord och bänkar under palmbladstak och lite svart vulkansand som en liten strand.

På Tacorón så badar man som i en naturlig lagun med helt klart vatten. Det är ett fantastiskt ställe att snorkla på; trumpetfiskarna, svarta, pigga fiskar med klarblå detaljer, färggranna ”viejosar”, orrar och krabbor, malar och stim av långa tunna ytsimmande fiskar. Vi har sett att någon fått upp bläckfisk där också då det är helt okej att fiska ut mot havet.

I den här lagunen kan det vara helt lugnt och stilla, så rofyllt och magiskt. Andra gånger kokar havet, det är så strömt att du måste hålla dig i badstegen om du ändå vill kyla ner dig med ett dopp. Det här kan också ändra sig från förmiddagen till eftermiddagen, så du måste vara lyhörd för havets krafter.

Som på alla ställen här på El Hierro så händer det titt som tätt att man hamnar i en oväntad situation och får vara med om saker man inte hade förväntat sig. Inte just då och inte just där. Det kan vara ett storkalas med flera släkter som grillar och sjunger, det kan vara spontana yogapass eller någon som tränar på jonglering.

Det är sånt som bara händer här. Och det är bara att hänga på och vara med.