Två år i rad har vi haft förmånen att befinna oss här på ön när Festival International de Música de Canarias har ordnat med turnéer på alla åtta kanarieöar.

Förra året blev vi tipsade av en vän som bor på Gran Canaria om en speciell artist som spelade på blåsinstrument. När jag skriver blåsinstrument så handlade det inte alls om trumpeter och saxofoner med mera, utan olika egengjorda och en del väldigt gamla varianter av flöjter. Ett tips från mig är att  kolla upp honom på Spotify. Det är bra, riktigt bra.

Det var en oförglömlig upplevelse. Abraham Cupeiro, som artisten heter, gick in på scenen med en närvaro och en glädje som jag aldrig tror att jag har upplevt tidigare på en klassisk konsert. Det fanns ett samspel med symfoniorkestern från Las Palmas som var så tajt och innerlig att jag fick tårar i ögonen. Han spelade på pyttesmå ljuskvillrande flöjter, han spelade på en flera meter hög egenbyggd rörflöjt med ett avslutande fiskhuvud och allt där emellan. Det var så vackert.

Allt utspelade sig på Kulturhuset Centro Cultural Asabanos som ligger i Valverde, El Hierros huvudstad. Festivalen går av stapeln under januari och februari så det är kyligt på kvällarna där i huvudstaden.

Vi blev redan förra året också så glada över att konserthallen var full, att det var alla sorter av människor och att applåderna var höga och innerliga.
När sista planerade låten klingade av så ställde sig hela publiken och stampade med fötterna, klappade i händerna och ropade ”Bravo” för fulla muggar. Och mina tårar rann ännu mer.

I år hade vi kollat in festivalen och bokat in oss på en konsert som kallade sig DESCONCERTO som jag tror att man kan översätta med förvirring ungefär.

När vi kom dit så slog det oss att det var ovanligt många barn där. När alla i publiken hade kindpussats och vinkat och ropat till varandra så blev det så naturligt att alla barn fick sina platser på första raden. Föräldrarna satt bakom. Jag och Tomas tänkte att hur ska det här gå? Kommer ungarna orka vara tysta under konserter? Vi satt på tredje raden så ganska nära…

Det var Orthemis Orquestra med dirigenten Jordi Purtí som framförde konserten, det var även Jordi som hade skrivit och regisserat själva showen.

För vilken show vi var med om! Herregud, vi blev helt nockade!

Det blev en blandning av Mozart, Vivaldi, Grieg, Strauss med flera av alla de klassiska kompositörerna och nutida hits av Coldplay, Aqua och många fler. Musikerna spelade på skrivmaskin, blåste i ölflaskor, dansade och spexade med sina fioler, cellor och kontrabasar. Det kanske var den sortens förvirring som gav upphov till namnet på föreställningen? Inget gick i enlighet med normer för hur en klassisk konsert ”ska” vara.

Om vi tyckte att samspelet var talande för symfoniorkestern förra året så var musikerna i den här föreställningen som en kropp. Dom spelade till och med på varandras instrument, tillsammans. Ena handen på sitt eget, den andra på grannens. Samtidigt.

Det var ett så fint sätt att tillgängliggöra de gamla klassiska verken för såväl oss vuxna som kanske inte är helt frälsta som för barnen som verkligen älskade det. Vi fick vara med och klappa takten, vi fick ha hemlisar med dirigenten och vi fick skratta åt gester som inte är helt vanliga i konsertsammanhang.

Det var ljuvligt.

Och än en gång var salen full. Men som sagt den här gången var den fullsatt av människor mellan 6 år och 100. Och alla njöt.

Stor kultur på en liten ö.

Tack för det.